Feeds:
Posts
Comments

Archive for januari, 2023

Huvuddelen av historierna i Dragon age: Tevinter nights hör hemma i någon skräckgenre: att jagas, att upptäcka en uråldrig ondska, att gå omkring i en nekropol fylld med de återväckta. Ett par är snarast detektivarbete: 8 lönnmördare ensamma på en ö, och någon vill döda de övriga, ett mord på en gammal mentor och mördare som är ute efter mer. Ett fåtal handlar om tidigare kända personer från Thedas, huvuddelen är nya. Ett par knyter an till varandra, några tycks än så länge inte ha något särskilt med någonting att göra.

Boken är nu ett par år gammal, en del av försöken att hålla spelarna vakna i väntan på nästa spel (fortfarande långt kvar). Det är en lång radda personer bakom, och de flesta har gjort ett fint jobb – det var bara en av historierna som kändes tröttsam, även om flera kanske inte riktigt är vad jag gillar. Några monster är gamla, men får en mer stabil förklaring. Andra är helt nya, oförutsägbara och svåra att förstå. Och bakom flera historier lurar han, Fen’Harel, som byggts upp som skurken i nästa spel, med magi så stark att den knappast går att stå emot, kunskap så djup att den knappt kan förstås. Några av personerna i boken kommer säkert vara bland dem som försöker stoppa honom, eller åtminstone dyka upp. Vi får se hur det lyckas.

Read Full Post »

Gunnar Olof Hylthén-Cavallius Wärend och wirdarne hör till den klassiska svenska facklitteraturen, ett av dessa portalverk som trots att teorierna som framförs i stort sett övergetts fortfarande läses. Det är inte det första verket som intresserat sig för etnografi, inte ens det första klassiska (Linnés reseskildringar kom före), men det är det första som huvudsakligen riktat in sig på detta.

En del av teorierna som framförs framstår idag som hopplösa, inte bara för att de är ohållbara, utan för att de snarast hör hemma i giftskåpet. Kungstanken är att det mesta av bondekulturen går tillbaka extremt långt i tiden, och att diverse myter skall tolkas som halvglömda realiteter: troll var således landets urinnevånare, fattiga och okunniga, sedermera kända som samer, medan jättarna var desamma som goterna, något mer kulturellt högstående, men på författarens tid undanträngda.

Det som snarast framstår som läsvärt är råmaterialet, de myter och legender som författaren använde: här kan man läsa om mylingar och kyrkogrimmar, näcken och glo-son. Det finns också en hel del om t.ex. hur man ordnade husen, med eldstäder, högsäten och arbetsytor. Och inte ens all teori är dålig: idén att utgå från ortsnamn för att utröna hur landet såg ut långt tidigare är god. Där finns dock en oförsiktighet, en entusiasm för ett outforskat fält, som ofta gör att författaren trillar i fällor som hans efterkommande lärt sig undvika.

Ett par ord slutligen om utgåvan från Mimer: jag är inte alls förtjust i avsaknaden av för- och efterord, att tyst modernisera stavningen, men att lägga in vissa kommentarer direkt i löptexten (inom hakparenteser och efter likamedtecken) som påminner om hur författaren skrivit vissa egna kommentarer. Billigt och oprofessionellt.

Read Full Post »

Lumberjanes-samlingen Campfire songs är en samling korta berättelser som inte verkar knyta an till någonting annat speciellt: de hänger inte ihop internt, och verkar inte säga så mycket om någonting annat vi sett heller. Även författare och tecknare avviker från de vanliga.

Två av berättelserna är lite längre: »A midsummer night’s scheme« handlar om midsommar (kom ihåg att tiden är extremt konstig vid lägret), och våra hjältinnor har väldigt olika idéer om vad som är viktigast att satsa på inför en maskerad: kläder, dekorationer, eller ljus? Snart börjar dock olika prylar försvinna, ivägsläpade av flygande ljusbollar. I »Somewhere that’s green« hålls tjejerna instängda i sin stuga i dagar på grund av regn, men så stöter de på gröna kattungar och ger sig ut för att leta efter mamman. Inget fel på något av avsnitten.

