Det tog mig lång tid att läsa Marilynne Robinsons Gilead, av den enkla anledningen att jag prioriterade annat: det var uppenbart inte en så fängslande upplevelse att jag ständigt kände ett behov att ta den i min hand för fortsatt läsning. Det är också en bok som i alla fall till synes inte protesterar alltför hårt mot sådan behandling: en långsam karaktärsstudie snarare än en bok där olika händelser skall vävas samman och till slut få ny betydelse genom en till slutet förbisedd detalj.
Berättelsen tar formen av ett långt, episodisk brev som den åldrige, hjärtsvage reformerte pastorn John Amos skriver över en period av flera veckor till sin senfödde son: om sin egen uppväxt och familj, om tro, om sina innersta tankar. Fadern och farfadern var också predikanter i den lilla staden Gilead i Iowa, uppförd av abolitionister som ett led i kampen mot slaveriet, en utpost nära gränsen till Kansas: farfadern hade varit militant, uppmanat männen i församlingen att strida för nordstaterna, medan fadern var radikal pacifist. Spänningen mellan dem upplöstes aldrig.
Det boken i huvudsak får spänning av är dock en hemvändande son till Amos presbyterianske kollega Robert Boughton, även han åldrig, och tydligare märkt, medan John Amos Boughton är en medelålders man, familjens svarta får, som tvingades bort när han gjorde en ung flicka gravid men som nu återkommit under faderns sista dagar, av oklar anledning, och tvingar Amos att skärskåda sitt ressentiment.
En långsam roman, ett skärskådande av ett liv levt i religionens namn, stillsamt på en plats vars syfte sedan länge förlorats och där det enda som återstår verkar vara den lilla människans dagar. Förlåtelse, nåd, faderskap, teologi – det är många idéer som vävs samman, och på ett sätt som aldrig känns forcerat.
