Feeds:
Posts
Comments

Archive for mars, 2021

Hur innehållet i samlingarna med Champions gjorts är fortsatt förvirrande. Man bör nog, innan man läser volym tre, Champions for a day, egentligen ha läst någon gemensam historia med Avengers, eftersom vi här i huvudsak får se vad som händer med Viv Vision efter att hon ”devolverat” till vanlig människa, och dessutom fått en ny syntetisk syster. Detta är dock i sig mindre förvirrande än att vi här i del tre får vad som egentligen är början på del två, då våra hjältar träffade på samlingen med mindre nogräknade frilansar.

I huvudhistorien är det också dags att försöka få upp medlemsantalet (bland annat en fånig räkneövning mellan Hulken och Ironheart, knappast värdig någon av dem), vilket gör att Champions till slut är ungefär dubbelt så många som när de började. Detta lär göra dem till en ganska otymplig grupp att skriva om (speciellt som det verkar oklart om den yngre Wasp är med eller ej: hon är klart med i historien, men inte som medlem).

Det fortsätter alltså ungefär som tidigare: ganska bra och snyggt, men lite rörigt och oklart vad syftet egentligen är.

Read Full Post »

Andra delen av Tjänstekvinnans son, Jäsningstiden, handlar om åren då August-Johan i alla fall formellt studerade vid Uppsala universitet, en vid tiden tämligen inskränkt institution där studenterna förväntades inte lära sig vissa saker utan bidra till professorernas uppehälle. I efterhand var nog situationen inte fullt lika dålig som Strindberg vill göra gällande – en av de yngre professorerna var trots allt Anders Ångström – men i stort tycks kritiken om att det viktiga var att synas på föreläsningar och hålla med examinator, inte att kunna något, ha ägt riktighet.

Strindberg framstår som en mycket typisk yngling, fylld av självförtroende och tvivel, provandes olika karriärer men oförmågen att bestämma sig: han byter från lärare till läkare, skådespelare, författare. Han försöker sig på flickor, men lyckas inget vidare. Han ömsom lämnar och återkommer till Uppsala. Han skriver tentor och får betyg lägre än han hoppats på. Han råkar ut för äldre män med intresse för pojkar.

Viktigast för eftervärlden är väl kanske de första litterära försöken, med dramer och poesi. Han får blandad kritik, men också vissa medel. Han ingår i litterärt sällskap, som tycks bli ett av de där lätt studentikosa försöken som inte leder någon vart. Insprängd i berättelsen finns en del yttranden om teater och samtida kulturdebatt, idag mindre intressanta ting.

Den unge man som till slut lämnar universitet bakom sig har trots allt fått med sig en del bagage: förakt för lärdomsinstitutionerna, sina första mer allvarliga politiska upplevelser, en diskussionslusta som en smidigare man skulle tyglat, en begynnande karriär som författare. Långt ifrån nog att leva på, men pekande mot vad som komma skulle.

Read Full Post »

Även om det var fråga om en produktion för BBC så står det vid läsningen av Terry Jones (salig i åminnelse) och Alan Ereiras Medieval lives fast att teve-historia är som all annan populärhistoria, fast mer så: bland stundom tämligen radikala om än väl belagda försök till omtolkning finns gamla, sedan länge avfärdade myter återberättade, en tendens att förlita sig på anekdotisk eller väldigt lokal bevisföring och ibland en tämligen ohämmad partiskhet.

Bokens syfte är i huvudsak att visa att mycket av den populära bilden av medeltiden är lika falsk som den populära bilden av snart sagt alla tidsepoker: stolta riddare, väna damer i nöd, välvilliga (eller illsluga) kungar, förtryckta bönder – som bäst kanske dessa klichéer var passade efter ett fåtal, eller under en viss tid, men flera är rena påhitt (de lismande, penningsugna prelaterna avfärdas dock inte, snarast stärks bilden).

Att synen på vad som egentligen menades med ridderliga dygder varierade beroende på vem man frågade, att bönder kunde vara nog så välnärda, att vissa kungars eftermäle blivit oförtjänt när segrarna skrev historien, att medeltidens kvinnor var mer än stackars våp – sådant kan nog många historiker skriva under på. Färre – i alla fall sådan som skriver på andra språk än engelska – skulle kanske hålla med om den bild av engelsk exceptionalism som utmålas, eller att klosterordnarna väsentligen var källan till allt det som framstår som dåligt i den medeltida kyrkan (i synnerhet med protestantiska ögon sett).

Men det är många myter som försöks stickas hål på. Viktigast och mest lyckat är nog attacken på »medeltiden« som en homogen period, där de viktigaste skillnaderna mellan 1100 och 1500 var vad kungen hette – medeltiden var lika lite en stagnant del av historien som någon annan epok.

