Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Historia’ Category

Att verka genom att synas

Posted in Engelskspråkigt, Historia, tagged , on 25 augusti, 2021| Leave a Comment »

Richard Barbers The prince in splendour är en historik över de medeltida västeuropeiska kungarnas maktdemonstrationer: de offentliga spektakel då de skulle visa upp sig i all sin världsliga prakt och storhet. Tre olika former presenteras, även om de gärna kombinerades: intåget i en stad, den offentliga festmåltiden samt tornerspelen.

Av dessa är de första de troligen minst bekanta: det var vanligen främst en händelse när kungen för första gången skulle besöka en viss stad, och var ett känsligt tillfälle då såväl kungens överhöghet som stadens privilegierade status skulle bekräftas; vanligen framfördes olika enklare skådespel eller pantomimer. Festmåltiden är mer begriplig, även om också denna på olika sätt var överlastad: maträtterna verkar ibland ha varit mindre viktiga än diverse konstiga anordningar som de skulle serveras med, och till slut tycks även ätandet i viss mån överskuggats av skådespel.

Turneringen är en av klichéerna när det kommer till medeltiden, med diverse moderna varianter. Tycker man inte om att folk leker riddare kan man trösta sig med att redan riddarna själva gjorde det; en av bokens mest fascinerande stycken handlar om när man i den franska byn Le Hem lajvade kung Artur och riddarna runt runda bordet.

Annars är bokens benägenhet att gå in på detaljer dess stora svaghet. Den har mycket att täcka cirka fyrahundra år och flera länder – främst England, Frankrike (inklusive Burgund och Provence), men även Tyskland, Spanien och Savojen – och när den grottar ned sig i enstaka händelser så tappar den tempo och överblick. Det finns mycket spännande detaljer, men inte så mycket eftertanke.

Read Full Post »

En Baedecker för det sextonde århundradet

Posted in Engelskspråkigt, Historia, tagged , on 16 augusti, 2021| Leave a Comment »

Ian Mortimers handbok för tidsresenärer till engelsk medeltid var så lyckad att han även skrivit The time travellers guide to Elizabethan England, med ett liknande upplägg: det är egentligen inte så mycket en halvlustig historiebok med format av resehjälp som en allmän orientering i tid och tänkesätt: vad åt folk, hur bodde de, hur fungerade lagen?

Tidsresandet blir då främst en enstaka blinkning och ett sätt att direkt tala till läsaren om hur denne skulle uppfattat något (t.ex. synen på hygien, eller klass, eller vad man får säga om religion). Det fungerar,och blir aldrig irriterande – till skillnad från förkärleken att lista alla ägodelar tillhörande någon bonde i Yorkshire eller änkefru i Lincoln –, men gör också att man undrar om det inte varit lika bra att helt skippa konceptet, trots att titeln inte skulle blivit fullt lika spännande.

Nåväl, antalet människor som hellre än 1300-talet skulle vilja besöka Glorianas England är nog stort – speciellt mot slutet av hennes regering, då man skulle kunna gå på the Globe och se Shakespeare i sina egna pjäser. Mycket mer lockande än digerdöden, även om Londons teatrar också höll stängda för pest, och även andra sjukdomar grasserade. 1500-talet var förvisso inte ett gott århundrade för alla, med svält, drakoniska lagar, religionsförföljelser och annat. Men det var en tid där det är lätt att hitta tidiga exempel på sådant vi än i dag håller som värdefullt. Att faktiskt resa dit är en spännande tanke, men jag tror faktiskt jag nöjer mig med att kunna göra det i andra hand, via böcker som denna.

Read Full Post »

Slutet på början

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , , on 12 juni, 2021| Leave a Comment »

Trots den stora krigströtthet som möter en från även tidigare entusiaster i 1918, den sista boken i Peter Englunds skildring av första världskriget, så är det fortfarande tydligt att kriget kommer fortsätta, och att det inte till en början är givet hur det kommer sluta. Borta i Bretsk-Litovsk förhandlar centralmakter med bolsjeviker, på västfronten inväntar man alltmer spänt de amerikanska förbanden: ska Tyskland kunna vinna måste de snabbt sluta fred och nå ett avgörande. På våren verkar det fortfarande möjligt: nya förband från östfronten kan sättas in, nya taktiker och tekniska landvinningar gör att fronterna kan förflyttas. Kan de möjligen ta viktiga knutar, kanske till och med Paris?

