Feeds:
Posts
Comments

Archive for december, 2019

Nu dags för den siste huvudpersonen på Skivvärlden: skojaren, bedragaren och falskspelaren Moist von Lipwig, som efter att ha fångats in och skenavrättats ges ett val av Vetinary: ta sig an det gamla postverket, eller hoppa ned för ett stup. Han väljer postverket, i tro att han kan smita, men en golem senare och så sitter han där, i ett gammalt hus fullt med ej levererade brev, en åldrig junior brevbärare, en ung brevbärare (utan officiell rang) som samlar på nålar, och en katt som det går att ställa klockan efter.

Eftersom det skrivna ordet har väldig makt på Skivvärlden finner han snart att han får oväntad hjälp, samtidigt som hans återstartade postverk ter sig som en allt farligare rival till semaforkompaniet. Postverket var en gång Ankh-Morporks stolthet, men efter att ha införskaffat ett magiskt sorteringssystem och en ledning upptagen av att förbättra det som fungerade bra gick det snabbt ned sig till en icke-entitet. Semaforerna, å sin sida, var en gång ett ingenjörsstyrt företag som nu tagits över av finanspirater, som tror att reparationer kan ersätta underhåll och att maximerad kortsiktig tillgänglighet och fula trix med insidesinformation är smart.

Jag är ärligt talat lite kluven: figurer som Moist är rätt svårhanterliga, och här hamnar han i ett mellanläge. Skojare som bedrar större skojare kan vara nog så roande, och behöver inte mycket för att bli sympatiska. Men Moist börjar rätt långt ned på en sådan stege, med främsta företräde att han inte brukar våld (hans motståndare är dock helt osympatisk, vilket bevisas av att han vill bli patricier istället för patriciern). Han klättrar förvisso upp ett par pinnhål, men eftersom det främst innebär att han använder sina gamla färdigheter till mindre ovärdiga mål så gör det att en del av spänningen går förlorad. Att han dessutom placeras i en position med makt, och egentligen inte kan använda sin förmåga ordentligt hjälper honom inte heller: Vetinary är naturligtvis oemottaglig och semaforkompaniet klämmer han främst åt genom media, inte genom att lura dem direkt.

Så, nja, även om de kvarvarande böckerna om honom också skall läsas vet jag inte om Moist ännu är någon större favorit.

Read Full Post »

Innan Sven Hedin komprometterade sig politiskt var han känd som upptäcktsresande (låt vara att Strindberg gjorde sitt bästa för att punktera honom) och författare. Hans upptäckter var främst i den region som idag mest förknippas med kinesiska försök att »utbilda« bort uigurerna, där han gjorde ett flertal resor, i synnerhet gällande den mystiska sjön Lop Nor som enligt klassiska kinesiska källor skulle ha varit belägen betydligt längre norrut än de större sjöar som vid tillfället kunde återfinnas i regionen. Hedin lyckades slutligt visa att Lop Nor flyttade sig över årtusendena, när floden Tarim bytte strömfåror och uttömde sitt vatten i olika delar av Lop-öknen. Hedin hade den märkliga turen att få sina teorier därom praktiskt bekräftade, när den under hans livstid åter bytte fåra och efter 1600 år återgick till den fåra som han runt år 1900 följt och upptäckt resterna av det gamla väldet Lou-lan, en gång en hållpunkt på sidenvägen.

Detta skifte föranledde honom att återvända för att åter utforska Tarim, den här gången med kanot, vilket ledde till tre nya samling böcker; här gäller det närmast den sista av dessa, Den vandrande sjön, som förutom nämnda kanotfärd också behandlar ett försök att utifrån Hami försöka hitta en bilväg till Lop Nor för att öppna en ny sidenväg.

Hedin skriver klart och redigt, han byter tempus för att ge liv åt en annars ganska torr berättelse, som han tydligt kämpar med att ge ett sken av vetenskaplighet: han ger såväl vattenflöden i stora floder som temperaturer med orimlig noggrannhet, han försöker övertyga om att det hela är hydrologiskt mycket viktigt och inte bara ett sätt att en sista gång få kreera rollen som den store upptäckaren (även om han erkännsamt framhåller att yngre krafter är mer aktiva än han förmår), och han tycks ha förbaskat roligt. Teckna kunde han också, och första halvan innehåller många fina skisser, liksom en hel mängd foton.

