Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Deckare’ Category

I mitt fortsätta läsande av tidig detektivlitteratur hade turen nu kommit till vad som normalt ses som den första där alla de vanliga troperna finns på plats: en mängd svårförklarliga ledtrådar, en villrådig polisstyrka, en excentrisk privatdetektiv beväpnad främst med förstånd, en något mer korkad berättare. Det handlar så klart om Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, här tillsammans med de två uppföljande novellerna om Auguste Dupin, »Mysteriet Marie Rogêt« och »Det försnillade brevet«.

Har man tidigare läst Sherlock Holmes känner man igen mycket; »De fyras tecken« är klart inspirerad av »Rue Morgue«, och andra försnillade brev med utpressningspotential förekommer i ett par noveller: i »En skandal i Böhmen« lånar han också ett uppslag. Dupin är dock en långt mindre skarpt tecknad figur, och introduktionens skildring av oregelbundet liv återkommer inte i de senare novellerna, som snarast framställs som rena mysterier.

Lösningarna är väl som hos Holmes inte alltid helt schyssta: visst finns det ledtrådar man skulle kunna plocka upp, men en del läggs inte fram förrän delvis genom förklaringen. »Rue Morgue« har en lite väl långsökt förklaring. I »Marie Rogêt« kommer viktiga pusselbitar först sent, och mycket utrymme läggs på att motbevisa tidningsartiklars falska förklaringar (är fotnoterna och förklaringarna från originalet eller någon redaktörs? Det låter nästan som att det vore en fiktionaliserad variant av en sann händelse, men det förklaras aldrig i en rimligt fristående röst). Brevet har i sin tur en mycket enkel lösning som efter detta knappast kan användas igen; kanske lika gott det. På allt detta slängs en del knasiga teorier om slutledning, huruvida det krävs mer intelligens för att vinna i schack eller damspel och sannolikhetslära.

Det är alltså inte fullt lika god underhållning, och alls inte samma trivsamma ställning som på Baker Street (morden framställs i tämligen grälla detaljer som Watson aldrig skulle skriva ut). Gillar man den typen av mysterier får man dock ändå ett par fullt acceptabla sådana, och ett som kunde blivit något.

Read Full Post »

I andra boken brukar det bli mer tydligt hur en serie kommer fungera. Att döma av Moon over Soho, Ben Aaronovitchs uppföljare till Rivers of London, kommer konstapel Peter Grants äventyr vara en medelhårt länkad serie historier där man inte nödvändigtvis måste läsa allt men där det kan vara nyttigt att göra det: lite av vad som pågår är en fortsättning från första boken, flera figurer återkommer, och skador och annat de ådragit sig tidigare finns kvar (man kan också utan att avslöja alltför mycket konstatera att någon senare bok kommer vara en än mer direkt fortsättning på denna).

Två saker pågår: jazzmusiker faller ner döda direkt efter att ha haft ett gig, och andra män blöder till döds efter att ha fått penis avbiten. Den senare gruppen kommer huvudsakligen via den vanliga polisstyrkans arbete, den andra gruppen har Peter och hans närmaste kollegor upptäckt själv – jazzmusiker som tycks ha dött i hjärtinfarkt är inte något som polisen normalt tittar närmare på, men när ens egen far är en misslyckad musiker så är det mer personligt.

Jazz är nu inte något jag direkt brinner för. Ej heller är andra halvan av boken, där Grant och hans lärare hela tiden tycks gissa sig fram till ungefär vad som pågår utan att de egentligen därför kommer någon direkt vart något som direkt grep mig. Det finns en vansinnesfärd i ambulans, ett besök i Oxford och lite annat, men det tar ett bra tag innan det riktiga lästempot infinner sig. Det finns flera ytterligare böcker, men jag vet inte om jag är speciellt sugen på att se vad som händer i dem.

Read Full Post »

Efter första kapitlet var jag väldigt tveksam till Ben Aaronovitch Rivers of London: den verkade lite för upptagen med cyniska observationer istället för att egentligen dra igång handling eller presentera huvudpersoner. Tack och lov släppte det snart: den sortens sarkasmer brukar vare sig författare eller läsare riktigt orka med i större doser i längden.

Istället får vi en polishistoria, om den snart färdigutbildade Peter Grant som en kväll tar vittnesuppgifter av ett spöke och snart hamnar som andre medlem på en specialrotel för övernaturliga brott. Första fallet: någon håller på och slår in skallen på folk med en stor påk. Läsare som vill känna sig lite smarta kan studera omslaget och på så sätt få reda på något av vad som händer långt före den punkt halvvägs genom boken, när Peter, hans överordnade Thomas Nightingale och hans kollega Lesley May kommer på den gemensamma nämnaren.

