Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘På vers’ Category

Jag är inte helt säker på vad förväntade jag mig av Kristina Lugns Dikter (åtta samlingar från 1972-2003)? Från hennes persona kanske en viss stökighet, lite underskruvad humor, rätt så jordigt och inte välstädat, kanske? Inte helt dåliga gissningar.

Det är om inte ren vardag så i alla fall aldrig mer än veckoslut. Det är skevt och jobbigt och skenet skall hållas uppe. Det är tråkiga män och samlag och valium och jobbiga släktingar och förväntningar som aldrig kommer uppfyllas. Det är mycket negationer, ibland ironiska, ibland bara ett sätt att visa på dikternas jag som något annat än en lyckad person.

Versen är vanligen fri och kortfattad. Ibland är den absurd, ibland närmare den sig parodin, ibland är den bara vardaglig. Med tiden växer en hela tiden närvarande ordglädje sig starkare och i den sista samlingen slår flera gånger ut i rent ordvitsande. Kanske blir det också något mer försonat: med den tidigare ouppnåliga men nu döda modern, och med sig själv. Men knappast med de omöjliga män som tidigare tagit så mycket plats.

Read Full Post »

Hedvid Charlotta Nordenflycht var en imponerande kvinna: hon lyckades förse sig själv med en utbildning hon själv längtade efter (när hon var satt att sy försökte hon istället läsa i en bok hon hade i knät), undslapp att gifta sig med en man hon förvisso högaktade som lärare och vän men inte kunde se som sin make, övertalade senare sin mor om att få gifta sig med en man hon själv valt; blev änka efter ett halvår och försörjde sig sedan på sin penna. Vissa av hennes skrifter var så fräna i sitt försvar av kvinnlig utbildning att de var svårsmälta även 200 år efter att de först trycktes.

Likväl har hon förminskats, med diverse olika omdömen, om så väl hennes verk som hennes person (inklusive hennes utseende). Läser man hennes lilla debutskrift, Den sörjande turtur-duvan, är det svårt att se varför: förvisso finns här en del av tidens konvenans, som i framhållandet av hur gudfruktigt oskyldigt det äktenskapliga livet som nu förlorats var, och säkerligen en hel del allmängods (såsom titeln), men vissa av verserna skildrar likfullt den alluppslukande sorgen på ett sätt som känns levande: hur skall man försöka dölja den sorg man helst bara vill hänge sig? Vore det kanske inte bättre om den vreds upp ytterligare, så att ens stackars ömma hjärta till slut finge brista? Hur skall man egentligen stå ut när hjärtats »sargas av en långsam kniv«?

Svar finns här inte många, knappt ens en skymt av en ny dag. Enbart förtröstan på återseenden i livet efter detta och löften om att aldrig glömma. Man tvivlar på att sådant egentligen hjälpte, men förhoppningsvis kan de ha gett någon liten lindring och i alla fall tillfälligt lättat sorgen.

Read Full Post »

Den lilla volymen med Carl Jonas Love Almquists poesi som getts titeln Svenska rim har hämtat sitt material ur hans exildiktning. Själv samlade han sina alster i ett större verk som han gav titeln Om svenska rim (risk för sammanblandning: hög), med ramberättelse och en massa annat man egentligen inte behöver känna till något av mer än detta: en stor del av diktningen läggs i munnen på Hans Jacob Seseman, uppsaliensisk matematiker och pekoralist.

Almquist ger sig nämligen här på den just sådan poesi: tramsdikter, ämnade att visa alla rim på »limmade«, eller makaronisk dikt med dålig engelska, eller bara halva paradoxer. Inget skall tas på större allvar, inte ens verserna om svenska krusbär eller de som ger sig ut för att vara pedagogik.

Efterordet konstaterar att detta verk är långt från oundgängligt. Detta kan nog vara sant i striktare mening, men i vidsträcktare sådan har vi bara att glädjas åt den här typen av dikter som mest finns till för glädjen i sig själva.

Read Full Post »

Med tanke på att det är den enda egentliga poesisamling han utgav under sin alltför korta levnad är det märkligt att Stagnelius valde att låta halva Liljor i Saron utgöras av ett ganska tråkigt skådespel om förföljelser av kristna i Nordafrika under romarriket. Nog hade väl man tyckt att han kunde lagt in en sådan för eftervärlden betydligt mer spännande sak som »Till förruttnelsen« än denna lyriskt rika men ganska rättframma melodram?

De poem som utgör andra halvan är mer förväntade, en slags uppstädad Stagnelius: de gnostiska anslagen finns där, men knappast i sådan grad att mer ortodoxa kristna inte kunnat acceptera diktningen om själens längtan, korsets förlösning och hur blekt livet ter sig inför evigheten. Den som ogillar religiös mystik göre sig inte besvär.

Bäst är naturligtvis avslutningen, »Suckarnes mystèr« (Nirstedt väjer icke för gammalstavning), som kärnfullt sammanfattar försakelsen som frälsningsväg.

