För nöjes skull

Vissa skådespel skall man nog hellre läsa än se spelade. Jag har här tidigare beklagat att vi i svenskan i gymnasiet tvingades bese en lång och mycket tråkig inspelning av Ibsens Et Dukkehjem, och från det har jag nog inte riktigt hämtat mig förrän nu, då jag läst samma text. Möjligen var det skådespelarinsatserna som var skrala, men den var ändå klart mer läs- än sevärd.

Intrigen är tämligen enkel, eller i alla fall enhetlig: just när det verkar sig med advokat Thorvald Helmers ekonomi efter några svåra år – han har fått befattning som chef för en bank – kommer ett gammalt lån tillbaka för att spöka. Lånet tog hans hustru Nora för flera år sedan med hjälp av en förfalskad namnteckning, i syfte att få medel till en resa för att rädda Helmers liv. Helmer är en förbaskad moraltant, och skulle inte ens kunna acceptera tanken på att Nora tagit ett lån, och hon har sedan dess kämpat för att betala tillbaka under sken av att hon bara är en ung, tanklös, oekonomisk kvinna. Allt uppdagas med infernaliskt skicklig metodiskhet, långsamt, långsamt (denna utdragenhet var alltså vad som gjorde inspelningen osebar), och liksom i en grekisk tragedi förstår man att katastrofen snart kommer.

Till slut är allt ställt på ända, och Nora bestämmer sig för att bryta upp för att, med dagens terminologi, »förverkliga sig själv«. I dåtiden var detta ett chockerande beslut: en kvinna som lämnar man och barn för att leva på egen hand? Otänkbart! Egentligen skulle väl fortfarande ett sådant beslut inte ses med helt blida ögon, men Noras vision om äktenskapet som något som bör ingås mellan likar har vi anammat. Man kan väl förvisso, liksom Strindberg, ha invändningar mot att Nora klagar på att hon aldrig haft ett ärligt samtal med Thorvald när det är hon själv som gått bakom hans rygg och inte ens verkar ha försökt att ärligt säga honom hur sjukt han var och att ett lån var nödvändigt. Med tanke på vilket suggskaft – för att igen tala med Strindberg– han senare visade sig vara är det faktiskt inte otrolig att han skulle gått med på det: Helmer är helt enkelt den sortens kräk som håller sig med två uppsättningar moral: en för offentlighetens ljus och en för privat bruk. Oavsett vilket kan man gott förstå att Nora inte vill fortsätta samlevnaden med en sådan självisk person: hennes förväntningar var väl egentligen orimliga, men att hans handlande skulle vara så totalt motsatt dem, så heltigenom själviska gör att man har full förståelse för att fortsatt samlevnad skulle bli omöjlig.

Nå, invändningar mot sättet som sensmoralen predikas på kan man ha och likväl anse att det man fått läsa varit bra. Et Dukkehjem kan helt klart försvara sin status som klassiker.

Read Full Post »