Nightingale har då gjort Grant till sin lärling, och vi har dessutom lärt oss lite om titelns floder, eller kanske snarare deras geni locorum, inklusive de två för Thames (för delen som påverkas av tidvattnet respektive de övre delarna). Allt går egentligen väldigt fort, och ingen verkar riktigt överraskad av den magi som presenteras: en del tid ägnas åt träning och Grants försök att få fram en teori som kan hjälpa honom att ta fast skurken, men allt verkar ungefär lika handviftande som en annan brittisk bok om trollkarlar som då och då ger tillfälle för lite sarkasm.

Polishalvan av boken är som sagt snarast åt det realistiska hållet: det är inte något smart pusslande och sedan en ren arrest, utan snarare noggrannhet följt av adrenalin och jakt som gör att det hela inte slutar värre än det faktiskt gör.

Tyvärr har någon slarvat med korrekturen i min utgåva: flera rader saknas uppenbart på minst två ställen. Inte så att det går att fortsätta läsa, men nog så irriterande ändå.

Read Full Post »

Jag har tidigare inte närmare stiftat bekantskap med statsrådet, Bo Baldersons detektive minister, men när ett exemplar av Statsrådet sitter kvar föll i mina händer bestämde jag mig för att göra ändring på detta. Det namnlösa statsrådet är justitieminister, men totalt ointresserad av statskonst, utan mer glad i att själv lösa mordgåtor av ädelt märke. Denna mordgåta är här av gammal modell, komplett med ett lik i ett bibliotek, en hop misstänkta och en upplösning där samtliga dessa samlas i nämnda bibliotek för att få den skyldige utpekad

Gåtan kan till viss del verka pastisch, men är det egentligen bara i så mån som statsrådet ibland beter sig som en dåre, antingen för att han bara är det eller för att exempelvis kunna bryta sig in i en lägenhet och snoka runt. Huvudsakligen är dock de parodiska delarna väl separerade från övriga, och presenteras i form av anekdoter eller passager, där de fyra partier med regeringserfarenhet som vid mitten av sjuttiotalet fanns att tillgå samtliga smädas.

Denna satir har överlag stått sig något bättre än kan väntas, med våndor över kärnkraften eller monarkins, försvarets, penningens och statskyrkans kvarstående i det socialdemokratiska Sverige som fullt förståeliga punkter – då verkar snarast den episod där statsrådet för nöjes skull klär ut sig till shejk och på ett flygplan lyckas slita fram en större kniv och tolkas som en kapare som mer osannolik idag när ett sådant föremål omöjligen skulle kunnat komma ombord.

Historien har fått mig att såväl skratta till som att vilja sjunka genom dynan av sekundärskam, fullt delad med vår berättare, statsrådets svåger, en stillsam karl som avskyr den uppståndelse statsrådet ställer till med. Skulle mer av detta hamna i min väg skulle jag inte säga nej.

Read Full Post »

Det är aningen ironiskt att dessa dagar läsa en bok där en del av intrigen är smuggling av droger från Kanada till USA: numer är det ju sådant snarare svepskäl för galningars vilja att införa tullar än något man ser som ett reellt problem. Det är dock faktiskt inte det som titeln i David Montroses The crime on Cote des neiges refererar till, utan mord: en lokal skurk hittas skjuten i sin lägenhet. Och sedan igen, i en stuga ute på landsbygden.

Den vi får följa när han försöker nysta upp detta är Russell Teed, vars detektivbyrå egentligen mest åtar sig fall när företag behöver reda ut bedrägerier och liknande. Men nu har han ombetts av modern till den skjutne John Sarks hustru Inez att reda ut om Sark i själva verket var bigamist, och så har han snubblat över kropparna. Snart får han flänga tvärs över Montreal, för att ta reda på hur allt hänger ihop, och vem av de sköna kvinnor som dyker upp som egentligen går att lita på.

Eftersom det är återpublicerad pulplitteratur så är svaret ingen: lojalitet är inte lätt att hitta, och laglydighet än mer sällsynt. Polisen är förvisso inte särdeles korrumperad, men inte heller speciellt klyftig eller överdrivet nitisk. Pistoler talar, ofta. Attityden till alkohol är liberal, till droger förvånansvärt moralistisk.

Mysteriet är dock väl konstruerat, om än fyllt av fler sammanträffande än en Dickensroman. Nästan alla tycks förvisso känna varandra, eller åtminstone bara vara ett steg bort. De har dock fullt logiska och varierade motiv, och agerar någorlunda rimligt utifrån dessa. Det är kanske inte någon litterär sensation, men en habilt skriven bok som utspelas i en stad jag annars inte besökt ens i tanken, så jag har inget att klaga på.

