Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2026

På gott och lite ont är det främsta intrycket av Folktro: en besjälad värld att det är en väldigt vacker bokproduktion. Pappret är vitt och strävt, ordentligt inbundet, med rent tryck, ordentlig satsyta som ändå lämnar breda marginaler, och bildmaterial som tyder på att man verkligen ansträngt sig och inte bara slentrianmässigt tagit foton från Wikipedia. Det är en bok man blir glad av att titta på.

Inte fullt lika glad blir man av själva läsningen. Jo, jo, det är en massa skickliga forskare som fått lämna bidrag i ämnet, och tagna vart och ett för sig är de oftast bra, om än något korta (varje bidrag är på en längd motsvarande ett par A4 med text). En skicklig författare kan naturligtvis få en hel del sagt ändå, men intrycket är ändå antologiskt splittrat eftersom ämnena spänner sig från antiken till modern tid, med viss tyngd lagd vid nordisk allmogetro men med inslag från Indien, det gamla Egypten och Rom.

Det är också aningen oklart var i titeln tyngdpunkten skall ligga: en del bidrag ligger klart närmare en diskussion om hur en värld skall vara besjälad, medan andra snarare försöker att diskutera folkligt, vardagligt religiöst tänkande i kontrast till kanske mer bekant officiell, prästerlig religion. Hur Britt-Marie Näsströms bidrag om mithraskulten riktigt passar in förstår jag inte alls.

Det är på inget sätt tråkig läsning, men det känns som det är en samling som försöker sprida ut sig mer än som är fullt nyttigt. Med mer utrymme till varje författare, eller en något stramare redaktionell linje, så hade kanske innanmätet kunnat leva upp till utanverket.

Read Full Post »

Man skall se upp när någon börjar använda sakers föregivna naturlighet som argument. Den oberördhet som stoiker hävdar är naturlig är knappast detta; att fästa sig vid andra människor och ting och sörja när de går bort är inte ett tecken på svaghet. Det gör måhända inte att de råd Epiktetos ger i Handbok i livets konst alla är direkt dåliga, men det verkar finnas en distinkt brist på diskussion om vad man bör hålla för gott istället.

Det står förvisso en del om att man bör uppfylla sina plikter och lyda gudarnas bud, men ren pliktuppfyllnad är inte en filosofi, och att förvandla sig själv till en sten är knappast en livskonst att rekommendera. Att sluta fästa sig vid yttre sken, vid tillhörigheter och ära kan förvisso vara nog så gott för nattsömnen, men skall man verkligen dra detta till punkten att man skall bry sig lika lite om sitt eget barns död som vilken annan unge som helst?

Kort och konsist formulerat är det i vilket fall, även om översättningen nu är över hundra år gammal. Modernista förnekar sig inte.

Read Full Post »

Sommaren går mot sitt slut, och så också dagarna vid Miss Quinzella Thiskwin Penniguigul Thistle Crumpet’s camp for hardcore lady types. Vad skall fem lumberjanes göra då? Naturligtvis det som inte riktigt hunnits med. April (och Barney) skall försöka ta ett sista märke. Ripley och Jo tänker besöka landet med förkomna saker och Ripleys raptorvän en sista gång. Och Mal och Molly vill mest bara umgås med varandra.

Det är alltså ovanligt små saker som står på spel i A summer to remember, även för lumberjanes. April må vara överentusiastisk, det må springa runt dinosaurier och flygödlor, och Mal må ha problem att hinna komponera en sång till Molly, men allt detta känns ovanligt ofarligt. Tycker man detta så avslutas det hela med mer adrenalin: något har sluppit lös, och kommer behöva hanteras i nästa, och avslutande del.

Detta gör det svårt att riktigt bedöma detta: det är delvis ett sätt att påminna om vad som varit innan den riktiga finalen, och som sådant fungerar det fint, i synnerhet Mal och Mollys historia. Och historien i sig själv är ju knappast poängen, utan just det där att ingenting riktigt kan vara för evigt och att man måste hitta sätt att hantera det på.