Förutom att en gång för alla kunna knäppa tvivlarna på näsan, samt en del biologiska observationer, tycks dock det hela i efterhand rätt dödfött: av den bilrutt han hoppades på har inte blivit av, de kartor som noggrant upprättades över Tarims nya delta måste ha åldrats fort då de redan under färden flera gånger noterade hur erosionen inverkade på strandlinjerna, Lop Nor är inte längre en sjö utan har åter torkat ut,  denna gång utan att Tarim lagt om kursen. Öknen runt omkring har använts för kärnvapentest; folket där utsätts idag för kinesiska statens omsorger. Kvar finns endast Hedins skildringar: sämre minnesmärken har upprests.

Read Full Post »

Andra albumet om Hawkeye, Masks, är en stilenlig uppföljare till det första: Kate fortsätter att ha lite för stor mun, gott hjärta, och vänner man inte riktigt bryr sig om. Hon springer också med huvudet före in i farligheter, och tar sig sedan ur dem genom att tänka snabbt och tack vare att hennes motståndare varje gång lämnar hennes väska med pilbåge och pilar i samma rum hon hålls fången (seriöst, tre gånger i samma album?).

Hon kommer i kontakt med sin far, en skum affärsman med än skummare kontakter som troligen, kanske, mördade hennes mor; hon slåss på en olaglig arena (med motståndare som brinner), hon råkar ut för flera gamla fiender, en klon, kyler av sig med frysta grönsaker, och träffar på X-23 (eller Wolverine, som hon just kallade sig just då, och hennes klon).

Det är ganska mycket, men det hela hanteras väl; kanske är kontrasterna lite väl stora mellan Kates eviga skämtande och positiva person och de tunga berättelser hon hamnar i, med en försvunnen mor och mördare till far. Hon skäms över att hennes far är skurk, och ställer sig vid något tillfälle frågan om hon håller på att bli som honom, men man får en känsla av att detta bara är något som hon placeras i av berättelsen, inte något som riktigt byggts in ordentligt från början.

Om man bortser från detta, och bara tar berättelserna lite mer som de kommer, och njuter av linjering och färgläggning, så är det ändå en bra stunds underhållning man får.

Read Full Post »

EFter att ha räddat republiken två gånger så måste naturligtvis Loch och hennes gäng av yrkesförbrytare göra det ännu en gång i Patrick Weekes The paladin caper; trilogin är trots allt äventyrsseriens vanligaste form. Den här gången är problemen naturligtvis större än tidigare, då fienden är de uråldriga varelser som en gång gick in i världen från sin egen och formade världens innevånare. Ett krig med hungrande varelser från ytterligare en annan dimension avslutades så genom att slå igen alla dörrar och låsa fast folk där de för tillfället befann sig däribland ett litet fåtal av dessa uråldriga som fanns kvar för att förbereda återkomsten. Eftersom vi stött på dem tidigare i serien känner de till det mesta om våra hjältar, och när de dessutom fuskar genom att ta över andras kroppar så är oddsen dåliga.

Loch och hennes vänner måste dessutom hantera att deras fiender nu är ute efter deras familjer, att andra gamla fiender återvänder, att Ululenia efter att ha besegrat andra fevarelser inte längre är en god enhörning – hon har tagit in deras ande och därmed en hel del av deras attityd. Eftersom det i bokens DNA finns lika mycket fantasy som den stora kuppen (och en hel del uppgörelser med rasism och idéer om att ondska är mer effektivt än godhet) så slutar det naturligtvis väl, och vi finner återigen att våra hjältar varit smartare än fienderna. Eftersom Weekes här dessutom är mer blödig än han är när han skriver för Bioware är slutet dessutom mindre olyckligt än vad man kunnat vänta sig, på flera sätt.

Read Full Post »

Bo Setterlind är en mycket kristen poet. Han är dessutom en mycket svenskt kristen poet, vilket gör att när man läser vissa av de alster som finns med i Samlade dikter får man känslan av att det är pastor Jansson som varit i farten. Om jag parafraserar lätt: »Gud är som en propeller«, »mitt tvivel är som ett crocketklot«. Platt och ointressant.

Det finns en del naturlyrik från början av karriären som bättre lyckas inge någon innerlig stämning, liksom ett par ganska trevliga humoristiska nummer, men ju senare i den kronologiskt ordnade samlingen man kommer, desto mer lägger sig andlighetens våta filt över läsningen i form av kortvers lämplig att skriva in i konfirmationsbiblar; när skalden försöker bryta sig loss och ta sig an andra teman och längre format svänger det sällan ordentligt trots att det verkar varit meningen, och när han försöker bli politisk är det en reaktionär herre som tycks ogilla allt i det moderna samhället som talar.

Som sagt: lite av värde finns i samlingen, troligen mer för den religiöst lagde. Men för de otroende är det knappast mödan värt att läsa denna samling.