Read Full Post »

Det var naturligtvis en gåva. Annars skulle jag knappast ha börjat med tredje boken i en serie. Eller nej: när det kommer till deckare kan man ofta göra just det, beroende på vilken typ det är fråga om, och ibland spelar det ingen större roll om det är första eller femte gången, eftersom detektiven i fråga inte är där för att visa upp sitt privatliv. Men när det kommer till Richard Osmans The bullet that missed är det uppenbart inte första gången man förväntas möta pensionärerna Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron med vänner, även om det heller inte spelar lika stor roll och man snart får en känsla för ungefär vilka de är och vad de håller på med.

Vilket alltså är kalla fall, här närmast mordet på en journalist som var i färd med att undersöka en bedrägerihärva och där man hittade ett bilvrak i havet. Nu skall alltså en gammal spion, en psykolog, en fackledare (som var med på tiden då sådana slogs med poliser) samt en hemmafru (eller exakt vad Joyce nu tidigare pysslat med; det förklaras aldrig riktigt) försöka ta reda på vem som dödade Bethany Waites. Fast helt själva är de inte: de har till hjälp några lokala poliser, Elizabeths allt mer demente make, hennes polske fixare, samt en före detta KGB-överste. Å andra sidan vill en svensk penningtvättare som tjänat biljarder ha sagde KGB-överste mördad, samtidigt som han tydligen är för snål för att anlita proffs.

Mysteriet är rimligt konstruerat, med tillräckligt många vändningar och falska spår, även om allt i slutändan verkar hänga ihop (några saker verkar dock tappas helt, och vissa saker ser ut som om någon inte tänkt igenom dem helt, men nåväl – det är kanske något för en senare installation i serien). Egentligen verkar den mycket engelska verklighet som målas upp, med småstäder, lokalteve, te, och ny teknologi att lära sig, vara lika mycket poängen som mysteriet: det finns inte många andra sätt att skriva om en sådan verklighet utan att det blir pretentiöst.

Egentligen letar jag inte efter deckarserier att läsa, men om jag nu skulle känna för en så är det nog fullt möjligt att jag plockar upp de tidigare två delarna, och de som eventuellt kommit efteråt också.

Read Full Post »

Edmund Crispins The moving toyshop är en hybrid: den försöker gifta ihop den klassiska pusseldeckaren med den brittiska komiska romanen av den lättare skolan. Sådan görs inte alldeles enkelt, även om de finns de som lyckats. Här blir det särdeles svårt, då brottet inte är sådant som passar sig för sådan komedi, såsom stöld av nysilver eller cirkushästar, utan ett tämligen sjaskigt mord.

Man kan ju för all del vara underhållande, med tillräckligt smart dialog eller en berättare som håller stilen, men humorn här utgörs delvis av stoj och stök: en massa tokar i en bil som jagar en annan bil, två tokar som försöker få fatt på någon som står och repeterar Brahmskörer. Det stöter ganska hårt mot en historia som i grunden är allt annat än lustig, med ett mord på en gammal dam för att tillskansa sig ett arv, följt av nya mord för att sopa igen spåren.

Den centrala handlingen är annars denna: Richard Cadogan, i begynnande medelålderskris, anländer sent en natt i Oxford och bestämmer sig för att känna på dörren till en leksaksbutik han passerar, och när han finner den olåst smyger han in utan att riktigt själv förstå varför, varpå han finner en död kropp, slås medvetslös, vaknar i en skrubb, tar sig ut och till polisen. När de tar sig till platsen finner de på leksaksbutikens plats ett dagslivs, och absolut ingen kropp. Cadogan söker därför upp sin gamle studiekamrat Genvase Fen, professor i litteratur, och tillsammans nystar de upp ett mysterium där de stöter på gamla damer som älskar limerickar, brännvinsadvokater (eller i alla fall sherry-diton), doktorer med bandagerade huvuden, samt en obehaglig hyresvärd, som tydligen behöver utöka inkomsterna genom att verka som medium.

Det finns förvisso en del roande dialog, likaså några partier som är riktigt dråpliga, samtidigt som de mysterier som rullas upp faktiskt är välkonstruerade nog. Allt hänger inte heller på en enda stor gåta, utan en del tas allt eftersom. Trots att ingredienserna i sig är goda nog tycker jag resultatet inte riktigt går ihop: kanske beror det på att jag väntade mig en deckare med viss humor (något i stil med när Lord Peter Wimsey är som bäst), och den gått ner bättre om jag ställt in mig på humor med detektiva inslag.

Read Full Post »

Den sista av de böcker om Arsène Lupin jag införskaffat, Kristallproppen, är olik de tidigare i att här är det Lupins egna tankar vi får följa. Det är egentligen inte någon fördel. Lupins uppgift bör vara den ständigt gäckande skuggan, inte som här ljuskäglan som försöker ta fatt på de viktiga papper en betydligt mer skurkaktig skurk, deputerade Dubrecq, använder till utpressning, närmast för att rättsprocessen mot en av Lupins kumpaner, tillika son till hans (Dubrecqs) gamla kärlek, skall föras hela vägen till schavotten.

