Vid läsning av Tom Hollands Rubicon framgår snart att det finns en underliggande värdeskala mot vilket allt döms. Den antyds lite diskret i den svenska undertiteln – Den romerska republikens uppgång och fall –, men bör ändå has i åtanke. Holland står nämligen beundrande inför den romerska republiken såsom statsordning, och alla de aktörer som passerar revy under senrepubliken bedöms efter i vilken mån de höll republikens traditioner och institutioner vid liv eller hjälpte till att avskaffa dem.
Man bör förvisso komma ihåg att om man använder den moderna demokratin som fixeringspunkt för vad som är mest eftersträvansvärt så får väl republiken med dess märkliga sammelsurium av diverse statsprinciper – inte direkt någon demokrati, inte heller en oligarki, definitivt inte någon monarki – sägas i stort sett vara bättre än principatet. Det fanns i alla fall möjligheter för även tämligen obemärkta män att ta sig fram, och även om vissa gamla familjer hade starka ställningar betraktades dessa inte som helt orubbliga. Det var möjligt att ha avvikande åsikter utan att riskera liv och hälsa.
Men ändå: även om man beskriver republikens försvagning och fall (det där med uppgången skaffas snabbt undan), från Marius till Octavianus, så krävs det att man är en god skribent och inte drar den alltför långt om man skall lägga moraliska aspekter på det hela. Holland är tack och lov en god skribent: det är inte så att prosan får en att rysa av välbehag, och ibland verkar översättarna slumrat, men det är definitivt inget man sitter och plågar sig igenom.
Skall man anmärka på något är väl det att man efter ett tag tappar bort sig bland alla dessa romare som alla försöker dra staten åt just sitt håll, eller i alla fall inte åt sin ärkefiendes, eller allraminst åt något håll som inte förvärrar läget. Så länge det handlar om mer välbekanta figurer (Caesar, Cicero, Pompejus) går det väl an, men när även mer obskyra personager ges mer tid i rampljuset så blir det till slut förvirrande. Man kunde även önska att han någon gång mer redogjort för alternativa versioner av händelseförlopp, istället för att välja det han själv ansåg troligast, eller i alla fall kastat ut några hänvisningar i själva texten som markörer.
I vilket fall: även om bara halva undertiteln egentligen är berättigad (den kommer från det svenska förlaget, så det är inte Holland själv som velat jämföra sig med Gibbon) så är det en bra och grundlig genomgång av hur republiken till slut blev för stor, för rik och för ostyrig för att kunna överleva.
Read Full Post »