Read Full Post »

I jakten på fler bra serier att följ plockade jag upp The unbeatable Squirrel girl: Squirrel power, av Ryan North (från Dinosaur comics), Erica Henderson och Rico Renzi. Squirrel girl är Marvels kanske underligaste hjälte (vilket inte vill säga lite): hon har kroppstyrka proportionell mot en ekorres, kan hoppa som en ekorre, och prata med ekorrar. Hon har dessutom en fantastisk förmåga att besegra skurkar andra hjältar har problem med (innan den här serien hade hon besegrat Doctor Doom och Thanos, och förutom vanliga rånare och ett par skurkar som andra hjältar normalt kunnat ta hand om får hon här också ta sig an Galactus).

Hon börjar dessutom på college för att läsa datavetenskap, träffar nya vänner och hänger med sin ekorrvän Tippy-Toe. Det hela är såväl otroligt roligt som mycket vänligt: hon är lika benägen att vinna genom att övertala vem det nu är som muckar att hitta på något annat som att oskadliggöra dem genom att täcka dem med ekorrar.

Berättelsen är fylld av små, enkla men roliga skämt (och undertexter under varje sida!), Tippy-Toe är underbar, och teckningsstilen passar det hela perfekt: lätt naivistisk, många stora, rena ytor, runda former. Som bonus får man också den första berättelse Squirrel girl dök upp i, där hon besegrar Doom med hjälp av en hög ekorrar. Mycket, mycket roligt.

Read Full Post »

Efter att tidigare ha läst mindre samlingar med texter av Flann O’Brien, egentligen Bryan O’Nolan, såväl sådana han publicerade under namnet Myles na gCopaleen (the da) i kolumnen Cruiskeen Lawn i Irish times som hans romaner, så var tiden inne för en mer substantiell samling: The best of Myles, vilken samlar inte bara de underbart långsökta ordvitsarna från herrar Keats och Chapman, texter om ånglok och den officiöse The Brother, utan även Forskningsbyråns påhitt, Det enkla iriska folkets ordväxlingar med författarens, hans klichékatekeser, där förhör hålls om diverse alltför enkelt framtagna uttryck (»What is a bad thing worse than? Useless.«), märkliga domstolsförhandlingar förs och iriska (talad av författaren när det varken var populärt eller inkomstbringande) texter presenteras.

Flera av dessa är mycket bra, annat känns lite som västgötahistorier eller är på andra sätt för avlägsna för att riktigt roa längre. Somt är dock genialt, som inledningen om ett konstnärsförbund som börjar med att tillhandahålla milt våd mot böcker för att de skall se lästa ut och ägaren som intellektuell privat, men som sedan började hyra ut buktalare för att kunden skulle kunna te sig intellektuell även på offentlig plats … fram till att en oväntad vändning ledde till att det hela föll ut i kaos.

När Myles var som bäst var han fantasifull, kverulant, långsökt, självupptagen. Som så många andra komiker är det inte allt av hans penna beskärt att finna nåd inför kritikern Tiden, men tillräckligt för att samlingar likt denna fortfarande skall vara värda att läsa.

Read Full Post »

Simon Stålenhags ch Anna Davours Urtidsbilder riktar sig främst till de som är mer intresserade av vad den förre av dem kan åstadkomma. Varje uppslag in den rätt stora boken upptas av en bild i hans karaktäristiska stil, vanligen med ett enda urtidsdjur, ensamt eller i flock, någon gång med ett från en annan art, samt en kortare text om det.

Bilden upptar ungefär tre fjärdedelar av uppslaget, och visar de valda djuren i en klart urskiljbar miljö, vilket gör att djuret i fråga någon gång inte syns helt tydligt, på grund av att man ser det ovanifrån eller att det är insvept i moln av sand när det försvarar sig mot ett rovdjur. Bilderna är dock genomgående vackra och intresseväckande.

Texterna är korta, tre-fyra paragrafer, och förklarar kortfattat vad det är för slags djur, var det levde, vad det åt, och när de levde. En av paragraferna handlar vanligen om lite större perspektiv, som jordens utseende, massutdöenden, evolution eller annat. Kortheten förklaras delvis av att de försöker stå på så säker grund som möjligt och undvika även kvalificerade gissningar.

Förordet säger explicit säger att saker som geologi och många detaljer förbigåtts, vilket understryker att det är bilderna som är det primära, inte att lära ut allt som finns att veta. Även om det som finns verkar satt på stabil grund vad gäller anatomi, färgtäckning, fjädrar och samtidighet, så blir det därför väl snuttigt. Den som vill ha en djupare förståelse rekommenderas därför att ha ytterligare resurser vid handen.