Read Full Post »

En bok som berättar om olika episoder ur författarens liv, utifrån de olika grundämnen som påverkat dem vore en något osannolik framgång. Författaren är kemist, så idén är inte så långsökt som kan tyckas. Han är dock också överlevare från Auschwitz, och även om åren i det allt mindre fria Italien och i det tyska lägret i huvudsak hamnar i bakgrunden, så har de sannolikt bidragit starkt till framgången för Primo Levis Periodiska systemet.

Primo föds i en judisk (men mycket sekulär) familj i Turin, växer upp, utbildar sig till kemist, och även om hans utbildning avslutas efter att Mussolinis blivit så beroende av Hitlers stöd att raslagar införts så hittar han arbete och kan skapa sig en tillvaro. Katastrofen kommer med Salòrepubliken: då blir han partisan, men tillfångatas. Hur han hamnar i koncentrationsläger och överlever berättar han i huvudsak på annan plats, minst lika utrymme ges här åt episoder som i huvudsak kunnat hända vilken kemist som helst (han utbildas, listar ut problem i färgfabriker, söker försörja sig på att tillverka stannoklorid och får höra en otrolig historia om hur någon fått tag i en klump uran, som dock visar sig bestå av kadmium). En del av kapitlen är istället noveller, i vissa fall tydligt kopplade till episoder han berättar om, i andra inte.

Han skriver klart och rent, utan stora åthävor; bildspråk ägnar han sig åt främst vad gäller materien och anden: hur kemisten ägnar sig åt att omforma den tröga, ovilliga massan, ofta som detektiv: leta reda på källor till grundämnen, förstå varför något gått fel, hitta alternativa vägar. Det intellektuellt stimulerande i arbetet framgår klart. Man måste inte ha någon djupare naturvetenskaplig utbildning för att kunna läsa, men det skadar definitivt inte (möjligen kan den som också är kemist känna annorlunda).

Read Full Post »

Om man efter att ha läst den utmärkta The wicked+the divine vill söka sig bakåt i firma Gillen & McKelvies produktion kommer man snabbt till Phonogram. Om det man mer än något annat vill ha är estetiken (och ordvitsarna) men också referenser till popmusik från i huvudsak nittio- och tidigt nollnoll-tal så är detta helt rätt.

Rue Britannia handlar om David Kohl, musikmagiker och rövhatt. Han råkar tidigt på musikens gudinna, som vill att han skall undersöka varför någon håller på och bråkar med hennes inkarnation Britannia, vid tillfället död sedan tio år. David har förrått och i någon mån övergett henne, men har också sin identitet rotad i hennes musik, och när folk bråkar med minnet av henne påverkar det honom.

Mytologin här är rörig: dels för att den aldrig riktigt förklaras, dels för att den till stora delar bygger på musikscenen i Storbritannien på nittiotalet. Det finns en ordlista på slutet, men eftersom serier är ett visuellt medium räcker den långt ifrån till för att förklara allt (och eftersom den är på slutet får man syn på den först när det är för sent).

Rue Britannia är ett avslutat helt, så om man är osäker på om den utsökta stilen i ord och bild är tillräckligt för att kompensera för att vissa saker möjligen kommer flyga en helt över huvudet, så behöver man inte oroa sig över att behöva läsa de två senare samlingarna. Bäst är det förmodligen om man har precis rätt musiksmak, men även annars är det värt att läsa. Och man kan om man vill få lite utmärkta tips om musik att lyssna på.

Read Full Post »

Strindbergs böcker är i allmänhet farliga, åtminstone för hans biografer. Detta gäller speciellt för Tjänstekvinnans son, en uppväxtskildring vars sanningsenlighet i mycket kan diskuteras (att gossen, vars liv i denna del skildras från födsel till studentexamen, givits namnet Johan borde vara varning nog).

Johan föds i ett äktenskap som ingåtts först efter att hans äldre bröder fötts, hemmet sägs vara fattigt men i så fall är det en högst relativ fattigdom, och snart finns åter pengar. Modern är tjänstekvinna som upphöjts, fadern högre medelklass. Ståndsriksdagen sjunger på sista versen, uppfostran är stundom hård, och när modern dör och han får styvmor så blir familjelivet outhärdligt.

Johan är den med klarast läshuvud, och drar sig tillbaka från andra: överaktiv empatiförmåga gör att han lätt skäms å andras vägar. Han går igenom en period som frälst, kommer ut som ateist. Han går i skolan med såväl arbetare som aristokrater, är en sommar informator.

Strindberg går i strid mot mycket, och målen är om inte aktuella idag så fullt legitima: främst det sexuella hyckleriet och skräcken för all könsdrift (styckena om den hemska skriften om onanins faror är klassiska). Den senare misogynin finns här främst som spår: visst släktskap kan spåras med dagens tydligaste yttringar i den vägen.

Som vanligt är språket en av de stora behållningarna. En biografi kan också i hög grad förlåtas för att inte ha en klar intrig; Johans infall, övertygelser och utveckling övertygar genom språket, och även om man nog anar att utfallen mot familjens kvävande stämning nog inte alltid är helt sanningsenliga så finns likväl mycket av det som verkar psykologiskt riktigt.

Read Full Post »