Read Full Post »

Jag är inte helt säker på vad förväntade jag mig av Kristina Lugns Dikter (åtta samlingar från 1972-2003)? Från hennes persona kanske en viss stökighet, lite underskruvad humor, rätt så jordigt och inte välstädat, kanske? Inte helt dåliga gissningar.

Det är om inte ren vardag så i alla fall aldrig mer än veckoslut. Det är skevt och jobbigt och skenet skall hållas uppe. Det är tråkiga män och samlag och valium och jobbiga släktingar och förväntningar som aldrig kommer uppfyllas. Det är mycket negationer, ibland ironiska, ibland bara ett sätt att visa på dikternas jag som något annat än en lyckad person.

Versen är vanligen fri och kortfattad. Ibland är den absurd, ibland närmare den sig parodin, ibland är den bara vardaglig. Med tiden växer en hela tiden närvarande ordglädje sig starkare och i den sista samlingen slår flera gånger ut i rent ordvitsande. Kanske blir det också något mer försonat: med den tidigare ouppnåliga men nu döda modern, och med sig själv. Men knappast med de omöjliga män som tidigare tagit så mycket plats.

Read Full Post »

Bör man egentligen göra såhär? Ta en över hundra år gammal översättning och ge ut idag, utan egentlig kommentar mer än att det är en »klassisk« översättning, komplett med pluralformer på verben och konjuktiver, fotnoter som översätter priser till ören och en del utmönstrade namnformer?

Förvisso: Modernistas utgåva av Johan Bergmans Seneca-tolkning Om livets korthet är billig, i alla fall på bokrean, och kan man stå ut med den åldriga stilen står sig nog tankeinnehållet. Det finns ju dock mer moderna översättningar: vid sökning hittar jag i alla fall en med såväl jämförbart innehåll som normalpris, och det är svårt att se att det skulle finnas en publik som är ute specifikt efter Bergmans språkdräkt.

Nåväl, de två längre texter, och den handfull kortare som här serveras verkar i alla fall rimligt som urval för den som nu vill ta del av en av de mer kända stoikernas tankar. Det är mycket prat om dygden för sin egen skull, om hur man bör vara likgiltig inför världen (eller kanske snarare inte fästa sig vid den: Seneca erkänner att även stoiker hellre ser sig ha pengar än sakna dem, hellre vara friska än sjuka, hellre segra än besegras). Ibland får man intryck av en sladdrighet i kanten, där ord som »dygd« och »naturlig« används om något självklart gott men inte riktigt definieras; möjligen är detta en följd av karaktären av urval.

De argument som förs i bokens två huvudsakliga avdelningar, två olika brev från filosofen, kan dock i korthet sammanfattas som att livet alls icke är för kort för den som vet att fylla det med väsentligheter och inte förslösar det på annat, samt att en viss njutning på sin höjd kan vara en följd av dygden, men inte får tas som mål; ett tydligt försök att avfärda epikuréernas lära, om än efter att först ha studerat den och sett att Epikureus själv inte var någon lättsinnig hedonist. Till dessa två brev har fogats ett kortare samt några spridda utkast.

Det är inte en bok jag egentligen ogillar i sig själv, men jag får en ganska dålig smak av utgåvan. Bergmans text är såpass gammaldags att den borde återfinnas på bibliotek och antikvariat, inte i nyutgåvor.

Read Full Post »

The Veilguard blev inte den storstilade revansch Bioware hoppades på: nu skulle man ju till slut återvända till den serie man senast haft en helt okvalificerad succé i och ta chansen att vinna tillbaka gamla och övertyga nya fans. Så blev det inte: svag försäljning och högljudd kritik dödade det snabbt. Delar av kritiken var begriplig – gamla fans som förväntade sig att liksom förr se de val de gjort i tidigare spel i serien fann endast närmast förolämpande små antydningar i den riktningen – medan annat framstod som djupt okunnigt. Att Bioware har figurer som representerar fler än bara vita män borde inte behandlas som oväntat, även om man kan ha synpunkter på hur lyckat resultatet blev.