Read Full Post »

Att säga att jag innan jag fick den lilla samlingsvolymen The great hunger aldrig hört talas om Patrick Kavanagh hade inte varit sant: jag hade hört hans namn många, många gånger som en del av ett mellansnack på en inspelning av ett liveframträdande. Mer än så var det dock inte.

Nu när jag läst dessa femtio sidor poesi tycker jag det är synd, för jag fann att jag faktiskt uppskattade denna väldigt leriga skildring av landsbygden. Temat är långtifrån nytt i poesin, men annars är det vanligen skördemän på väg hem, Fridolin som längtar, eller i värsta fall cosplayherdar i bräkande idyller. Om Kavanagh skildrar herdar mjölkar de kor, om han skildrar åkerbruk är det plöjning eller potatisskörd, och i den långa titeldikten visas hur livet gått Patrick Maguire ur händerna som följd av en alltför långlivad moder, kyrklighet och feghet.

Visst finns det idylliska stunder också, men det känns som fullt uppnåeliga idyller: en ljusövergjuten å, en skuggig björk, och en glädje över Guds vackra värld. Visst är det Irland, men det skulle nästan lika gärna vara någon annan nordeuropeisk landsbygd på tunga men goda jordar.

Read Full Post »

Enstörigt

I min utgåva följs Molières Misantropen av ett brev som skrivits för att berömma pjäsen, och det är nästan den roligare läsningen: låt gå för att Misantropen är en någorlunda välkonstruerad komedi, men sättet som Jean Donneau de Visé öser ut överord för att Molière i tredje akten låter två författare komma överens om något och detta sedan i femte akten visar sig få – vilken otrolig idé – konsekvenser gör att man riktigt ser elizabethanska pjäsförfattare sitta och nicka som man gör när små barn plötsligt klarar av fem simtag.

Som sagt finns det dock sådant som faktiskt förtjänar beröm, som att titelrollen Alceste egentligen inte är så fel ute i sin kritik mot hovlivets förljugenhet, och den halva av handlingen som drivs av hans ovilja att kalla Orontes sonett för annat än usel framstår som fullt berättigad, för den kan knappast kallas för annat än obegripligt trams. Detta skulle kunna bero på översättningen, men Ulf Peter Hallberg har i övrigt någorlunda styr på alexandrinerna (det eviga rimmandet är lätt irriterande, men versen är inte i övrigt fri).

Hur som haver: den andra halvan av handlingen går ut på att Alceste är förälskad i Clitandre, en ung änka som inte alls har hans stränga krav på besk ärlighet utan snarare flörtar och umgås med vem det må vara för att sedan elakt baktala dem. Alceste ser hennes svaga karaktär, men hoppas på att kunna övertala henne till bättring. Inget slutar dock särskilt väl för honom, och komedins krav på avslutande kärlekslycka får istället fyllas av ett par bifigurer.

Read Full Post »

Min gissning är att Björn Bergs och Alf Henriksons Teckningar & vers huvudsakligen består av dagsvers den senare skrev: det är den enda ursäkt för den generella menlösheten i de olika alster som samlats här jag kan komma på.

För det är verkligen en svårbeskrivligt ointressant nivå som det handlar om: ibland verkar Henrikson bara dragit ihop en två, tre ord som rimmar och försökt snickra ihop något som i alla fall håller för en snabb påsyn men icke mycket mer, ibland har han ett ämne men drar bara fram rim på måfå, någon gång väljer han att bara hålla sig till meter: allt är såvitt jag kan se formellt korrekt, men det mesta är form utan innehåll eller ens skönhet, prosaiskt och platt.

Någon gång höjer han sig förvisso över denna nivån och når upp till vad som i andra sammanhang hade kunnat vara utfyllnad: de nummer man kan ta med utan skam, men också utan hopp att de skall fastna. Detta görs vanligen genom att det finns en tanke eller kanske en smålustig vändning, någonting som i alla fall får en att känna att det inte var ett totalt slöseri med tryckeriarbete – även om detta också verkar vara av billigaste art, med flera sidor där någonting uppenbart har gått fel så att texten är suddig och svårläst.

Bergs illustrationer är inte mycket att säga om: de är trevliga krumelurer, någon gång laveringar, lite väl plottriga ibland men med jämn kvalitet. De är det enda här jag kan ge godkänt.

Read Full Post »

Den andra delen av Lycksalighetens ö är betydligt vildare än den första. Den består av tre äventyr: först kommer Astolf och Felicia till insikt om att ödet tvingar honom åter till människornas värld, med veklagan och tvivel som plötsligt gör dem båda mer intressanta. Det är dock fortfarande i stil med tidigare delar med ömma känslor och hög lyrik.

I andra delen däremot, när Astolf åter är i Hyperboréernas land, urartar det hela: Att tiden gått och Astolf hamnat i en värld där han är en halvt glömd saga borde vara ett fruktbart ämne, och ett visst mål av opietet bland ättlingarna bara uppiggande, men detta är närmast en parodi på demokrati av en sort som inte stått sig särdeles väl: här finns idéer som idag framstår som direkt antidemokratiska, som att allas åsikter tas direkt ur tidningar, utbredd pultronism och ögontjäneri. Detta parti är antingen genialiskt i sin praktiska skildring av poesin upphörande när den ställs i dagspolitikens tjänst, eller direkt idiotiskt om författaren inte själv insett detta. Jag lutar åt det senare

Sista, och kortaste delen är egentligen mest en katastrof, ämnad att ta Felicias tanke från lycksalighet till salighet, från att längta efter kärlekens njutningar till trons högstämda allvar. Det är inte heller speciellt roligt, men är i alla fall vad man kan kallas poetiskt.

