Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2018

Med tanke på att det tydligen inte utkommit någon mer bok om Theo så hade jag väntat mig att Den helige ande skulle ha stängt några fler dörrar. Det är inte ett dåligt slut, utan fullt stilenligt med vad som varit tidigare och fullt i linje med just denna historia, men likväl så hade man kunnat tänka sig det lite mer stängt, med lite fler svar på de frågor som funnits med under seriens gång.

Likväl: den här gången är det en tredelad historia: ett spår följer Theo och Amir Kairo som i Jerusalem försöker hitta sista delen av gudamaskinen innan Ahasverus gör det (att de aldrig lär sig), ett följer Max i Stockholm som lägger ihop de sista delarna av sin utredning från förra boken och nu visar hur den varit relevant för historien i stort, och sista delen följer Felicia som tagit med sig Helga in i dödsriket och där försöker uppliva henne igen, med hjälp av Nikola Tesla och Robert E. Cornish. Till slut sammanstrålar de alla lagom i tid för att stoppa undergången och lära sig en viktig läxa.

Återigen växlar berättandet mellan att vara mycket skickligt visuellt och lite stolpigt i text, i synnerhet när de nytillkomna läsarna skall välkomnas. Man hoppas det skall komma en del till, samtidigt som det känns som en rätt värdig punkt att avsluta vid.

Read Full Post »

Peter Gillgrens Vasarenässansen kan inte anklagas för någon ohederlig marknadsföring: på omslaget anges klart och redigt att detta är en bok om hur konst under svenskt 1500-tal användes som maktmedel: för att framstå som ett härskarideal, för att svärta ned sina motståndare och rättfärdiga sig själv, för att befästa minnet. Med på köpet kommer också ett par omtolkningar av kända verk: Triumftavlorna på Gripsholm och Vädersolstavlan från Storkyrkan i Stockholm, som båda får en datering till Johan III:s tid istället för de tidigare attribueringarna till Gustav Vasas tid på tronen.

Det finns även flera andra aspekter, som hur sagde Gustavs gravmonument anknöt till obelisker som ansågs kopplade till Julius Caesar, om en madonnebild i Örtomta kyrka, hur Johan III ville skapa ett monument över sig själv i Uppsala domkyrka, hur porträtt av de kungliga började användas som politiskt-personliga medel för att bygga kontakt och lojalitet, hur tidig bildsatir började skapas.

Det finns mycket intressant att hämta ur boken, såväl för den som är intresserad av konst som för den som fascineras av de tidigmoderna härskarnas mycket personligt utövade välde. Rekommenderas.

Read Full Post »

North är björnskötare på cirkusen Excalibur, som varje dag färdas till en ny ö för att chockera nya landbor med clowner, akrobater och könsöverskridande. Hon älskar sin björn, och sitt liv: allt hon vill är att kunna fortsätta med det. Alla andra på cirkusen har dock planer, som går på tvärs med hennes och varandras, vanligen planer för att nå ett liv på vad lite land finns kvar efter att haven steg fem generationer tillbaka.

Callanish lever isolerat, sköter begravningar för skeppsfolk ute till havs, inklusive de fåglar vars kvarvarande liv markerar den lämpliga sorgeperioden. Hon har valt exilen själv, för att sona ett fruktansvärt misstag och för att dölja vad hon är. En dag möts de båda, och upptäcker varandras hemligheter, och oväntad acceptans.

Det hade härifrån varit lätt att teckna Kirsty Logans The gracekeepers som en kärlekshistoria, men det är det knappast: de är inom synhåll från varandra mindre än en tiondel av boken, och deras problem har vanligen att göra med hemligheter och sorg, inte varandra. North måste klara cirkusintrigerna, men de vävs vanligen runt henne, utan att hon riktigt förstår vad som händer. Callanish har mer agens, men den består mest i att hon till slut tar nog mod till sig för att försöka få förlåtelse. För att vara en berättelse som fokuserar på två kvinnor så är den samtidigt underligt frikopplad från dem: den drivs inte av dem, och de verkar inte själva lära sig mycket när den rör sig framåt.

Handlingen som sådan är acceptabel, inte mycket mer: underliga svartsjukedraman och trianglar, intriger och illvilja. Det som verkligen  vinner en som läsare är världen: fast mark finns knappt längre, det mesta är hav. Att leva på land är exklusivt och dyrt, och landbor och skeppsfolk håller sig så mycket som möjligt från varandra. Det finns en mäktig militär, men oklart varför. I haven finns under, kvar sedan innan vattnet eller helt nya, och cirkusen är en vacker yta med öppna sår under. Det finns potential här.