Sedan finns även en del väldigt korta berättelser, på något tiotal sidor var: ett par ganska menlösa, men det sista, där Jen ordnat något slags rollspel i ett spökhus och de klär ut sig till figurer från andra serier på samma förlag, känns lite halvbakat: utklädnaden känns aldrig som mer än just ovanliga kläder, och upplösningen känns bara underlig.

Read Full Post »

Huvudpersonen i Hedda Gabler heter inte ens så: hon har gift sig med Jörgen Tesman, en snäll men naiv historiker, så naiv att man vill skrika. Hedda är i mycket hans motsats: hennes far var general, hon har alltid varit rik och upphöjd, har aldrig hittat något hon kunnat gå upp i och roar sig därför med att manipulera andra utan att ha något riktigt mål med det, en elakhet nästan lika aningslös som mankens snällhet.

Värst drabbas Eljert Lövborg, Tesmans gamle kollega och stundom konkurrent, och fru Elvsted, som förälskat sig i honom och verkar ha lyckats få någon ordning på det liv han tidigare ödde på skörlevnad. Hedda verkar mest tycka det verkar spännande att få makt att rubba deras banor, likgiltigt hur. Och i bakgrunden står domare Brack, betydligt mer målmedveten.

Mer av moralitet än politik, alltså, och inte ens den är helt tydlig: Hedda är tydligt inte någon förebild, men är samtidigt tillräckligt komplex för att inte kunna avfärdas hur som helst. Någonstans verkar det ha saknats bromsar, någon som kunnat hjälpa henne hitta möjligheter andra än att kasta sig in i ett äktenskap med en man hon inte ens kan respektera. Detta gör att det logiska slutet blir att Ibsen än en gång följer Tjechovs lag.

Read Full Post »

Att August Strindberg står som författare till den från Lindelöws bokförlag utkomna skriften Strindbergsfejden kan ifrågasättas: förvisso är det hans alster som upptar huvuddelen av sidorna, men detta är en tydlig redaktörsprodukt, där flera, ibland disparata, texter satts samman och omgetts med för- och efterord.

Man kan fråga sig vad nyttan med förfarandet egentligen är. Strindberg utgav själv en volym där han samlade de olika artiklar han producerade den där tiden kring år 1910 när han åstadkom den mest böljande kulturstrid som hittills fyllt svenska kultursidor, genom att angripa Karl XII, Svenska akademien, Heidenstam och Sven Hedin. Att som här göra ett förnyat urval, och sedan komplettera med klipp ur giftas (med någon slags grumlig motivering att ett av klippen var vad som ledde till tryckfrihetsåtalet 25 år tidigare), en del av Strindbergs poetiska alster samt till slut hans personliga korrespondens från sista levnadsåret ger ett ofokuserat intryck. Det inledande förordet är också svagt, i synnerhet som det i hög grad citerar senare innehåll, medan efterordet lyckas att återge debatten och de olika kontrahenterna klart och tydligt, om än något torrt.

Strindbergs polemik var som vanligt ilsken och ofta träffsäker, förutom när vreden fick honom att ta i för hårt: även då är den dock roande, som när han fullständigt sablar ner Heidenstams vakuösa poesi eller Akademiens prisande av salongsfähiga nollor (och då var ändå de värsta åren förbi).

Hur roande Strindbergs eld än må vara, så känns ändå denna samling som något underlig. Istället för diverse mer eller mindre ovidkommande material hade det troligen varit bättre att låta andra röster träda fram. Den monumentala utgåva med (nästan) samtligt som producerades under fejden som 1968 utgavs i två band behöver knappast upprepas, men en kondenserad utgåva, gärna med fotnnoter istället för parentetiska inlägg, hade varit betydligt mer givande än denna underliga samling.

