Feeds:
Posts
Comments

Archive for augusti, 2022

Viktor E Frankls Man’s search for meaning tar förmodligen något slags pris i kategorin för populärpsykologiska böcker. Omslaget verkar tämligen typiskt för den typ av böcker man hittar i boklådor på flygplatser och tågstationer, riktade till personer som tror att det går att bli expert på två timmar. Huvuddelen av den handlar dock egentligen bara indirekt om psykologi, vilket istället hänförs till den sista tredjedelen.

De två första är istället en skildring av hans tid i koncentrationsläger.

Detta är förvisso en extrem miljö, och även om omständigheterna är vidriga, så kanske det är rätt att lära sig så mycket som det går, inte bara om den ondska som drev dem utan hur människorna i dem reagerade. Kanske. Frankl var förhoppningsvis en bättre man att svara på detta än jag någonsin kommer bli, speciellt som han var tränad psykolog redan innan och faktiskt hade börjat arbeta på den teori som han senare tyckte sig finna stöd för inom Auschwitz stängsel.

Skall hans teori försökas kokas ner ytterligare är den att människor själva måste hitta en anledning att leva, men om man gör det kan man möjligen också finnas en väg till lycka. Om lidande inte går att undvika, så går det att lindra om man känner att man har någon anledning till att genomlida det: något att se fram emot när det är slut, eller en känsla av att eget lidande besparar andra deras. Detta är den stora lärdomen, den som mest bärs fram av tiden i lägren.

Sedan finns också andra exempel på hur hans psykologiska skola lyckats hjälpa andra, och en betydande mänsklig insikt: sorg, ångest, missmod eller ilska är inte i sig något som måste behandlas. Det kan vara nog så viktigt att fundera på orsaken, och om man är missnöjd med något försöka ändra på det istället för sig själv.

Om det här är vad man kan hitta på flygplatser, så har jag nog missbedömt utbudet. Eller så är det den blinda hönan som varit framme.

Read Full Post »

Maigret har egentligen dragit sig tillbaka för att odla sitt kål sina pumpor sina vattenmeloner. Men så kommer en ung man till honom och berättar hur de brev han får från sin far ändrat ton, och ber honom följa med för att ta reda på vad som händer. Och så hamnar Maigret i New York, där han träffar fadern, lyckad affärsman, och av någon anledning börjar gräva i dennes förflutna som varietéartist.

Som vanligt är mysteriet mest underligt, speciellt hur Maigret nästan bara ramlar över precis saker som råkar vara viktiga för hans fall och nästan ingenting utöver det. Egentligen handlar böckerna mer om att återse Maigret, hans drickande, ätande, samliv med fru Maigret och vanor på Quai de Orfèvres, och här en del av lokalfärg från New York.

Inte bättre eller sämre än något annat, så kanske värt att plocka upp om man inte läst annat om Maigret, vill läsa allt om honom, eller är intresserad av just New York. Men har man läst Maigret och inte särskilt charmats kommer knappast det här få en att byta åsikt.

Read Full Post »

Nu börjar hela historien i de senaste serievolymerna från Dragon age bli tydligare: i Blue wraith hamnar vi i sällskap med Fenris, och får också en tydligare sammanfogning av historierna från Knight Errant och Deception, med varandra och tidigare händelser.

Unga Francesca Invidus vill inget hellre än att visa sin far sitt värde, och väljer att jaga efter honom medan övriga huvudpersoner jagar den artefakt som fortsätter att driva handlingen. Vaea följer henne, och de båda övertalar Fenris om att de åtminstone inte är fiender. Sedan följer strider, några smärre avslöjanden, avsked och så en paus i väntan på vad som troligen blir en avslutande del.

Inte dåligt, men inte heller något speciellt. Poänglöst för den som inte läst förut, och högst troligt inte mer än bakgrund till någon sidohistoria.

