Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Recensioner’ Category

Olle Engstrands Kan du säga Schweiz? har några år på nacken, men med undantag för ett stycke om namn på andra länder och städer är den inte alltför åldrad i innehållet: hur svenskan (och i viss mån andra språk) uttalas. En del är sådant där som självutnämnda språkpoliser vanligen grumsar över: språkvetares alltför liberala inställning till allt som inte är exakt som det var när språket var perfekt (det vill säga ungefär när nämnda språkpoliser gick ut i vuxenlivet).

Jag kan inte säga att jag egentligen finner hans ställningstaganden speciellt förvånande eller orimliga. Däremot är tilltalet ibland orimligt hejigt, dispositionen ibland rörig och syftet oklart: är meningen verkligen att hjälpa till med uttalet av diverse knepigheter så går det lite på tvärs med styckena som säger att det mesta går bra, eller påpekandena om att det minsann finns hjälp att få på internet (tre tillfällen) för professionella talare som vill respektera hur folk själva uttalar sina namn.

Den enda gången det egentligen verkar bli lite intressant är när det gäller de där främmande namnen. Personligen är jag inte övertygad om att det är en lyckad utveckling att svenskan skall anpassas efter vad lokala makthavare tycker (är det verkligen bättre med »Turkije« än »Turkiet«?), och vissa av Engstrands yttrande pekar i liknande riktning, men det är väl den där intränade deskriptiva reflexen som slår till.

I slutändan är jag inte säker på om jag egentligen fått ut så mycket av detta. Det kan vara så att boken bättre passar de som precis vill börja läsa in sig på språk och uttal.

Read Full Post »

X-terminators är en tämligen dum serie. Att den vet om detta själv gör det aningen bättre (en av delarna heter till och med »This books is gleefully stupid«), men jag vet inte om det är tillräckligt för att ursäkta alla dessa rutor med lättklädda unga damer, vid ett par tillfällen till och med i olika typer av fetishkläder. Allt börjar med att Dazzler dumpar sin idiotiske, tämligen nye pojkvän, och sedan tar hon med sig Jubilee och Boom-Boom för att dricka bort problemet. En omgång sömnmedel i glasen senare, och så är de i någon slags dödsmatch med massor av vampyrer och andra vandöda, men de träffar i alla fall på Wolverine (Laura Kinney).

Som sagt, detta är en bok om man gillar ovanstående fyra som håller på och förolämpar varandra, beter sig dummare än de nog egentligen är, gärna halvklädda, och i tämligen idiotiska situationer. Man inser snabbt att man inte får vänta sig mycket mer än så.

Read Full Post »

Läsningen av Annika Luthers Rågen: en spretig historia var ovanligt väl tajmad, precis i den brådaste tiden på året när skörden förr skulle skäras och volmas, när man kanske till slut vågade sig på en liten tacksam bön för att man nästa år inte skulle behöva svälta, i alla fall inte på grund av oår, ty nu kunde inte längre en tidig frost fördärva allt (möjligen ett stadigt ihållande regn som fick mögel att sätta sig överallt). Fast räknar man så kan ju egentligen vilken månad som helst på det ljusa halvåret nästan ses som lämplig, i alla fall om man tillgodoräknar sig svedjebrukets praktik, ty råg är en flexibel växt som låter sig handhas som ettårig eller tvåårig gröda.

Men nu kanske det är lika bra att ta ett steg tillbaka och förklara att den där underrubriken inte bara syftar på rågens ax, med lite tofsiga, kortare vippor (om man jämför med korn), utan också på framställningen, som drar åt det litterärt essäistiska. Jag vet inte om detta är ett drag den delar med andra verk som utkommit de senaste åren om någon kulturbärare som numer kommit lite på dekis (som ål, eller ved, eller krusbär), men det är trevligt. Det är också mycket finländskt: rågen har ju i högre grad förknippats med de östra delarna av Norden i synnerhet, och inte bara norra Europa i allmänhet, då den där tvåårigheten gjort att den klarat kalla, snörika vintrar väl, samtidigt som den också lämpat sig för det smedjebruk som kunde bedrivas i länder med gott om skog och ont om befolkning.