Read Full Post »

Sjätte samlingen med Rat Queens, The infernal path, lämnar tillfälligt historien med Hannahs onda kopia: istället är det ett band med orker som invaderat en skog som försvaras av Sadie, druid, tidigare Rat Queen, numera delvis uggla. Förutom Sadie dyker det även upp en bard, men å andra sidan har Dee saker att göra för att hantera tidigare misstag (att beblanda sig med tentakelgudar).

Nåväl, ett veckans monster senare är det dags för huvudhandlingen: orkerna i fråga verkar ledas av magiker som gillar att förvränga kroppar och förvandla andra till monster. Och tillfångatar alla utom Betty. Och har kopplingar till Bragas tidigare liv. Å andra sidan kanske Dee kan hjälpa, för hon verkar på väg att byta klass ännu en gång.

Rat Queens fortsätter vara som en rollspelskampanj på syra, uppblandat med påminnelser om vikten av vänskap, fruktansvärda kroppsskador och sex. Den avslutande fristående historien där de istället placeras i en cyberpunkvärld är inte tillnärmelsevis lika intressant som resten.

Read Full Post »

Jag hade inte väntat mig att andra delen i samlingen av Ibsens Samtidsdramatik väsentligen skulle vara en novell av John Ajvide Lindqvist, men det är nog så jag bäst kan beskriva Frun från havet: i ännu en av dessa norska småstäder vid havet bor doktor Wangel med sin andra hustru Ellida och de två döttrarna från förra äktenskapet, Bolette och Hilde. Två unga män dras till dessa, den lungjsuke konstnären Lyngstrand och Arnholm, döttrarnas tidigare lärare.

Ellida verkar inte ha knutit an ordentligt till barnen, och snart förklarar hon inte heller kunnat gå in i äktenskapet riktigt fullt och helt: hon hade innan det ingått en underlig förlovning med en sjöman som snarast verkar personifiera havet, som tycks ha förvänt bort hennes fria vilja men som hon inte vill veta av när han inte är närvarande.

Å andra sidan tycker inte hon att hon kan stanna kvar i äktenskapet om hon skall tvingas till det: det som tycks locka mest är friheten att välja, men det står mot Wangels egen tro att hon inte är fullt tillräknelig och att han bör ta besluten åt henne.

Allt detta känns kanske inte helt övertygande, och parallellismen hos de yngre är lite väl övertydlig. Att jag överraskades av innehållet beror inte bara på att delar av innehållet verkar otypiskt, utan också att det är tämligen okänt.

Read Full Post »

Förutom Jon Morris tre böcker om i stort sett hopplösa seriefigurer har Quirky Books låtit Hope Nicholson skriva en fjärde, The spectacular sisterhood of superwomen, med lite annat fokus: dessa kvinnliga seriefigurer behöver vare sig vara obskyra eller speciellt konstiga, utan är i några fall bland de allra mest populära som står att finna. Ej heller är de alla egentligen superhjältar: denna samling försöker måla upp kvinnornas historia i serievärlden, vare sig de uppträtt i rutorna eller stått för ord eller bild. De är dock nästan samtliga amerikanska eller kanadensiska.

Från början var seriemediet inte den manliga domän det utvecklades till när serier främst såldes via unkna specialistbutiker: det fanns förvisso manligt dominerade genrer, men andra riktade sig till kvinnor (skjutsköterskor och romans), och en del gick hem hos båda kön däribland superhjältar. Naturligtvis har kvinnor i serier också varit föga mer än sexobjekt och ögongodis, men även sådana serier har ibland lyckats överraska med humor eller oväntade djup.

I stort kan historien beskrivas som att i början (40-talet) fanns såväl variation bland figurerna som skaparna, men sedan kom männen hem från kriget, distributionskanalerna ändrades, och de riktigt stora förlagen tappade sina kvinnliga kunder och kreatörer. Därefter har båda lyckats ta mer och mer plats, samtidigt som rasism och homofobi börjat rensas undan så att serier kan nå ännu vidare publik.