Ibland funderar i alla fall vissa av personerna i sådana banor. För det mesta har de dock betydligt mer närliggande problem: klara sig igenom en strid, hitta mat, fundera på om de skall desertera. Vissa har återhämtat sig från skador, vill tillbaka in i striden, andra vill dit för första gången. Andra känner lättnad över en förhoppningsvis lugn postering. Några mottar dödsbud, försöker rymma ur fångenskap, kämpar på i allt vidrigare förhållanden.

Till slut kommer dock avgörandet: en tysk offensiv ställs in, vänds i reträtt. Ententen trycker på, allt hårdare. Amerikanerna är lika naiva som européerna var i början av kriget, går till anfall och mejas ner. Men de är många, och tyskarna är allt färre. Till slut går allt fort, fort: plötsligt står arméerna i Belgien, Serbien är befriat, folk gör uppror, kejsare avgår. Så fred. En fred de flesta möter med glädje, andra likgiltighet. Några besvikelse. En fred som inte kommer vara, men en som låter folk leva fler dagar och år.

Read Full Post »

En herre så bold

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 10 april, 2021| Leave a Comment »

Det kan idag vara svårt att tro, men för inte alltför många år sedan läste tydligen inte svenskar i gemen historiska mer seriösa skildringar; sådana ansågs främst rikta sig till yrkesmän, medan den bredare allmänheten ansågs vara ointresserad.

Om dessa äldre historieböcker var av samma skola som Bjarne Beckmans Matts Kättilmundsson och hans tid, i två band, så är det dock inte svårt att hitta möjliga orsaker: den inleds med en lång, teknisk diskussion om herr Mats härkomst, den tenderar att föregripa sina egna, ibland hårt frampressade resultat, och den tycks mena att läsaren själv skall kunna tolka citat på fornsvenska, tyska och latin (det första är möjligen nätt och jämt görligt för den oskolade). Den har också en tendens att hoppa förbi vissa förlopp med hänvisning till att Erikskrönikans skildring är allmänt känd.

Bokens huvudperson var militär, knuten först till marsken Torkils Knutsson och sedan hertig Erik Magnusson. Han var den som efter Nyköpings gästabud ledde upproret mot kung Birger, och sedan inledningsvis dominerade förmyndarstyrelsen innan han fick stå tillbaka för personer med större politiskt talang. Han slöt sina dagar som ståthållare i Finland; hans testamente visade att han lyckats uppbringa stora rikedomar.

Beckman försöker förvisso inte skildra herr Mats som någon riddare utan tadel i skinande rustning, men han tycks ändå så fort han få chansen vilja spåra stora planer, mildhet och och närmast demokratiskt sinnelag. Inget är helt gripet ur luften, men man anar ändå att många resultat visar på svagare grund än som är riktigt säkert. Vi kan ta Erikskrönikan som exempel: att Mats framställs som dess tillskyndare är en tämligen konventionell åsikt, men försöken att sedan hitta en faktisk författare och att bestämma exakt vilken typ av källor som kan ha legat till grund för den känns som försök att få fram stora resultat där väldigt få står att vinna. Intressant är dock att han angriper den utifrån statistisk metodik, låt vara en ganska rudimentär sådan. Det är ett spår som idag borde kunna ge mer resultat.

Hade denna bok skrivits idag hade den förmodligen varit betydligt kortare: den innehåller alldeles för mycket grundforskning för att kunna publiceras annat än möjligen som doktorsavhandling, den riktar sig till en publik som förutsätts ha en bildningsnivå som knappast ens medeltidshistoriker alltid kan antas ha, och den innehåller longörer som man måste vara hårt intresserad av genealogi för att finna glädje i. Den är snarast en av dessa klassiska tegelstenar som dagens forskare tacksamt ställer i bokhyllan, glada för att någon annan gjort jobbet åt dem.

Read Full Post »

England, deras England

Posted in Engelskspråkigt, Historia, tagged , , on 12 mars, 2021| Leave a Comment »

Även om det var fråga om en produktion för BBC så står det vid läsningen av Terry Jones (salig i åminnelse) och Alan Ereiras Medieval lives fast att teve-historia är som all annan populärhistoria, fast mer så: bland stundom tämligen radikala om än väl belagda försök till omtolkning finns gamla, sedan länge avfärdade myter återberättade, en tendens att förlita sig på anekdotisk eller väldigt lokal bevisföring och ibland en tämligen ohämmad partiskhet.