Read Full Post »

Det finns nästan för många ingångar till att analysera Ken Keseys One flew over the cuckoo’s nest: det är en kamp om makt, en kamp mellan manlig och kvinnligt, mellan civilisation och frihet, mellan ordning och kaos. Till den ytterst välordnade avdelning på sinnessjukhuset som syster Ratched styr med järnvilja, söndring och insinuationer kommer Randle Patrick McMurphy. Det är oklart om han egentligen borde vara där, eller om det bara är ett sätt att komma undan tvångsarbetet han blivit tilldömd. Å andra sidan verkar det som flera av de andra som är där inte heller behöver vara där: epilepsi och neuroser verkar vara rätt tveksamma grunder att använda för att låsa in folk på dårhus.

Randle är dock något annat än de flesta andra: han låter sig inte kuvas av den syrefria atmosfären eller Ratcheds taktik, och han gör sådant som tidigare var otänkbart: han spelar om pengar, sover förbi reveljen, försöker se på baseball och bryter ned all ordning. Ratched inser att hon har en svårare nöt än annars att knäcka, men hon har egentligen all makt, och även om hon också har vissa regler att följa så vet hon att tiden är på hennes sida: hon styr om McMurphy skall skrivas ut, och även om han måste göra ett misstag för att hon riktigt skall komma åt honom, så vet hon att det räcker med ett.

Under tiden så reagerar de andra patienterna: de som tidigare varit för rädda lockas sakta ur sina försvar, och ser att Ratched inte är oövervinnerlig, och att livet inte måste vara en lång räcka möten långsamma dagar, avbrutna av stormöten ägnade att lura dem att mobba varandra. Inte ens bokens berättare, den ängslige indianen Bromden, med paranoida vanföreställningar och som fått alla att tro att han är dövstum, kan i längden hålla sig undan.

Sätten att analysera den på är som sagt många. Att Ratched inte är en person som borde ges makt över andra står till slut skrivet i eldskrift, men McMurphys totala oförmåga att underordna sig auktoriteter är knappast någon rimlig lösning den heller. Att de personer som huvudsakligen agerar inte borde vara på sinnessjukhuset är en sak, men det gör inte att de som sitter där mer i bakgrunden kan släppas fria (låt gå att försöken att kurera dem i flera fall gjort dem till de vrak de är). Hur man läser boken säger till slut mer om en själv än den.

Read Full Post »

Det är inte något litet ämne han tagit sig an Gunnar Wetterberg, i Ingenjörerna: en stor och mångsysslande yrkesgrupps historia i Sverige, på cirka 350 sidor. Det blir naturligtvis hattigt, speciellt som ingenjörshistorien i mycket överlappar med industrihistorien, så att mekanikerna vid SKF:s historia inte nödvändigtvis är densamma som väg- och vattenbyggarnas, eller elteknikerna vid Aseas, eller kemisternas. Ingenjörerna har varit samlade i kårer, och har ibland uppträtt enat, men i mycket handlar deras historia också om dagligt arbete med att förbättra eller förändra någon enskild del i någon produkt.

Historiens början är som vanligt oklar. Polhem framhålls ofta, men även han hade gått i lära, och vid bergsbruken och järnverken, för att inte tala om i armén, fanns rimligen även tidigare ingenjörssysslor. Man kan lika gärna börja med artonhundratalet, och de formella utbildningar som då växte fram.

Skall man hålla boken lite på håll och försöka bedöma den utifrån vad den säger och vad den inte säger framgår rätt tydligt att det Wetterberg intresserat sig för är historier, snarare än historien. Det är många tämligen korta, tematiska kapitel. Bredden på det ingenjörer gjort framkommer, liksom ibland oförtjänt undanskymda insatser, men på bekostnad av mer övergripande värderingar. Lite av detta skymtar då och då till, men boken riktar sig snarast till den som är intresserad av teknikhistoria, inte kåren som helhet.

