Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2025

Amos Tutuolas My life in the bush of ghosts är möjligen den konstigaste bok jag läst: upplevelsen är ungefär som att läsa en översättning av en hög sagor där halva historierna tappats bort och man helt saknar kontext.

På ett sätt är handlingen lätt att sammanfatta: den unge berättaren flyr undan en slaveriattack och hamnar i spökenas vildmark. Där träffar han på en hög spöken som är mer eller mindre välvilligt inställda till honom (tendensen är »mindre« i början, »mer« på slutet), innan han efter många år kan återvända hem. Sammanfattar man så fångar man inte alls vad som gör historien så svår att greppa: spökena beter sig inte alls som europeiska spöken, utan verkar snarare påminna om troll, vittra eller andra varelser som har sin egen värld med andra regler, men där man inte har någon tydlig bild av vad dessa regler är.

De flesta spöken verkar leva i städer, där alla spöken liknar varandra. Oftast innebär en ny sådan by att berättaren hamnar i problem, men i bland lyckas det honom bättre. Engelskan har likaså ett starkt substrat av någonting annat, med ord och meningsbyggnad som följer något andra regler än man är van vid. Liksom historierna går det att följa med, men känslan är ändå att man inte riktigt förstår vad som pågår: man famlar efter ett tolkningssätt som skall hjälpa en att bottna, men det vill sig aldrig riktigt: man kan gissa att det finns vissa idéer, men man vågar ändå inte lägga all tyngd på dem. Är detta en del av poängen?

Read Full Post »

Jag tror inte The definitive Fantastic Four lyckades med sitt syfte: efter att man läst en samlingsvolym av denna typ skall man väl egentligen vilja söka upp mer? Läsa mer om Fantastiska fyran vid någon tidpunkt i deras långa karriär, en karriär som väsentligen varat lika länge som Marvels universum.

För Fantastiska fyran var ju den första serie som Stan Lee och Jack Kirby skapade, och som gjorde att Marvel åter började skriva om superhjältar (och sedermera återupplivade några av de äldre sådana som gått ur tryck), och som dessutom visade vägen mot serier där hjältarnas vardagsliv var lika viktigt som stunderna de drog på sig kroppsstrumporna.

Idag är dessa tidiga serier hopplöst åldrade. Delvis är det fullt väntat när man försöker hålla sig framför den riktiga vetenskapen, men där finns också de otrevliga bismakerna: Things uppenbara behov av terapi, misogynin i att kalla Sue Storm »Invisible girl«, och Reed Richards självupptagenhet. Mycket är också serietidningsfånigt – när vi första gången möter Doktor Doom tvingar han dem att åka tillbaka i tiden för att stjäla Blackbeards skatt (visserligen förklaras den innehålla magiska juveler, men ändå). En del av Richards tidiga uppfinningar verkar snarast höra hemma i långa reklamblock med direktförsäljning.

Annars är just Doom viktig att nämna: han är den skurks om de slåss med igen och igen (Mole man dyker förvisso också upp ett par gånger), men når aldrig riktigt fram till sin potential som suverän och i full kontroll över sig själv – vilket möjligen beror på att just Reed utgör en av få mentala svagheter.

Totalt är det sju äventyr (vissa längre, andra kortare), från 1961 till 2003. Det är kanske i alla fall delvis centrala delar av Marvels historia, men det hindrar inte att de sällan känns så intressanta. Kanske beror det främst på att urvalet är så uppenbart begränsat, en så liten del så att det trots att framgången från början byggde just på att det gavs plats också för familjehistoria så blir det här ändå mest bara äventyr.

Read Full Post »

Det finns saker som egentligen är omöjliga att parodiera, då parodin förutsätter att det går att driva den specifika uppsättning gräsligheter man vill skall drabbas av skratt till en än nivå som är ännu värre än originalet. Till dessa saker hör bland annat pekoral poesi, policydokument, manifest samt rekommendationer för starkvaror.

Det är den sista gruppen som uppenbart står i fokus för Örjan Westerlunds 52 whisky du måste dricka innan du dör, en gåva som var given med hjärta och medvetande om att ämne borde passa, så inget att vara otacksam över. Problemet är bara att prosan är så intensivt upptagen med sin egen förträfflighet att den glömmer bort att det är de rekommenderade varorna som egentligen är huvudsak, och att syftet rimligen bör vara att man efter läsning skall vilja köpa dem, inte hålla sig så långt ifrån dem man bara kan enkom för att slippa riskera framstå som någon som uppskattar bisarrerierna.

Prosan är dock inte så fullt långt driven att det absolut inte skulle gå att skoja med den, eller ens så långt att den stannar i minnet. Det är i alla fall något att glädjas över.

Read Full Post »

Att säga att jag innan jag fick den lilla samlingsvolymen The great hunger aldrig hört talas om Patrick Kavanagh hade inte varit sant: jag hade hört hans namn många, många gånger som en del av ett mellansnack på en inspelning av ett liveframträdande. Mer än så var det dock inte.