Ibland blir denna finländskhet närmast överväldigande för en fåkunnig svensk: nog går det någorlunda att orientera sig på nysvedda åkrar, bland rior i Vörå och vid påskens memma, men finsk poesi om kornknarrar (se där en liten kulturell skiftning) går över i alla fall mitt huvud, även om man bestås med översättning av Elmer Diktonius. Oftast är detta bara något som skymtar förbi som hastigast, en påminnelse om att svenskan talas i två länder.

De olika ämnen som tas upp – förutom ovan nämna även sådant som mjöldrygan och dess gifter, rågens historia, den stora svälten på slutet av 1860-talet (som slog lika skoningslöst mot Finland som Sverige, även om de finländska myndigheterna verkar ha varit aningen mer beredda på att göra insatser att motverka den, oavsett att de var ineffektiva och senfärdiga), biologi, växtförädling och en del annat smått och gott. De meterhöga rågfälten må ha försvunnit som en effektiviseringsåtgärd, men fortfarande böljar vinden i kortväxta avläggare, och fortfarande går det att hitta ljusblonda fält om man bara letar lite. Huruvida ett sädesslag som blev populärt tack vare sin förmåga att stå ut med kalla nordliga vintrar och korta, intensiva somrar kommer behöva vara det även framöver dock återstår att se.

Read Full Post »

Det var en gåva. Jag hade, trots att jag läst en hyfsad mängd av hennes böcker, nog aldrig självmant plockat upp en biografi över Agatha Christie, men Lucy Worsleys fick jag alltså. Jag är inte helt säker på varför, men författarbiografier är inget jag ogillar, och här finns dessutom en koppling till arkeologi, då detta var Christies andre mans yrke.

Det finns ju också ett mysterium, eller ett problem, något för forskare att bråka över: vad hände de där dagarna 1926 när Agatha förstod att hennes första äktenskap med Archibald Christie var dödsdömt, när hon lämnade hemmet och efterforskningar först bara hittade en bil som stod tom och fastkörd nära ett stup? Någon vecka senare hittade man hennes på ett hotell, under ett antaget namn, där efternamnet också var det som Archibalds älskarinna bar. Är man sympatiskt inställd, som Worsley, accepterar man Agathas förklaring att hon fått minnesförlust och hamnat i ett dissociativt tillstånd. Är man mindre accepterande har man velat se det som manipulation, kanske mordförsök eller försök att få maken att se ut som en mördare.

Nåväl, efter detta vände saker till det bättre: Agatha gifte till slut om sig med Max Mallowan, arkeolog inriktad på mellanöstern; en av dessa äventyrare, mindre klumpig och fyndgirig än föregångare som Schliemann men fortfarande långt från modern försiktighet och noggrannhet. De skulle hålla ihop tills döden skilde dem. Samtidigt började hon verkligen bli uppmärksammade: om hon tidigare varit en intressant författare, men lite av en i mängden, kom några av hennes mest kända och firade verk, och hon blev den främsta av de deckardrottningar som dominerade genren fram till andra världskriget.

Åren efter var väl kanske inte lika lyckade på bokfronten (vill man plocka upp något hon skrivit kan man utgå från att allt efter cirka 1950 kan väntas med), däremot kom hon att fira nya triumfer som författare för scenen. Huruvida hon verkligen är världens främsta kvinnliga pjäsförfattare kan man kanske undra, men att hennes verk visat sig synnerligen långlivade är otvivelaktigt.

Det var som sagt inte en bok jag valde, men knappast en besvikelse: det är på det hela taget inget fel på den, även om jag inte alltid uppskattade den ibland informella stilen. Den fick mig inte att känna något sug efter mer Christie, men nån gång kommer jag säkert återvända till några av hennes böcker. De skall bara få bäddas in i glömska några år till.