Pluspoäng skall till slut utdelas för det breda urvalet: det som avbildas är inte enbart dinosaurier, flygödlor och havslevande kräldjur från samma tid, utan även andra reptiler (vilket även syns på omslaget, där dimetrodon gassar sig i solen), däggdjur och amfibier.

Read Full Post »

Nu är det verkligen inte mycket kvar av The wicked + The divine. Vi är så nära slutet att det är dags att samla ihop alla historier som berättats lite vid sidan av huvudhistorien i en volym som fått namnet Old is the new new: fyra stycken som handlar om tidigare panteon (455, 1373, 1831, 1923), en hög kortare historier om det nuvarande, samt en hop gästhistorier med mer humoristiskt tema.

De fyra historiska berättelserna berättades ursprungligen inte kronologiskt, men gör det nu. Det spelar kanske ingen större roll nu, men när de släpptes uteslöt de noggrant större eller mindre delar av Anankes stora plan. Den från fyrahundratalet visar vad som händer om en gud blir kvar för länge, när övriga dött. Lucifer stoppar tillfälligt vandalerna från att bryta in i Rom, utropar sig till kejsare och blir snabbt mer och mer galen; Ananke använder sedan Geiseric för att få historien att glömma. På 1300-talet har Lucifer åter lyckats överleva, men är nu en ung nunna som ger själavård till pestdrabbade, när hon luras till Anankes sjukbädd och får sig till livs en historia som slutligen får henne att gå över gränsen, efter att ha klarat sig längre än någon tidigare.

På 1800-talet är vi vid Genevesjön, och möter fyra unga författare som berättar skräckhistorier för varandra. I den minst överraskande reinkarnationen någonsin har Lucifer denna gången blivit galen, dålig och farlig att känna, och försöker med Morrigan (P.B. Shelley), Woden (Mary Shelley) och Inanna (Claire Clairmont) återväcka en ur Pantheon ur de döda. Det direkta resultatet blir för läsaren väntat, och på sikt intressant med tanke på temat om inspiration.

1900-talets panteon har vi ju delvis redan mött, och nu får vi reda på hur de hamnade runt det runda bordet. Det är den klart längsta berättelsen, huvudsakligen berättad i text, med bara korta serieinslag. Det är en högst litterär övning, med en handling delvis ur Agatha Christie och inslag av Woolf och Fitzgerald, och packad med referenser till andra författare, film och den tidens ideologier. Klart mest intressant av dessa fyra, mycket tack vare att den extra längden.

Sedan är det dags för flera korta berättelser, huvudsakligen från innan eller under första akten: Lucifers och Amaterasus vänskap, Dionysos och Baphomets dito (och nu får man bättre chans att känna igen honom innan han förvandlades), kärlekshistorier, Laura och Lucifer. Småtrevligt, men klart extramaterial. Likaså det avslutande, mer lustiga materialet: gudarna som hundar, en fantastisk korskoppling med Scooby Doo, gudarnas hemliga musikfavoriter. Skoj, men återigen inte speciellt viktigt.

Nu bara en del kvar. Spänningen stiger.

Read Full Post »

Någon gång för flera år sedan, när jag trodde mig på väg att odla ett intresse för militärhistoria, plockade jag upp Saul Davids Militära misstag, en samling kortare redogörelser för diverse militära kampanjer som av en eller annan anledning slutade i katastrof, från slaget i Teutoburgerskogen till en spaningsräd under gulfkriget. På cirka tio sidor introduceras en konflikt, vilka som utkämpade dem, och exakt hur det gick åt pipan. Skalan sträcker sig från hela konflikter, som Koreakriget eller andra korståget, ned till små gruppers försök, som Jamesons räd (en del av förspelet till boerkriget) eller lätta brigadens anfall.

David grupperar sina studier under fem rubriker: »Olämpliga ledare«, »Planera för problem«, »Ministrarna lägger sig i«, »Obefogat självförtroende« och »Svaga insatser«; i synnerhet den sista av dessa kan ifrågasättas, då man lika gärna kunde fråga sig om det inte var olämpligt ledarskap som gjorde att insatserna inte blev bättre än de blev. Även de övriga kan egentligen sorteras in där.

Annars finns inte mycket att säga: formatet är vad det är, vilket gör att det blir ganska kortfattat och översiktligt. Urvalet är anglocentriskt, där 23 av 30 kapitel involverar britter eller amerikaner, och övriga sju romare, fransmän, tyskar eller spanjorer. Nio behandlar andra världskriget. Det är läsligt, halvhafsigt översatt och inte särskilt djupt.

Read Full Post »