Bokens syfte är i huvudsak att visa att mycket av den populära bilden av medeltiden är lika falsk som den populära bilden av snart sagt alla tidsepoker: stolta riddare, väna damer i nöd, välvilliga (eller illsluga) kungar, förtryckta bönder – som bäst kanske dessa klichéer var passade efter ett fåtal, eller under en viss tid, men flera är rena påhitt (de lismande, penningsugna prelaterna avfärdas dock inte, snarast stärks bilden).

Att synen på vad som egentligen menades med ridderliga dygder varierade beroende på vem man frågade, att bönder kunde vara nog så välnärda, att vissa kungars eftermäle blivit oförtjänt när segrarna skrev historien, att medeltidens kvinnor var mer än stackars våp – sådant kan nog många historiker skriva under på. Färre – i alla fall sådan som skriver på andra språk än engelska – skulle kanske hålla med om den bild av engelsk exceptionalism som utmålas, eller att klosterordnarna väsentligen var källan till allt det som framstår som dåligt i den medeltida kyrkan (i synnerhet med protestantiska ögon sett).

Men det är många myter som försöks stickas hål på. Viktigast och mest lyckat är nog attacken på »medeltiden« som en homogen period, där de viktigaste skillnaderna mellan 1100 och 1500 var vad kungen hette – medeltiden var lika lite en stagnant del av historien som någon annan epok.

–

Read Full Post »

Högljudd diplomati

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 12 januari, 2021| Leave a Comment »

Margareta Beckmans När Sveriges generalkonsul räddade Paris hör till de där böckerna man brukar stöta på vid bokreor och liknande: inte direkt lockvaror, men riktigt billiga och lämpliga som fyllnad på reaborden. Här är det extra passande, eftersom andra världskriget normalt brukar locka köpare. Boken har en underrubrik, En biografi över Raoul Nordling, vilket indikerar dess främsta problem: den försöker täcka in lite för mycket material på ganska få sidor.

På knappa 200 sidor skall vi alltså få träffa bekantskap med Nordling, svensk generalkonsul i Paris under andra världskriget (och biträdande konsul under första), vi skall få en snabblektion i ockupationen av Paris, hur det gick till när staden befriades, och vad Nordling gjorde för insats. Det blir ganska knappt och hastigt, och framför allt: det som titeln lovar framgår aldrig.

Det bör kanske direkt sägas att Nordling gjorde en otvivelaktigt mycket förtjänstfull insats under de där dagarna 1944 när de allierade närmade sig den franska huvudstaden och tyskarna desperat började undra hur de skulle göra: fly, underhandla, förstöra vad de kunde? Nordling lyckades då utverka att alla de personer som tagits till fånga av tyska militären skulle överlämnas till honom personligen, och räddade därigenom livet på tusentals. Men Paris? Det är sant att övergalningen i Berlin givit order om att staden skulle förstöras om den inte kunde hållas: Notre Dame, Triumfbågen, Eiffeltornet, Invaliddomen, allt skulle gå upp i rök. Det verkar dock också vara så att den lokale befälhavaren Choltitz var en man med kultur och visst samvete, som inte var beredd att följa denna order.

Det Nordling istället verkar ha åstadkommit, förutom fångbefrielsen, var vapenvilor, möjliggörande av kontakter mellan det franska motståndet i Paris och de allierade befälhavarna, och dessutom underlättat för Choltitz att med hedern i behåll kunna kapitulera på ett sätt som minskade antalet förluster i alla fall något. Inget av detta är illa, allt är tillräckligt för att Nordling borde ha en lika framstående plats i den svenska diplomatins historiska finrum som Raoul Wallenberg och Harald Edelstam, men inget av det är riktigt detsamma som att ha räddat Paris. Det är något paradoxalt i detta: byggnader kan återställas, människoliv kan det inte, men likfullt är det ofta kulturell förstörelse som om- och eftervärld ser som värre. 4000 motståndsmän var många då, men nu är de som snön som föll i fjol.

Jag vill för all del inte avråda från Beckmans skrift: den är inte illa skriven, även om det finns delar som inte riktigt redigerats ihop, och den berättar livligt och klart om olika händelser i Paris historia. Den når inte riktigt fram med vare sig det som huvud- eller underrubrik utlovar, men det den faktiskt har att säga är spännande nog.

Read Full Post »

Barnens århundranden

Posted in Facklitteratur, Historia, tagged , on 17 december, 2020| Leave a Comment »

Med De små då ville Eva Österberg undersöka barnens villkor under svensk och i viss mån isländsk medeltid, huvudsakligen i dialog med den franske historikerns Phillipe Ariès tes att barn förr i tiden inte värdesattes särskilt högt på grund av den höga dödligheten och att man inte hade någon uppfattning av barndomen som en särskild fas i livet. Österberg i är i stora delar kritisk till båda dessa idéer (speciellt den senare är svår att riktigt förstå eller formulera på ett sätt som gör att det inte blir uppenbart nonsens).