Read Full Post »

Peter Sandbergs Svensk bryggerihistoria är mer eller mindre exakt vad omslaget meddelar: 200 år av öltillverkning, från det att sådan i större skala först påbörjades på svensk mark fram till idag (eller i all fall fram till för ett par år sedan, när boken skrevs).

Det är (något förenklat) en historia om hur först metoden för tillverkning av lageröl spreds ut i landet i diverse mindre bryggerier, hur sedan dessa började slås samman lokalt och sedan regionalt (i synnerhet när möjligheterna till distribution förbättrades), karteller bildades och nykterhetsrörelsen sökte pareras. Sedan gick bryggerinäringen in i en lång, lönsam men stilla period, där konkurrensen från utlandet var obefintlig då starköl i princip inte fick säljas annat än för medicinsak ändamål och bolagen som kunde specialisera sig på produkter som enbart efterfrågades i Sverige långsamt växte genom uppköp av konkurrenter och därmed marknader. När motboken sedan försvann och mellanölet godkändes började förändringarna accelerera: Pripps blev först en jätte, men togs över av staten och andra, piggare bolag kunde ta marknadsandelar. Den moderna utvecklingen med diverse småbryggerier berörs, men bara hastigt: fokus ligger snarast på de största drakarnas konkurrens med varandra.

Detta är således en bok om industrihistoria. Och regleringar. Och i viss mån folkrörelser, teknisk utveckling, och alltmer industriell drift. Det är därför också en bok med visst politiskt intresse, även om den inte tar uttalad ställning i frågor om exempelvis direktförsäljning. Det är däremot inte en bok som egentligen närmare skildrar tillverkningsprocesser, produktkvalitet eller vad det nu kan vara som gjort att öl blev en vanligare dryck samtidigt som den rena spriten gick tillbaka.

Titeln säger egentligen allt som krävs för att läsaren skall kunna avgöra om detta är läsvärt: framställningen är vare sig briljant eller katastrofal, så den bärs helt av sitt ämne.

Read Full Post »

Att jag plockade upp Hellcat: Devil on my shoulders var mest för att den var på rea och verkade innehålla en avslutad historia. Perfekt; jag vet inte om jag vill börja läsa någon ny 10 album lång historia om någon superhjälte, men enstaka går bra. Hellcat är alltså alias för Patsy Walker, och namnet skall tolkas rätt så bokstavligt: hon har en klar koppling till Marvels version av helvetet genom hennes ex, son är djävulens son (även om Helvetet styrs av en annan demon; allt är naturligtvis krångligt).

Här visar det sig att hon fått ärva ett hus i San Fransisco av sin mor (som betalat för det med de serier hon skrev om en tonårig Patsy. Marvel publicerade i verkliga världen en tonårsserie i stil med Acke om henne. Som sagt: krångligt). Allt verkar dock bli komplicerat då det där exet dyker upp, fångad i formen av en leksakskanin, en annan karl hon börjar dejta hittas mördad, och hennes minne inte går att helt lita på. Hon får visserligen hjälp av någon sorts mystisk sömngångarpolis, och så börjar hon nysta i gåtan.

Det är således mycket som skall knytas samman, och det lyckas historien göra, även om allt detta med helvetet och demoner och ritualer gör att det är svårt att riktigt vara nöjd med förklaring och vändning: det kan vara ovana vid reglerna, eller så är det helt enkelt att regler och konsistens inte är det viktiga.

Read Full Post »

Jag hade nog väntat mig lite mer av Dick Harrisons Ondskans tid: någonting lite mer matigt, en behandling av häxorna på ett plan som inte kändes som en lång radda redogörelser av enskilda häxprocesser i diverse länder – förvisso habilt hanterat och utan direkt smak av trä, men ändå med en kvardröjande känsla av att Harrison försökt nå brett över Europa snarare än djupt i förklaringar.