Nu när jag läst dessa femtio sidor poesi tycker jag det är synd, för jag fann att jag faktiskt uppskattade denna väldigt leriga skildring av landsbygden. Temat är långtifrån nytt i poesin, men annars är det vanligen skördemän på väg hem, Fridolin som längtar, eller i värsta fall cosplayherdar i bräkande idyller. Om Kavanagh skildrar herdar mjölkar de kor, om han skildrar åkerbruk är det plöjning eller potatisskörd, och i den långa titeldikten visas hur livet gått Patrick Maguire ur händerna som följd av en alltför långlivad moder, kyrklighet och feghet.

Visst finns det idylliska stunder också, men det känns som fullt uppnåeliga idyller: en ljusövergjuten å, en skuggig björk, och en glädje över Guds vackra värld. Visst är det Irland, men det skulle nästan lika gärna vara någon annan nordeuropeisk landsbygd på tunga men goda jordar.

Read Full Post »

Jag undrar om Peter Englund oroar sig för att förvandlas till den typ av författare som egentligen bara kan skriva en enda sorts bok, och som gör allt vad de kan för skriva den på så många sätt som möjligt. Onda nätters drömmar är uppenbart en pendang till hans böcker om första världskriget, men eftersom det andra var så långt mycket större, med så mycket mer ofattbar ondska att hantera, är tiden här extremt kort: en månad, den månad då axelmakterna gick från att verka oövervinnerliga till att de började tryckas tillbaka, och det på tre fronter – november 1942.

I Nordafrika stod slaget om el-Alamein, och amerikanska trupper landsteg. I Ryssland kringrändes den armé som belägrade Stalingrad. I Stilla Havet slogs det på Nya Guinea och vid Guadalcanal. Och i Chicago började dessutom stora block med grafit och uran travas där man tidigare spelat squash. Detta, liksom den banala vardagen, livet i skyttegravar, belägrade städer, ockuperade städer, fria städer, i Treblinka, i en japansk bordell, i ett fångläger, på den kinesiska landsbygden och i partisankrigets Vitryssland skildras av Englund genom olika skrivande människor: hemmafruar, flygare, författare, soldater, journalister och flyktingar. En del antecknade vad de upplevde i stunden, andra långt efteråt. I stort sett ingen hade någon riktig uppfattning om allt som pågick, även om rykten ofta gick och olika länders radioutsändningar ibland kunde jämföras.

En av personerna, Vera Brittain, var med också i Englunds böcker om första världskriget. Albert Camus är världsberömd, ytterligare ett par kan den bildade känna igen. De flesta är dock återigen mestadels anonyma: om deras memoarer getts ut har de inte blivit några klassiker. Få av dem är vad som skulle kunna kallas hjältar, än färre rena monster (deras berättelser har ju trots allt i de flesta fall publicerats av dem själva); övertygade nazister och japanska imperialister ja, SS-män nej; soldater ja, massmördare nej.

Har man läst de tidigare böckerna vet man alltså tämligen väl vad som väntar. Här finns förvisso även ett par skildrade projekt som inte hängs på någon enskild person, men det mesta är sig annars likt, så även Englunds prosa.

Read Full Post »

Jag ligger efter med min läsning. Jag borde naturligtvis inte läsa Utomhus, Västergötlands fornminnesförenings tidsskrift för 2021-2022, nu i nådens år 2025 (möjligen den för åren efter). Nåväl. Namnet antyder ämnet: utomhusmuséer. Sådana finns det två av i Västergötland, Fornbyn i Skara och Ramnaparken i Borås, varav det första bokstavligen ligger föreningens verksamhet närmast, och får en långt mer detaljerad genomgång av varje enskild byggnads historia. Boken tillkom också för att fira Fornbyns hundraårsjubileum.

Med tanke på det begränsade antalet faktiska platser är också bredden på boken något mindre än normalt: förutom de två muséernas historia och inventarier finns det egentligen bara tre andra texter om temat: en om utomhusmuséernas historia, en om ett liknande museum i svenskbygderna i Minnesota i USA, och en om utomhusmuséerna i ljuset av FN:s hållbarhetsagenda. De två första är helt i linje med vad jag väntade mig, den senare väl påstridigt säker på att saker måste göras nu för att riktigt passa: etniska minoriteters behandling faller knappast enkelt inom västgötsk lokalhistoria som utgår från bevarade byggnader, och forna tiders jordbruks påverkan på klimatet känns antingen som övernitiskhet eller poänglös relativism (reflektioner över dess inverkan på landskapet hade varit långt mer adekvat).

Slutligen finns en samling artiklar i blandade ämnen, bland annat en rapport om det fina fyndet av bronssmycken utanför Alingsås från 2021, restaureringsarbeten i ett suterränghus från 1844, en byggnadsinventering i Vara och nya fynd i Varnhems klosterkyrka. Trevligt.

Read Full Post »