Hennes metod bygger på undersökningar av ett antal olika källor utifrån olika perspektiv. Hon nyttjar svenska rättskällor (lagar och domsanteckningar), krönikor, ballader, helgonberättelser samt isländska sagor och undersäker hur man föreställde sig barns etiska kapacitet, vilka känslor som noterades direkt eller indirekt, institutionen med fosterbarn, träldomen, syn på aga (ett ord som tidigare omfattade alla typer av åtgärder som användes för att få barnet att förstå att vissa beteenden var oönskade), giftermål samt hur föräldrar agerade när barnens liv var i fara.

Mest apart från övriga delar står stycket om känslorna, som endast indirekt berör barnen, eftersom dessa endast i ringa mån förekommer i de ballader och krönikor som används som källor. Även i övriga stycken finns ibland en tendens att berätta om allmänna förhållanden snarare än direkt om barn, men inte lika uttalat. Bäst, och närmast ämnet, blir det när hon utifrån rättskällor, sagor, filosofiska skrifter och uppfostringslitteratur visar på att det definitivt fanns en övergripande modell för barns utveckling som tycks ha varit någorlunda konsekvent och faktiskt står sig än idag: barndomen delades in i faser motsvarande ungefär 0-3, 3-7, 7-12 och 12-15 år, där barnet blev mer och mer självständigt; efter 7 år började det anses ha ett visst förstånd, och vid 12 år moget för visst eget ansvar (i alla fall pojkarna – flickor är mer svåråtkomliga), och vid 15 betraktades de som fullt myndiga, även om det möjligen var utbrett att de under ytterligare några år kunde bli kvar hemma innan de satte eget bo.

Det är många föreställningar om medeltiden som får sig en törn: barn ansågs som individer som borde skyddas, ibland även från husfadern. Visst våld ansågs tillåtet, men barnets liv skulle inte sättas i fara. Familjer var, undantaget i högadeln, vanligen inte mycket större än idag: mor, far, ett par barn och kanske en dräng eller piga. Barn älskades högt, och den tacksamhet som visades när det ansågs ha räddats ur fara eller från lyten var kanske inte större, men uttrycktes med långt större uppoffringar än vad som idag är konventionellt.

Om historia, som Österberg säger, är ett ämne som bland annat syftar till att vi skall få bättre förståelse för vår egen tid, då är De små då ett alldeles utmärkt ämne för studier.

Read Full Post »

Slott och herresäten

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 10 juli, 2020| Leave a Comment »

Västergötlands fornminnesförenings tidsskrift för 2009 – 2010 har den något överdriva titeln Från borg till julmarknad – slott och herrgårdar i Västergötland. Andra delen är exakt, förra inte felaktig men återger två definitiva utliggare. Av alla de ståndsbyggnader som presenteras i huvuddelen är det egentligen bara Torpa stenhus som eventuellt kan kallas borg, och det är bara Almnäs som explicit sägs anordna julmarknader. I övrigt presenteras olika perspektiv på finare byggnader uppförda i landskapet: borgerliga herrgårdar som Gunnebo och Bjertorp, brännvinsproducerande slott vid Hornborgasjön, restaureringar av Stola på Kållandsö, trädgårdarna vid RIbbingsfors.

Mitt i finns dock ett gapande hål, Västergötlands troligen mest kända slottsbyggnad nämns bara. Vad hände med Läckö? Ansågs det redan så omskrivet att man tyckte att det var bättre att fokusera på något mindre kända byggnader? Och borgarna: ingenting om Axvall eller Aranäs? Fornborgar täcks faktiskt in i en av texterna i andra delen med aktualiteter, så låt gå. I andra riktningen är det lite udda att Kaflås ansetts värd fyra texter, men de behandlar jakt, hästavel, biblioteket och musikalier, så de står faktiskt alla ut från övriga bidrag i boken.

Annars är det en vackert producerad bok, med utmärkta texter, och ofta utmärkt skrivna bidrag med allsköns perspektiv på Västergötlands historia. Trevligt.

