Det var väl oundvikligt att Squirrel girl skulle behöva konfrontera mullvadsmannen, härskare över underjorden. Mindre väntat är kanske att historien, som utgör huvuddelen av I kissed a squirrel and I liked it, också handlar om kärlek. Doreen vill ha det, och provar nätdejting. Både som sig själv och som Squirrel girl. Inget av försöken blir lyckat: antingen råkar hon ut för personer som ogillar ekorrar, eller så är det något annat. Minst dålig är nog försöket med en jättelik robot byggd för att döda mutanter(!), konstigast det med en kille som tror superhjältar är en konspiration.
Men då dyker nämnda mullvadsman upp, arg för att Squirrel girl ovetande fått Kraven att gå till storms mot underjorden (efter ett underbart montage i sen 1800-talsstil), men när hon som vanligt försöker använda vänlighet så misstolkas det, och nu börjar han istället göra allt för att fånga hennes intresse.
Förutom försöken att nå en lösning som kan bli mer hållbar än »sparka mullvaden i baken så hårt att han flyger till månen« (är det förresten mer eller mindre våldsamt än att hysta upp honom i luften, och hävda att man inte slagit honom utan att det kommer vara han själv eller gravitationen som gör det? Diskutera.) dyker det även upp en man gjord helt av bin, som omhändertas i ett välj-ditt-eget-äventyr (vilket fungerar lite sådär i serieformat), samt en mardröm som frammanar olika skurkar som besegras med programmeringskunskaper (inte riktigt så konstigt som det låter).
Fortsatt roligt, fortsatt fullt med konstiga referenser och idéer (det sista äventyret tycks snarast vara ett sätt att landa i en helsidespastisch på hårdrockskonst). Fantastiskt.