Read Full Post »

De flesta berättelser om framtiden vill egentligen främst prata om nutiden, antingen för att varna eller för att hålla upp en skrattspegel. Denna vilja är korrelerad med hur dyster den uppmålade framtiden är: i på det hela taget optimistiska Star Trek så är budskapen för det mesta moraliska, medan historier efter den stora katastrofen vanligen inte nöjer sig med att peka på exakt vad katastrofen berodde på, utan också brer på med påpekanden om att de nya samhällena egentligen är precis som de gamla.

Så också i Nils Håkanssons Ödmården, en osedvanligt neddretad, storäcklande, magvändande berättelse om en grupp framtida svenskar som lever i misär så djup att de själva knappt förstår den: landet är försumpat, vattnet stiger år för år, naturen fylld med märkliga, vidriga kreatur som slukar den ovarlige och endast bjuder på halvtjänligt äta. Det finns de som har det bra i städer, men det är ockupationsmakten, nedrigländare som infiltrerade och tog över ett samhälle lagt på entreprenad till utlandet där ingen längre kunde göra något själv.

Nu bor sweonerna i fukta hålor, slutna över vintern för att undvika tångulvarna från Forsmarka tjärn, med ett historiskt minne som tycks bestå av gamla reklamtryck och den heliga skriften Bröderna Lejonhjärta. De dyker efter gammal plast i bukter och lider av dålig hy. En dag trillar visserligen forn teknologi ner från himlen och tycks lova bättring, men detta är en framtidsskildring fylld med satir. I väntan på samhällsvälvningar och undergång roar de sig med att rensa språket på flaameri och holländäs, byta skräp med varandra och blicka dolskt mot tölpanerna som skrinnar runt och skjuter urfolket.

Kritiken i boken riktar sig således inte enkom mot nutida dekadens, och nöjer sig inte med att ställa språket på huvudet och skapa fram en sorts sextonhundratalsvariant: den djupa kritiken verkar snarare vara mot kolonialistiska attityder där ett fåtal kan leva gott i torrlagda städer och ägna sig åt surdeg och löpband medan andra hukar i gyttjan, inte ens önskvärda som arbetskraft men ej heller möjliga att bli av med.

Read Full Post »

Andra delen i Theo-trilogin Deus Ex Machina, Sonen (kan ni gissa namnet på sista delen?) låter Theo, Emanuel/Christopher och Hasse söka upp Magnus Ladulås för att få reda på platsen för den andra delen av gudamaskinen, men Amir Kairo vet vad de håller på med och är dem i hälarna, samtidigt som han också fortsatt står i förbindelse med Helga. Under en resa till Milano för att ta reda på andra delen av pusslet kastas allt över ända, och helt plötsligt har två av delarna hamnat i fel händer.

Samtidigt undersöker Max en mystisk lägenhet i Stockholm, och försöker hålla chefen borta från sin rygg, båda med mindre lyckat resultat,

Man känner igen sig: Thollin tar hand om Max med äran i behåll, Skogäng Theo och har ungefär samma styrkor som tidigare: de rena teckningarna och stämningen, medan dialogen ibland blir lite styltig. Snart dags för upplösning!

Read Full Post »

De flesta som skriver böcker som sammanfattar andra böcker brukar göra behandla de verk som man borde ha läst, men inte nödvändigtvis vill läsa (typ Bibeln, Odysseus eller ungefär alla proletärförfattare). Så icke Kalle Lind: han gör det om böcker som ingen borde läsa.

Nu är hans gärning i 88 böcker du inte behöver läsa inte riktigt så hjälpsam ändå: den siktar inte i första hand in sig på till klassiker förklätt nonsens (typ Strändernas svall eller Så talade Zarathustra), utan snarare sådant man kan hitta på mer undanskymda hörn på antikvariat. Många av böckerna är bedagad pornografi, en genre som sällan når till några högre höjder då kraven ofta är tämligen lätta att möta. Andra är diverse frimicklares försök att skriva kristeligt, vilket nästan per definition är omöjligt: när frikyrkorna till slut bli lite halvt rumsrena så att tendensen i sig inte var stötande hade den typen av romaner ändå blivit hopplöst föråldrade. Annat är debattskrifter i nu glömda ämnen, försök till reklam för regummering genom litteratur, kungliga dikter, före detta miljöpartistiska språkrörs romaner om Elvis, underlig matlagning (50 recept med fiskbullar! Kicki Danielsson berättar om vilka tillbehör man kan ha till glass!) eller bara konstigt (förbered dig inför Y2K!).