I vilket fall, The art of Dragon Age: The Veilguard antyder ganska tydligt vad som hände, med sin uppdelning i tre större avdelningar: dessa är inte tematiska, utan kronologiska. Utvecklingen tog nämligen obehagligt lång tid, till dels som följd av inblandning av en utgivare som mitt i ville ha en helt annan typ av spel och en senare återvändo till något som mer liknande det ursprungliga. Spåren av denna utveckling är många och ofta intressanta. Hade det spel byggt på kommandoräder som först skissades upp kunnat bli mer lyckat än den inriktning mot alliansbyggande vi fick? Hade fler NPC:er som kom från tidigare delar av serien hjälpt? Fan vet.

Även de delar som mer tydligt handlar om det vi fick, istället för det som bara skissades på, visar på en del avvecklade idéer: ett namn här vi aldrig fick se, monster som aldrig dök upp, antydningar om upptäcktsfärder istället för mer öppen värld-inriktad design. En historia där nuvarande början kanske var en vändning i mitten. Samtidigt är en del av vad vi faktiskt fick helt frånvarande: inget undervattensfängelse, ingen vaktmästarande, bara antydningar om uråldriga, ruttnande, övergivna vandöda med lust efter hämnd.

Som konstbok är det välproducerat och antydande tillräckligt för att man skulle vilja se mer av det som inte blev av. Om vi faktiskt får göra det framöver verkar nu bero på ett sista försök att hålla i liv ett Bioware med nästan totalt ny besättning genom att bygga ett Mass Effect-spel till. Jag gillar inte oddsen.

Read Full Post »

När sista delen av Henrik Berggrens Landet utanför tar vid har det värsta passerat: Tysklands stjärna har nått sin höjdpunkt, och efter Stalingrad, El Alamein och den amerikanska landstigningen i Nordafrika kommer den bara fortsätta dala.

Detta vet naturligtvis den svenska regeringen eller befolkningen inte säkert: det ser förvisso mer hoppfullt ut än på länge, men samtidigt finns det hundratusentals tyska soldater i Norge, och även om finska soldater ockuperar Fjärrkarelen tickar klockan till dess Stalin får loss resurser att kasta ur dem och kanske ockupera Finland. Så den svenska regeringen måste nog fortsatt acceptera transiteringar, och måste försöka övertala vännerna i öster om att det är dags att ta sin Mats ur skolan.

Fast när tiden går verkar de där transiteringarna och andra avtal med Tyskland allt mindre nödvändiga, och de allierade blir allt mindre förstående. Det är inte så att Sverige egentligen gillar Tyskland, men det tar längre tid att riktigt svänga bort från eftergiftspolitiken än som kanske är nödvändigt – man kan se hur den senare myten om neutraliteten börjar gro. Till slut vänder dock historien även i Sverige: man kränger sig undan en förnedrande eftergift efter en annan, antinazism går från något som främst utövas av ett fåtal modiga till att bli helt självklart, orienteringen börjar vridas västerut. Man gör också genuint värdefulla insatser: den tidigare oviljan mot flyktingar förvänds, och man hjälper till att rädda först Danmarks judar, sedan även Budapests, liksom balter, danskar, norrmän.

Den svenska erfarenheten under andra världskriget är egentligen inte särskilt uppbygglig. Man gjorde vad man kunde för att rädda freden, och kanske grannarna. Andra komprometterade sig förvisso än värre, och den svenska byken gick att till slut bleka ren. men tiden är fortfarande en vi kan lära mycket av, när makthungriga galningar och ogärningsmän tycks allt svårare att undvika. Det kanske inte är troligt att Sverige kommer bli en kvarvarande neutral ö, men det kanske går att undvika ett läge där man sitter med huvudsakligen dåliga kort och måste hoppas på andras ointresse för att överleva.