Mycket av detta är habilt utfört, speciellt i enskilda scener, som Astolf i sin egen krypta, men idéöverbyggnaden är idag inte helt lättsmält, vare sig i frågan om kristendomen som alltings mål och mening som även antika gudar inordnar sig i, eller de mer politiska delarna. Jag tvekar på att jag likt Astolf kommer vilja återvända.

Read Full Post »

Per Daniel Amadeus Atterbom är nog en av dessa poeter får mer plats i litteraturhistorier än bokhyllor: han verkar inte ens ha någon självklar antologidikt, en favorit som överlevt när mycket annat glömts. Det som främst lever är det tvådelade verseposet Lycksalighetens ö, som låtsas vara ett drama men som alla, inklusive författaren, inser är totalt ospelbart, inte bara på grund av längden.

Första delen kom ut ett par år före den andra, och är tämligen konfliktfritt: den unge Astolf är kung någonstans i höga nord, en Karl XII-typ som mest verkar sig ägna åt jakt och krig. En dag hamnar han i en vindarnas grotta och möter Nordan, Sunnan, Östan och … Zephyr. Zephyr berättar för honom om Lycksalighetens ö, och dess vackra härskarinna, som Astolf verkar redan ha drömt om, och eftersom han är trött på livet som kung ber han sin nya vän att ta honom dit.

På Lycksalighetens ö möter vi sedan härskarinnan, den underbara Felicia, och hennes tjänstekvinnor, som verkar vara Atterboms variant på muserna, var och en med sin konst. Sedan följer sedesam kurtis, naturlyrik och trånad.

Än så länge inte så mycket till handling, utan mest mytologi. Och den är underlig: vi har en slags idealisk vikingakung, som träffar personer som kommer rakt ur en antik mytologi, och intar i deras sällskap sådan högklassisk förtäring som champagne och svalbon. Sedan far de iväg på en flygtur, med mellanlandning på Ararat och beskådar resterna av Arken. Det är många ingredienser, och effekten blir inte ens en så lågpoetisk men ändå trivsam anrättning som pyttipanna.

Likaså verkar den undersköna Felicia aningen platt: hon är vacker, klok och verkar helt sakna mer intressanta egenskaper. Hon bär visserligen på en del hemligheter, men hittills verkar hon mest vara där för att bli tillbedd. Astolf är väl aningen mindre endimensionell, och som han också är nyförälskad så kan det väl förlåtas om dessa sidor faller bort eftersom.

Än så länge är det alltså inte epiken som bör historien, utan kanske snarare de enskilda partierna: Felicias och Astolfs växelsång, små visor insprängda i handlingen, enskilda monologer. Det finns en hel del skönhet där, men liksom allt annat saknas än så länge tillräcklig spänning för att man riktigt skall orka i längden.

Read Full Post »

Sjökapten Sigurd Sternvall samlade svenska sjömansvisor och utgav sedermera ett urval i Sång under segel. Denna samling betraktas numer som klassiker, och har av Svensk visarkiv och Samfundet för visforskning utgetts i faksimil. Om originalet idag ter sig väldigt daterat med prydhet i sexuella frågor kombinerat med obryddhet inför koloniala förhållanden, så har även denna faksimil klart åldrats (vidhängande CD-skivor är knappast ett fenomen på frammarsch).

Nåväl, originalets brister är sådant man får förvänta sig. Mer intressant är innehållet: diverse visor sjungna av svenska sjömän, huvudsakligen på svenska, men även ett par på norska och danska, liksom flera på engelska – det mest oväntade kommer bland dessa, nämligen limericken som balladvisa!

Balladerna och kärleksvisorna tar annars upp en stor del av boken: den mest typiska texten handlar om unga sjömän och flickor som väntar på varandra, modifierat med sjömans eller flickas död, eller flickas otrohet – sjömäns dito tycks inte ha varit gångbart tema. Det episka berättandet tycks ha varit huvudform: är det inte kärleksbekymmer är det storm och oväder, eller möjligen äventyrslust. Äventyr till lands är det dock tämligen ont om. Några visor är av mer arbetskaraktär, sånger att sjunga vid rytmiskt arbete eller som bara skildrar arbetets jävlighet.

Inte mycket tycks ha nått upp i det allmänna medvetandet. Ett eller två undantag finns möjligen, ett av dem tack vare Astrid Lindgrens Saltkråkan – fast i dag skulle det nog återigen ses som aningen tveksamt att sjunga ens de helt ofarliga verserna ur en visa som annars handlar om att gå med vin och bayersk öl, eller hur sjömannens grav redan står färdig i djupen. Pumpa läns!

Read Full Post »

Older Posts »