Jag har, skam att sägandes, läst (eller i alla fall ögnat mig igenom) två av böckerna: dels Bondepraktikan, i sanning en träig historia, samt en samling vitsar skriven av – Martin Timell. Lind gör stora poänger på hur Bullen-Martin av någon anledning kände ett behov av att visa sig kunnig i att dra sunkiga skämt om blondiner. I förordet noterar Lind att någon av böckerna i samlingen troligen var inaktuell redan när den skrevs; riktigt så illa är detta ju inte, men idag hade nog den där texten tett sig annorlunda.

Annars är Linds bok tämligen oförarglig: nöje för stunden. Det man funderar mest över när man lägger den ifrån sig är inte varför Thore Skogman kunde få en samling korta illa sammanhängande texter utgivna, varför någon tagit sig tiden att skriva en parodisk reseguide där fiktiva bordeller i alla Sveriges städer betygssätts eller att E-Type:s bok om vikingatida ungdom visade sig vara fullt acceptabel läsning, nej, det man undrar är snarast följande: varför skall varje bok presenteras med en bild där Lind står framför en bokhylla eller på en balkong med den i näven?

Read Full Post »

Tydligen har Lewis Grassic Gibbons sunset Song röstats fram som den bästa skotska romanen. Sådant skall man vara försiktig med, det brukar inte bara vara litterära kvaliteter utan också hur mycket sentimentalitet som kan frammanas som avgör sådant. Gudarna skall veta att sådan melankoli finns det gott om utrymme för här, i synnerhet uttryckt i det tal som avslutar boken, en elegi över de män som gick ut från det lilla skotska samhället Kinraddie i det första världskriget men inte kom hem. Dessa var de sista fria småbrukarna, den fria, stolta klass arrendatorer som bar upp lokalsamhället och genom sitt dagliga slit med jorden lyckades få sin bärgning.

I centrum står Chris Guthrie, dotter till den ständigt stretande John Guthrie, en god bonde men härsklysten och snar till ilska, och Jean Guthrie, som fruktar barnsängen mer än något annat efter fem födslar. Förutom familjen omges hon av de närmsta grannarna, den fritänkande mjölnaren Long Rob Duncan, hans trätobroder, den godmodige Chae Strachan, och den inte särskilt gudaktige prästen Gibbon.

De stretar på trots oväder och dåliga somrar, i olycka och glädje. Chris förlorar familjemedlemmar och finner kärleken, ser samhället gå under (socialt, liksom i hur landskapet ter sig: all skog fälls för att användas i kriget, och med det skyddet från nordväststormarna). När boken är slut är hon den enda som står rak, trots alla förluster.

Så visst, man kan läsa boken som en längtan till ett förlorat paradis, en mer oskuldsfull värld där människor levde nära varandra på gott och ont. Kriget framstår som en katalysator, men förändringarna skulle ändå komma, om inte så abrupt. Men man ser också det slit, den smärta och den smuts som denna värld också byggde på. Man kan sakna de bästa bitarna av den, men man vill knappast leva där.

Read Full Post »

Den senaste (sista?) berättelsen om Theo och hans ockulta kuriositeter heter Deus ex machina, och har delats upp i tre volymer; den första av dessa heter Fadern. Förutom Ola Skogäng har även Daniel Thollin fört pennan och berättat denna historia, som även faller isär i två någorlunda separata episoder.

I den första, som Thollin verkar stå bakom, utforskare Theo, Max och några lokala förmågor ett tempel under Väsman utanför Ludvika. Sjön har på något vis tömts på vatten, ett atlantiskt tempel har dykt upp, och två pojkar har försvunnit in i det. Förutom atlantidernas inskriptioner finns det dessutom en mystisk dimma som skickar utforskarnas värsta skräck mot dem. I templet återfinns dessutom en gammal automaton i ett rum som en gång verkar innehållit något farligt, men som nu verkar försvunnet.

I andra delen försöker Theo och Helga, tillsammans med Theos vän Hasse (en kändis från andra sammanhang) och Swedenborgs huvud söka rätt på var automatonen komer från, och får svar på fler frågor än de velat. Samtidigt fiskas en gammal bekant upp från havsbotten.