Den fråga jag kanske främst hoppats få besvarad blev således inte alls uppmärksammad: skiljer sig den svenska ingenjörskåren från den i andra länder, och i så fall hur? Att svensk företagskultur gör det sägs rakt ut, men beror det på ingenjörerna, eller är det bara en del i deras vardag? Finns det något som svenska ingenjörer gjort som kanske inte gått på andra ställen? Eller något som svenska ingenjörer av någon anledning aldrig skulle klarat?

Read Full Post »

Det finns en del att säga om svenska översättningar av superhjältenamn. För den serie som fått det övergripande namnet Invincible Iron man: Ironheart, vars första samling heter Riri Williams, behöver man inte nöja sig med att anknyta till Stålmannen eller en vissa riddare med klo av järn och hjärta av sten, utan kan dessutom skoja med det fruktansvärt otympliga namnet (förhoppningsvis snart kortat).

I vilket fall: Tony Stark är bortgången, har lämnat företaget till sina biologiska mor (tydligen en massa drama där jag inget vet om och inte riktigt bryr mig om heller). Ute i ingenstans sitter supergeniet Riri och bygger på en egen ståldräkt, och får sig ett paket med precis vad hon behöver tillskickat: en AI som kan hjälpa henne att styra dräkten. En AI med Tonys personlighet.

Sedan följer träningsmontage, sidoblickar på andra viktiga personer runt Iron man (bland annat ytterligare en AI som lärt sig humor av EDI), och så en strid med en av gamle Iron Mans sista fiender, som har förmågan att ta över teknologi och i princip snor rustningen från runt Riri och Pepper Potts (som sagt: jag har ingen koll på vad som exakt hänt här tidigare). Såväl detta, som tidigare träning, löses genom snabbt ihopkodade datavirus, en lösning lika osannolik som mycket annat i dessa serier, men därtill en som är tämligen ointressant.

Däremellan lite återblickar på Riris 15 år korta tidigare liv (inklusive tragedier), en del välkoordinerad men rätt intetsägande action, och så en mors oro för sin dotter. Kan möjligen bli bra, men det återstår att se.

Read Full Post »

I förordet till den första av de två samlingarna med Ibsens Samtidsdramatik omnämns han som en av de som i slutet av 1800-talet skapade den moderna teatern. Må så vara, men i alla fall i den första pjäsen, Samhällets stöttor, tycks man snarare hamnat i en grekisk tragedi som bara råkat förirra sig till en norsk kuststad under förrförra seklet. Stadens främste man, konsul Bernick, har bidragit till att nöjen förjagats och ersatts med tråkborgelighet, med all den förljugenhet som förknippas med den oscarianska tiden.

Bernicks ställning vilar på lösan sand: han har en gång fått sin svåger att ta fallet när han själv setts fly från en cirkusprimadonnas lägenhet, för att sedan lämna sin trolovade för hennes halvsyster som satt på pengarna. Efter det är det snarast en fråga om man tror på liberalismen om han varit samhället till gagn: vid pjäsens början tycks han i varje fall vara i färd med att ersätta arbetare med maskiner, och är dessutom ute i skumraskaffärer kring en järnväg som är på väg att dras genom landet.

Men så reser sig det förflutna: svågern och halvsystern återvänder, hans moraliska auktoritet hotas. Lögner hotar att läcka ut, och nya, små, alltför lätta lögner, och möjligen någon underlåtelsesynd, lockar.

Inte är detta någon av de mest klassiska Ibsenpjäserna, men den är likafullt ordentligt hopsnickrad. Någonting måste någon gång brista, och frågan är bara vad som blir kvar efteråt, eller om det går att släppa på trycket på annat sätt. Förutom Oidipus går tankarna till Markurells i Wadköping: skillnaden mot dessa är dock att huvudpersonen här är den som sitter på all information, och det är ingen liten skillnad, utan en allt avgörande: det är skillnaden mellan en skurk och en hjälte.

Read Full Post »