Inledningen börjar kanske inte heller helt lovande, med diverse vidskepelse, men det visar sig vara ett rimligt upplägg: här finns faktiskt ett mål med bredden, där tanken är att häxprocesserna krävde att tre separata utvecklingar skulle konvergera: kyrkan skulle nå en punkt där kätteri skulle bestraffas hårt, folklig magi skulle omtolkas från mild vidskepelse till djävulspakter och statsmakterna skulle bli starka nog för att den juridiska vägen skulle bli ett rimligt sätt att få sista ordet i konflikter, samtidigt som de ännu inte riktigt förstått hur enkelt panik uppstår och vanföreställningar sprids.

Häxprocesserna började ofta i vad som i efterhand framstår som skitsaker: en styvdotter som ogillar sin nya styvmor, en kvinna som var lite för bråkig, eller hade lite för god tur med boskap eller skörd, och så började ett skvaller som i värsta fall nådde någon nitisk prelat eller fogde och så öppnades slukhålet, tortyrredskapen kom fram och häxbålen började flamma (här utmärkte sig Sverige genom mildheten att vanligen först halshugga de dömda). Innan alla de ovanstående delarna fanns på plats hade motsvarande förlopp snarast lett till att bakdantarna bötfällts för ärekränkning, eller möjligen kyrkotukt eller förvisning om det nu kom fram att de anklagade faktiskt ägnat sig åt signeri eller osanktionerad medicin.

Även om häxjägarna vanligen for efter skuggor fanns det ju ändå tillräcklig substans för att de inte skulle kunna avfärdas helt: stackars sinnesförvirrade personer som faktiskt utförde hiskeliga brott, eller folklig magi, ibland faktiskt i syfte att ta hämnd på en rival, men vanligen bara för att bättra sin egen lycka eller hindra andras trollkonster. Att av sådana spikar kokades upp ohyggliga soppor kan te sig obegripligt, men att det finns samtida paralleller är klart: man behöver inte vända sig till upprorsmän i schamandräkter som invaderar Kapitolium uppumpade på idéer om ondsinta pedofilnätverk; man kan ta mer närliggande jakter på pedofiler, satanister och styckmördare, där diverse specialister tagit sin karta för verklighet med nästan lika förskräckande resultat. Där hade Harrison gärna kunnat gräva lite mer.

Read Full Post »

De tre kortberättelser som samlats i Penric’s labors är inte som Lois McMaster Bujolds tidigare bok i serien klart sammanhängande; de har inget tydligt gemensamt tema och de stödjer sig inte nämnvärt på varandra. En av berättelserna, Masquerade in Lodi, utspelar sig till och med före Penric’s travels, medan de två senare, The orphans of Raspay och The phycisians of Vilnoc kommer efter, då Pentric skaffat familj och börjat rota sig ordentligt.

Men först kommer alltså Masquerade in Lodi, där Penric och Desdemona frenetiskt söker genom ett lätt förklätt Venedig efter Ree, en ung man som rids av en galen demon, med Chio, ett väldigt ungt helgon, och Merin, vän och kollega till den unge mannen, i släptåg, allt medan staden förbereder sig inför karnevalen. Egentligen stjäl nästan Chio med sin ungdom och nyfikenhet nästan helt showen, medan Penric mest får springa runt och försöka komma ikapp.

Lite mer kontroll, men bara lite, har han i The orphans of Raspay, där han råkar ut för pirater och föses ihop med Lencia och Seuka, systrar om cirka tio och åtta år, som han känner att han måste ta ansvar för; piraterna tänker sälja dem alla som slavar, omedvetna om att Desdemona också i så fall följer med. Eftersom de hamnat på en ö så gäller det inte bara att hålla sig undan piraterna, han måste också ordna en båt, vilket visar sig oväntat svårt, med det ena misödet efter det andra.