Read Full Post »

Ellen Kushners Swordspoint är svår att riktigt genrebestämma: den presenterar sig i stort sett som fantasy, förutom att det egentligen inte finns någon fantastik: ingen magi, ingen fantastisk teknik, inga underliga monster. Världen historien utspelas sig i skulle kunna vara vår, förutom att den inte är det: hyrvärjor som används för formella dueller som egentligen är en sorts legala mord har veterligen aldrig funnits.

Främst av de hyrvärjor som befolkar den namnlösa stad nästan hela boken utspelar sig i är Richard St Vier. Han är tveklöst den främste i sin generation, inte bara i teknik utan också i hur hårt han håller sig till de spelregler som ändå finns: en utmaning per mål, den som utmanas har rätt att sätta någon annan i sitt ställe, och om detta sker och han vinner har målet rätt att fly.

Det hela utspelar sig alltså i en moraliskt ganska tveksam värld. St Vier är inte den mest omoraliske personen, men han tycker ändå det är rimligt att döda folk för betalning, eller för att andra skall lära sig att inte bråka med hans pojkvän, den tämligen slutne och sure före detta studenten Alec, som definitivt inte hör hemma i den nedgångna stadsdel St Vier annars bebor.

Inte en enda av de viktigare personerna verkar vara något större föredöme: ingen tycks ha mycket övers för moral, och även de minst avskyvärda förklarar sig i termer av egennytta. Vad värre är, så är de inte heller speciellt underhållande, utan verkar mest surmulna.

Lagarna och reglerna kring hyrvärjor, liksom de noggrant utlagda falska spåren som omger det mordförsök på stadens ledare som driver handlingen, är istället det som bäst uppehåller intresset. Idag är inte det faktum att huvuddelen av figurerna är män som ligger med män lika chockerande som när den kom ut, snarare då att av de två mer åldrade personer som framställs som sexuellt aktiva så är det kvinnan som fortfarande får vara attraktiv, medan mannen bara är löjlig.

Jag har svårt att riktigt förbehållslöst rekommendera detta: möjligen är detta ett fall där något var före sin tid men sedan överträffats, och där man behöver vara mer intresserad av genrens historia. Riktigt unikt framstår kanske idag främst greppet att inte ha någon magi i sin alternativa värld, och för den som önskar sådant kan jag tillråda en närmare titt. För övriga så är jag mer tveksam.

Read Full Post »

Ulf Ellervik fortsätter skriva populärvetenskap om kemi: i Förgiftad handlar det om skärningspunkten mellan farlig kemi och farlig politik, om olika försök att förgifta för stater misshagliga personer.

»Stater« betyder i fyra av de sju presenterade fallen Sovjetunionen eller Ryssland. I ett fall var det Saddam Husseins Irak, i ett Israel och i ett USA som doppade fingrarna i giftburkarna. Målen var dissidenter, presidentkandidater, presidenter, Hamasledare, avhoppare.  De gift som används var dioxin, fentanyl, novichok, tallium, polonium, ricin och botoliniumtoxin, administrerat via cigarrer, i maten, i te (två gånger), i örat, på ryggen och på dörrhandtag.

Av de sju exempel som får tjäna som ingång till utläggningarna, så var det bara ett som slutade med den förgiftades död (även om ytterligare några exempel ges där attentaten lyckats). Giftmord verkar faktiskt inte så praktiskt, i alla fall om det man vill uppnå är att orsaka död, och komma undan utan misstanke. Å andra sidan kan man ju tänka sig att det faktiskt sker en del giftmord lite dåd och då, men att det i dessa fungerar prickfritt. Å tredje sidan kan man ju fråga sig varför man i så fall ens skulle försöka med de mindre verksamma preparaten.

Det är väl ingen speciellt djup bok, men den är underhållande nog och betydligt mindre sensationslysten än den skulle kunna vara.

Read Full Post »