Historien är något oavslutad, och det första äventyret är lite förnumstigt berättat. Thollins stil fungerar ganska bra, men man ser att den skiljer sig från Skogängs: det är  inte lika rena ytor och linjer, och människorna ser mer väderbitna och slitna ut. Det fungerar, men man ser tydligt när Skogäng tar över stafettpinnen. Det hela kan nog arta sig i de senare delarna, men än är det på det hela taget för tidigt att uttala sig bestämt.

Read Full Post »

Sara Danius val av titelessä till Husmodern död och andra texter är oklanderligt: i den essä där hon går genom fyra utgåvor av Bonniers kokbok för att bedriva en stunds civilisationskritik är hon på topp, såväl stilistiskt som kompositionsmässigt; genomgången av hur husmodern gått från att vara lättslaktare till att knappt befatta sig med döda kroppar om de inte är så styckade att all likhet med det ursprungliga djuret försvunnit (möjligen undantaget viss fisk) lever upp till hårt ställda krav på essäkonst.

Efter det blir det aldrig riktigt lika bra. De flesta texter tycks från början ha publicerats i Dagens Nyheter, och även om redigeringen är mer sorgfälligt än de flesta liknande samlingar jag sett så att upprepningarna är få, så är texterna fortfarande korta. Halvdussinet sidor är för det mesta snålt tilltaget för annat än startsträckor när författare som Proust, Mann eller Woolf skall avhandlas, och för att essäerna skall kännas vara av väl avvägd längd måste de nästan handla om någon liten detalj, som hur Strindberg i Röda rummet görs vissa ansatser mot en av modernismens tendenser, nämligen att behandla boksidan som visuell helhet, och inte bara ett sätt att föra över ord, genom att inkludera pekande händer i sin återgivning av de reklamskyltar som pryder det hus där ett konglomerat av kristna bolag månglar allt från oblater i lösvikt till försäkringar.

Det är för all del inga dåliga texter: kortheten gör även att om man nu inte är speciellt intresserad av Aniara, eller Stina Aronson, eller vad nu ämnet råkar vara, så kan man ändå lätt ta sig igenom texten och upptäcka något. Allt handlar för all del heller inte om författarskap, som titeln antyder: det finns även några texter som behandlar fotografi och glaskonst, och ett par mer personliga texter, varav avslutningen, den självbiografiska »Min första krets« är speciellt intressant.

Danius skriver väl, om diverse författare verksamma i huvudsak under de senaste hundra åren (undantag görs främst för Austen, Strindberg och Flaubert). Det finns blick för ironi, förmåga till formulering som verkar hållas i strama tyglar, och klar blick för detaljer. För den som vill ha lättare läsning om litteraturhistoria kan detta rekommenderas.

Read Full Post »

Julen tycks i Skivvärlden inte skilja sig speciellt mycket från den i vår: låt vara att jultomten är omdöpt till grisefar, och att hans släde dras av fyra svin, men annars tycks mycket sig likt: en högtid om att ge och vara god invirad i solida lager kommersialism.

Fast den här gången är det inte riktigt som vanligt. Titta närmare på grisefar. Är han inte lite… benig? Och putar inte magen suspekt som om det vore en kudde? Och är inte hans röst mer genomträngande än fryntlig? Jo! Det är Döden som utför hans plikter. Men varför?

Hogfather är alltså ännu en historia om Döden, och hans dotterdotter Susan, som arbetar som guvernant och mycket handgripligt håller monstren borta från sina skyddslingar. Grisefar verkar ha försvunnit efter att auditörerna har bestämt sig för att han är för irrationell och vill ha honom lönnmördad, så Döden vikarierar för att tron på honom inte helt skall försvinna. Detta leder bland annat till en underbar episod i ett Ankh-Morporkst varuhus, där Döden sitter med små barn och Nobby Nobbs i sitt knä och frågar om de varit snälla och vad de vill ha i present.

Susan är ett trevligt återseende, även om korpen och råttdöden som hänger med henne känns lite tjatiga. Trollkarlarna är också med på ett hörn, och är med och skapar en mängd underligt oknytt som tar vara på den råa tro som skvalpar runt när grisefar är borta, men det känns som de börjat upprepa sig lite.

Nåväl, jultemat är bra, Döden som vanligt intressant, och historien med ett attentat på julen från ett oväntat håll intelligent.

Read Full Post »

Older Posts »