I The phycisians of Vilnoc, till slut, håller han sig närmare hemmet, men problemet är inte mindre pressande: en underlig, dödlig sjukdom har börjat sprida sig i Arisaydias militärläger, och en snabb konsultation utvecklar sig snabbt till en flerveckors kampanj där han försöker rädda så många liv han kan, med till en början endast den förvisso intelligente men nyligen befordrade tidigare lärjungen till den numer avlidne läkaren som främsta hjälp. Det är inte en upplyftande berättelse, utan snarare en om att kämpa vidare trots att utmattningen äter upp en så att man snart själv behöver läkarhjälp.

Tre korta berättelser, och har man läst om Penric tidigare vet man nog ungefär om man kommer gilla dem: även om de står hyfsat på egna ben och man nog egentligen kan hoppa in var som helst. Snabbslukat och intressant.

Read Full Post »

Orättfärdigheter

Om man ville presentera Platons Staten för en internetskadad publik skulle man helt enkelt kunna säga att »en filosof skrev detta«: den stat som titeln syftar på är förvisso ett tankeexperiment med syftet att visa på rättfärdighetens överlägsenhet, men är mer känd för att Platon vill att filosofer skall styra den, och de totalitära kraven han ställer: allt som inte Platon gillar (gestaltande konst, valfrihet, personliga ägodelar) skall bort, och det enda som skall räknas är filosofi.

Den stat som beskrivs är alltså en utopi, och således såväl ouppnåelig som steril. Likaså är många av de argument som framförs oväntat svaga: ofta bygger de på ett utelämnat tredje, ibland på ren semantik, och ingenstans får man känslan att filosofer faktiskt har den praktiska förmåga som sägs krävas.

Likväl finns det förutom beskrivningen av staten en massa berömda passager: människorna i grottan som endast ser tingens skuggor, Gyge och hans osynlighetsring, bevis för själens odödlighet och Skaparens höghet. De flesta varar bara några sidor, om ens det, och sedan återvänder vi dock till fritt spekulerande om likheter mellan människors och staters funktion. Det är en bok vars inflytande är odiskutabelt, men en del av det som tagits ur dess fatabur har visat sig obrukbart, medan annat med större potential (som den förvånansvärt positiva synen på kvinnors förmåga) lämnades orört.

Read Full Post »

Av omslaget kan man ledas att tro att Mooncakes är en något mer lågmäld serie än det är, att detta med häxa möter varulv är en romantisk komedi med övernaturliga inslag för ungdomar, istället för romantik och övernaturligt äventyr för ungdomar. Efter ett inledande kapitel där sagda varulv (Tam Lang) slåss demonbesatt häst med hjälp av sagda häxa (Nova Huang) tycks det också trilla ner i liknande spår, för Novas mormödrar lyckas ganska enkelt fånga in demonen, även om det konstaterar att de kommer behöva Tams hjälp att slutligt besegra den.

Där någonstans tappar historien mycket fart, och istället för att bygga upp mot försöket att ta hand om demonen blir det skördefest, och tillbakablickar och familjebekymmer. Tam och Nova känner varandra sedan Tam bodde i småstaden innan hon var tvungen att flytta, och när de nu möts igen börjar gamla känslor också snabbt flamma upp, så det blir en del kyssar och hållna händer också. Till slut börjar det dock röra på sig, och då är det kultister och ritualer, och påtvingad hemsökelse som skall hanteras (och så ett lyckligt slut på det hela).

Det hela är något överlastat med olika trådar: magiska problem, vanliga tonårsproblem, ovanliga tonårsproblem, någon komplicerad relation för mycket, något svek för mycket: känslan är att det kanske hade varit bra att skriva en bok till och flytta något av det som behandlas dit istället. Något liknande gäller teckningarna: det är skarpt tuschat, men tydligt handdragna, något skakiga linjer och med lite dova färger som får den mer grälla magin att stå ut. Det är inte någon dålig liten historia, men kanske hade det gått att redigera fram något ännu lite bättre.

Read Full Post »

Older Posts »