Det andra albumet om Zafir, Den onde lärlingen, är inte riktigt lika bra som föregående: Zafirs megalomani är förvisso fortfarande roande, och relationen med hans dotter Zandra både högst normal och samtidigt speciell; det är uppenbart att han faktiskt vill vara en god far.
Problemet är snarare figuren i titeln, Zedrik, en odräglig tioåring som vill gå i lära hos Zafir för att bli en lika bra skurk. Han introduceras som irriterande kompetent och kapabel, utan vare sig Zafirs klantighet eller stilkänsla. Han drabbas av blixtförälskelse i Zandra, vilket ger henne möjlighet att försöka visa empati, men det hela slutar inte väl för någon och snart springer han runt i mask och pyjamas.
Mycket här är bra, men slutet, ack, slutet: här fattas det en eller två uppslag, en chans för det att andas. En konflikt skall inte bara stängas på två-tre rutor på detta sätt. När de trådar som lagts ut tidigare ändå har löpt samman i klimax är denna landning tyvärr i klass med de Zafir själv tenderar att utföra.