Read Full Post »

En TV-produktion om Lars Johansson, mer känd som Lucidor, bör ha goda chanser att ta komiska poänger mitt i allt elände: det var ju allt inte mycket som gick poetens väg under livet, trots goda anor, begåvning och utbildning. Föräldrarna dog när han var ung, någon tid senare även morfadern som fått överta vårdnaden. Arvet förskingrades, i alla fall en yngre bror kom att dömas för tjuveri. Själv fick han aldrig någon offentlig tjänst, trots språkkunskaper och kvick penna. Istället togs en av de tillfällighetsverser han skrev till bröllopet mellan Conrad Gyllenstierna och Märta Christina Ulfsparre för en förolämpning och han hamnade i finkan. Till slut dog han i ett kroggräl han själv provocerat fram.

Men komik saknas som sagt inte heller: han lyckades vid fängelsevistelsen bli sin egen borgensman, och även om man kan undra över syftet med att i en bröllopsdikt beskriva någon som dvärgalik, sned-, vind- och glosögd, ålskinnsläppt och med kinder som en skållad gris, så måste man än mer undra över den make som tillstår att han tolkat detta som syftande på sina nyblivna hustru: då framstår tolkningen av ordet »Continuerad« som en anspelning på namnet Conrad som närmast välbalanserat.

Mest parodiskt blir det dock när egentligen allt redan slutat i förskräckelse och Lucidors dråpare, Löjtnant Storm, arresterats. Han lyckas nämligen fly ur sitt fängelse genom att byta kläder med sin moder och därefter gå rakt ut genom dörren. För den stackars fångvaktaren slutade det hela mindre lustigt: han fängslades själv och avled i väntan på rättegång.

Allt detta, och en hel del därtill, går att läsa om i Annika Sandéns Jag, en olycklig spåman, en grundligt inläst bok, huvudsakligen välskriven (ett par gånger sliras det lite och personer som ännu inte riktigt presenterats dyker upp som vore de redan bekanta); greppet att gång på gång återvända till Lucidors sista kväll, på krogen Fimmelstången, fungerar väl, och även om materialet ofta är magert så blir det tätare när vi väl kommit till den där olycksaliga bröllopsdikten och dess efterspel – det svenska rättsmaskineriet verkar ha varit grundligt, och förutom det en dom som gick på tvärs med den mäktige Gyllenstiernas vilja producerade det åtskilligt med intressant källmaterial.

Read Full Post »

När Lupe dy Cazaril återvänder till det hus där han i unga år tjänade som page är det som en nedbruten man: ett nedrigt, personligt förräderi och över ett år som galärslav har gjort att den en gång betrodde soldaten nu mest önskar en plats där han kan så vara till någon nytta och kanske ibland sitta ett par timmar i sol (eller skugga, under den varma säsongen). Han är dock, skall det visa sig, en man gudarna har planer för, och den som har fått uppdrag att försöka bryta den förbannelse som utgör titeln till Lois McMaster Bujolds The curse of Chalion.

Till en början får han dock ett mer begränsat uppdrag: att undervisa den unga kungadottern Iselle som nu också bebor detta hus, styrt av samma matriark som förr, modern till den forna drottningen och mormor till såväl Iselle som tronarvingen Teidez. Deras halvbror, den nuvarande kungen, kallar dem dock snart till sitt hov där männen som förrådde Cazaril väntar. Till en början är han skrämd och hunsad, men växer med tiden och blir alltmer redo att göra mer än bara försöka hålla sig ur andras åsyn.

När man läser boken bland annat dedikerats till en historielärare så ser man ganska snart ungefär vad som väntar (i alla fall om man kan se vilka andra paralleller som finns), och kan istället försöka se om mana kan förstå vägen dit. Ungefär halvvägs in är de flesta pjäserna uppställda, och även om några överraskningar och oväntade kombinationer kommer ske i slutspelet så blir vägen dit också ganska tydlig: detta gör läsningen snarast mer njutbar, för ungefär då vet man också att vad som kommer ske.

McMaster Bujold verkar också vara den sorts författare som inte riktigt kan med att skriva misär: det betyder inte att det inte finns mörker eller att alla får riktigt den belöning de förtjänar, men den starka betoningen på det lilla panteon av gudar som länge är den mest tydliga markören att det inte är realism gör också att det hinsides kan framstå som en acceptabel lön för de som inte överlever fram till slutet.

Read Full Post »