Denne Dubrecq är en förvisso en högst passande skurk, med hämndlystnad, brinnande åtrå efter att kontrollera sin gamla kärlek samt snabbhet i tanken som får Lupin att framstå som lika dum och förivrad som de som tidigare jagat honom. Lägg därtill att någon tycks ha legat steget före Lupin och kunnat bryta sig in honom, och mycket av hans mystik går förlorad.

Lupin-böckerna, och denna i synnerhet, får nog ses som ett slags förstudier till senare berätttelser om gentlemannatjuvar. Liksom Sherlock Holmes vinner Lupin lite för ofta på någonting som undanhålles läsarna, men hos Holmes har mysterierna mer detaljer som gör att man känner att man ändå har någon chans. En detektiv kan dessutom tillåtas vara något steg efter, men om en person som utmålats som övermänsklig skall agera detektiv måste den inte bara lyckas att precis parera sig till seger, utan förväntas antingen tidigt inse sakernas tillstånd eller ha någon osedvanligt elegant plan. Så även om det centrala mysteriet är tämligen vackert konstruerat, så är upplägget runt omkring på en nivå som får ses som tämligen primitiv, och det hela blir därför en besvikelse.

Read Full Post »

Tredje boken om Arsène Lupin, Chifferskriften, är mer ambitiös än de båda tidigare: här har Lupin äntligen fått en motståndare som känns värdig, i form av den unge studenten Isidore Beautrelet, någon som äntligen uppvisar den slutledningsförmåga som rätteligen tillhör Sherlock Holmes, men som usurpatorn som uppträdde i den tidigare boken nästan helt verkar ha varit renons på.

Mysteriet här börjar på ett slott, där Lupin gör inbrott men blir skjuten, och Isidore dyker upp och lyckas plocka sönder nästan hela planen direkt. Sedan fortsätter det med kidnappningar, mordförsök, och till slut en lång skattjakt där nyckeln är titelns chiffer, där Lupin hela tiden tycks ligga steget före.

Och där ligger delvis hela seriernas problem: Lupin är helt enkelt så bra att det går ut över historierna. Han är vanligen aningen smartare än sina motståndare, vilket är helt OK, men han har dessutom en hel liga som hjälper honom, och även om ingen av hans medhjälpare har mycket till personlighet är de vanligen också så kompetenta att de inte innebär någon direkt svaghet, och dessutom en hel massa etablerade alias han skuffar av sig. Detta gör att det hela känns väldigt orättvist, eftersom även om Lupin inte är moraliskt helt fördärvad, så kan man inte heller heja på honom, och när slutet på boken fokuserar på Lupins önskningar och Beautrelet får vara en passiv åskådare känns det oförtjänt.

På det hela taget dock bättre än förra delen, men konstruktionens svagheter syns också allt tydligare.

Read Full Post »

Lindsey Davis The silver pigs är den typ av bok som är lite finurligare än den riktigt har råd att vara. Det gäller också huvudpersonen Marcus Didius Falco, en privatdetektiv (informerare) i det kejserliga Rom i en tid där den nytillträdde Vespasianus verkar kunna utlova något staden längtar efter: stabilitet.

Så synd då att det verkar finnas en konspiration, där tackor av silvermängt bly stulits och smugglats till staden för att muta praetoriangardet. En vacker ung flicka har tyvärr råkat ramla över konspirationen, och än värre för Falco har hon en kusin med betydligt mer vett och inte så mycket övers för honom.

Till en början tycks syftet ha varit att skriva Falco som den typ av hårdkokt detektiv man annars främst hittar i amerikanska storstäder: cynisk, fattig, ihärdig snarare än briljant, otursförföljd. Det ändras dock snart, och Markus Didius verkar snarare verkar på väg mot att ha ett personligt mål (gissningsvis kommer det vara avklarat efter tre eller fyra böcker), och istället för att vara en en lite ensam typ med som mest en exfru eller en enda utmattad syster har han en hel familj och andra personer i sin omgivning på ett sätt som främst verkar möjligt i serier med historiska romaner: varje bok står mer eller mindre på egna ben, samtidigt finns det en övergripande historia att följa.

Så, frågan är kanske inte i första hand om mysteriet är bra (och det är absolut inget fel på det), eller om man får se spännande miljöer (Rom, och det dimmiga Britannien), utan om figurerna drar in en och man är beredd att läsa kanske ytterligare tjugo böcker om Markus Didius och hans omgivning? Och där är nog svaret ja: jag vet inte om jag tänker köpa alla böcker som finns, men jag kan helt klar tänka mig att skaffa ytterligare ett par och se om serien fortsätter vara intressant.

Read Full Post »

Older Posts »