Read Full Post »

Återvändo

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 26 april, 2020| Leave a Comment »

Ett uppenbart grepp för denna recension av Magnus Västerbros Vålnadernas historia vore att ta fasta på hur historier verkar ha lika svårt att stanna i sin grav som spökena själva. Historien i fråga har nämligen ett grepp som bör beskrivas som idéhistoriskt och skeptiskt, snarare än likaledeles tänkbara anekdotiska, antropologiska, arkeologiska eller religiösa grepp. Således: även om det bjuds på en och annan historia om spöken, så är Västerbro mer intresserad av dels den mer teoretiska sidan av spökbegreppet (exempel: hur skilde sig protestanternas syn på spöken från de romersk-katolskas?), dels i hög grad av alla de som inte trott på dem, av olika skäl.

Grovt talat kan vi tänka oss ett fält med tre poler: dels en religiöst dogmatisk, dels en genom alla tider befintlig tro på vålnader, dels en allmänt skeptisk syn på det hela. De två senare tänker sig Västerbro som mer eller mindre stabila. Fler eller färre personer kan vid en viss tid tro eller tvivla, men båda grupper tycks alltid ha funnits (teorier om förtrollade världar och liknande anser han som en sorts i alla tider existerande mallighet över samtidens stora förstånd). Mer varierad har den religiösa inställningen varit: ibland har tro på andar räknats till vidskepelse och djävulskap, utifrån idén att då själen lämnar kroppen vid döden möter den direkt sitt öde och sållas till fåren eller getterna, ibland har den setts som ett bevis på just själens existens och därmed i förlängningen även Guds (boken ägnar sig i huvudsak åt västeuropeisk och nordamerikansk, således även mestadels kristen, historia). Före och efter kristendomens dominans har naturligtvis andra inställningar florerat, som det grå skuggland de grekiska döda tänktes hamna, eller spiritismens allmänt småtrevliga vardagstillvaro (dock en tydligen ganska långtråkig sådan; hur skall man annars förklara det enorma tillmötesgående som diverse berömda personer visat medier?)

Västerbro är själv uttalats skeptisk, men lyckas ändå hålla inne den sorts lite överlägsna självgodhet som ibland kan anas bland liksinta. Fokuset på det intellektuella gör att vissa aspekter behandlas rätt så knapphändigt: detta är inte boken för den som vill veta allt om pålade kroppar sänkta i kärr, poltergeistar, hemsökta hus eller vita damer (sådant förekommer, men närmast som exempel). Vill man däremot ha en förståelse för synen på själen, spiritismens framväxt, när vålnaderna dök upp under medeltiden, och, framför allt, diverse skeptiker, så finns det mycket att läsa. Minus i kanten för att alla parentestecken tycks ätits upp i trycket (när man väl inser detta blir vissa meningar plötsligt mycket mer begripliga), annars är det en läsvärd bok.

Read Full Post »

Den långa färden

Posted in Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 6 april, 2020| Leave a Comment »

Dick Harrison har med Folkvandringstid föresatt sig själv en stor uppgift: att undersöka hur och varför folk har genomfört längre, permanenta förflyttningar, vanligen i grupp. I efterordet berättar han hur boken tillkom efter att han publicerat en debattartikel där han berättade att fredlig invandring var något positivt, med direkt resultat att hans mejlkorg fylldes med mer eller mindre välformulerade skällebrev.

Huruvida denna bok gett liknande resultat vet jag ej. Harrison är i alla fall inte någon fegis, ty bland de många stycken som han plockat upp ur sina tidigare böcker och putsat till finns ett om hur även afrikaner bidrog till den transatlantiska slavhandeln; en tidigare omgång kritik, fast troligen från andra människor, kom för att han inte lade hela skulden för detta på européerna.

Upputsning är annars en flitigt brukad arbetsmetod; bokens mest utförliga kapitel, om de migrationsvågor som orsakades av och bidrog till Västroms sammanbrott är i huvudsak en komprimerad version av Krigarnas och helgonens tid, andra kapitel är som sagt från böckerna om slaveri, något är från böckerna om Englands historia. Sammantaget ger de ganska flyhänta enskilda kapitel, men man förstår ganska snart att boken är uppbyggd kring ett tema snarare än en idé. Även om Harrison försöker anknyta till den där debattartikelns tanke om den goda vandringen så finns ju där också de mindre trevliga sidorna – slaveri, flykt, erövring –, vilka gör bilden mer grumlig.

Till slut vill jag påpeka att den kartong som Ordfront bundit in boken i gör den till den förmodligen tråkigaste jag sett. Vad som händer om den kommer i kontakt med den allra minsta fukt vill jag inte fundera över.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »