Feeds:
Posts
Comments

Archive for september, 2022

Det var väl oundvikligt att Squirrel girl skulle behöva konfrontera mullvadsmannen, härskare över underjorden. Mindre väntat är kanske att historien, som utgör huvuddelen av I kissed a squirrel and I liked it, också handlar om kärlek. Doreen vill ha det, och provar nätdejting. Både som sig själv och som Squirrel girl. Inget av försöken blir lyckat: antingen råkar hon ut för personer som ogillar ekorrar, eller så är det något annat. Minst dålig är nog försöket med en jättelik robot byggd för att döda mutanter(!), konstigast det med en kille som tror superhjältar är en konspiration.

Men då dyker nämnda mullvadsman upp, arg för att Squirrel girl ovetande fått Kraven att gå till storms mot underjorden (efter ett underbart montage i sen 1800-talsstil), men när hon som vanligt försöker använda vänlighet så misstolkas det, och nu börjar han istället göra allt för att fånga hennes intresse.

Förutom försöken att nå en lösning som kan bli mer hållbar än »sparka mullvaden i baken så hårt att han flyger till månen« (är det förresten mer eller mindre våldsamt än att hysta upp honom i luften, och hävda att man inte slagit honom utan att det kommer vara han själv eller gravitationen som gör det? Diskutera.) dyker det även upp en man gjord helt av bin, som omhändertas i ett välj-ditt-eget-äventyr (vilket fungerar lite sådär i serieformat), samt en mardröm som frammanar olika skurkar som besegras med programmeringskunskaper (inte riktigt så konstigt som det låter).

Fortsatt roligt, fortsatt fullt med konstiga referenser och idéer (det sista äventyret tycks snarast vara ett sätt att landa i en helsidespastisch på hårdrockskonst). Fantastiskt.

Read Full Post »

Doktor Stockman har lyckats skapa sig ett bra liv: ett tag var det knapert, men tack vare den nya badanläggningen så blomstrar småstadens ekonomi. Bror Peter, borgmästaren, är en förfärlig bracka, men vad gör det när det även finns mer frisinnade personer, som journalisterna på Folkbladet, att umgås med.

Men så en dag kommer ett provsvar: vattnet i badet är otjänligt, fyllt med bakterier från de garverier som ligger kring täkten. Och så börjar utvecklingen mot att Stockman blir det titeln på Ibsens drama skvallrar om: En folkfiende. För låt gå att hälsorisker skall åtgärdas, men det får inte kosta något, och samhället måste fungera. När folk får höra kostnaderna stegrar de, och folk som tidigare velat stödja doktorn vänder honom ryggen.

Inte bara är det enkelt att dra paralleller till frågan om hur coronavirus bäst skall bekämpas, det görs dessutom försök att ta ifrån doktorn alla plattformar han kan tänkas få för att framföra sin åsikt. Som svar drivs han in i allt mer radikala åsikter. Och dessutom debatt om det är experter eller massan som är mest lämpad att styra. Det verkar vara en pjäs nästan skriven för idag. Fast om doktorn är menad som en inte helt fläckfri men ändå hjältefigur, så gör vissa av hans nietzscheanska utfall idag nästan ännu sämre intryck än vad de gjorde när pjäsen skrevs. Den brottas med frågor som ännu är aktuella, och svaren den ger är knappast mer lättsmälta nu.

Read Full Post »

Saker rör på sig i den lilla staden Middlemarch i George Eliots bok med samma namn: det är orostider, väntans tider, med politisk reform, en järnväg som närmar sig och kolera som rör sig i landet. Mest av allt är det en ungdomens tid, med flera unga män och kvinnor som försöker hitta kärleken och sin plats i världen. Främst av dessa är Dorothea Brooks, fylld av religiös trängtan och vilja att bidra till något stort, samt doktor Tertius Lydgate, som vill kunna kombinera praktiskt läkararbete med vetenskapliga studier.

Ingen av dem gör visa val. Dorothea bestämmer sig för att acceptera frieriet från den åldrige teologen Casaubon, som med mer nit än intelligens försöker bevisa all religions gemensamma ursprung, medan Lydgate friar till den vackra, väluppfostrade men obändiga Rosamund Vincy. Inget av äktenskapen blir lyckat, och avundsjuka och småaktighet respektive pengabekymmer gör sig snart gällande.

Runt dessa personer rör sig också en mängd andra personer: den demonstraivt religöse bankiren Bulstrode, som övertygat sig själv att det goda han kan göra med pengar ursäktar de brott som en gång begicks när han skaffade dem, den åldrige Peter Featherstone, som tycks överleva enbart för att fortsätta att spela ut olika släktingar mot varandra när de vill få del i arvet, den unge, lite oförsiktige Fred Vincy och den religöst ljumme men mycket mänsklige och älskvärde prästen Farebrother.

Mycket få av personerna är helt och hållet frånstötande: även Bulstrode, som lätt kunnat bli helt och hållet en nidbild av hyckleriet, och den pedantiskt torre Casaubon visar sig ha sidor som kan om inte älskas så i alla fall ömkas, och båda har turen att utrustas med hustrur som är kapabla till förlåtelse – vilket bidrar till hurstrurnas tragik. Även om Lydgate är mer förtjänt – hans fel är snarast stolthet och osmidighet – har han inte samma tur, vilket är hans stora tragedi.

Middlemarch är en bok om människor, och hur de påverkar varandra på olika, ofta halvt omedvetna sätt. Den rymmer i alla fall möjligheterna till avgrundsdjup tragedi, men även humor och lättsinne. Väldigt få personer i den kan sägas vara gjutna i ett enda stycke, utan är kapabla att visa på nya djup. Det är en liten värld att gå vilse i, men människorna i den har nästan alla tycke av verklighet.

Read Full Post »

Varnhem, en mil öster om Skara, fick i början av 2000-talet ett stort uppsving i antalet besökare: det var ju där Jan Guillos Arn var uppväxt, och till skillnad från mycket annat i de där böckerna, så fanns ju det kvar i alla fall litegrann att titta på. Även bland klosterruiner är det kanske inte det mest spektakulära: kyrkan finns förvisso kvar, även om dess nuvarande utseende snarare härör från 1600-talet än medeltiden, men annars finns lite murrester, ett valv, och en bäck.

Besökare idag kan dock även gå upp för en liten kulle, och sedan stöta på något än mer unikt: resterna av en stenkyrka med anor från 900-talet, före den tid då äldre läroböcker normalt angav som egentlig startpunkt för kristnandet av Sverige. Här fanns rimligen en gammal storgård, som senare blev stommen i i munkklostets ägor, och när detta grundades var donatorerna därmed kristna sedan flera generationer.

Det är om deras värld som Västergötlands fornminnesförenings årsbok för 2019-2020 huvudsakligen handlar. Titeln Varnhem – från järnåldersgård till klosterstiftelse bör tolkas rätt. Undantaget ett förvisso långt kapitel om klostrets ägor och inkomster som de framstod under senmedeltiden, så handlar den främst om trakten klostret hamnade i, varför det blev just där, hur andra cistercienskloster var organiserade. Om tiden efter att Gustav Vasa konfiskerade alla klostrets ägor och munkarna gav upp finns i princip inget. Aningen förvånande är att det nästan inte finns något om klosterkyrkan som begravningskyrka för svenska kungar, men det får man väl anse vara ett ganska väl genomtröskat kapitel.

Efter huvuddelen finns som vanligt några artiklar i blandade ämnen, bland annat om restaurering av såväl en kopparpläterad gipsstaty som takstolen i en 1100-talskyrka samt emblematik i västgötsk kyrkokonst. Trevliga grejer.

Read Full Post »

Paris, slutet på 20-talet. Rättegång. Louise Landy och Paul Grappe skall avhandlas. Man och hustru, födda på 1890-talet. Gifte sig precis innan Paul fick rycka in för värnplikt. Så kom kriget. Skyttegravar, granatchock. En vän med avskjutet huvud. En möjlig väg ut: kapa av fingret, låta det infekteras. Tills det inte går längre och militärerna vill att han skall ut, trots att han inte kan skjuta gevär. Hellre ett offer än en sängbunden. Fly, in på hotell. Louise får arbeta som sömmerska för att få ihop pengar. Instängt, inkrökt, outhärdligt.

Vägen ut: att klä sig i kvinnokläder. Först bara en kväll, sedan alltmer permanent. Kriget tar slut, men minnena finns kvar. Även i staten: desertörerna är fortfarande efterlysta. Så Paul får fortsätta vara Suzanne, och det verkar mer och mer angenämt.

Där är vi ungefär halvvägs in i Chloé Cruchudets Lånat kön, en serieroman baserad på verkliga händelser. Det är inte någon lycklig historia, och det är inte någon enkel sådan heller: öppningar finns för klagomål från alla möjliga håll, för även om man känner för både Paul och Louise så är i alla fall Paul en trasig människa; den glädje han kanske finner som Suzanne är tillfällig, ett rus.

Stilen är enkel, gråskala med enstaka klarröda detaljer, huvudsakligen realistisk, förutom när Paul inte längre klarar att tänka, när granatchocken tar över eller alkoholen. Då löses allt upp, och till slut så går det inte längre att hålla sig undan olyckan.

Read Full Post »

Tredje pjäsen ut av Ibsen är Gengångare (om ni undrar var nummer två blev av så var det Ett dockhem, som jag recenserade för flera år sedan). Dramatiskt känns det nästan som ett steg tillbaka, som att det är ett par olika berättelser som har gemensam början men ofärdigt slut. Kanske mer som livet, men mindre som teater.

Mitt i pjäsen står fru Alving, änka efter en kapten som hon ägnat livet åt att städa upp bilden av: han var en rumlare, suput och kvinnokarl, men med gott rykte. Pengarna efter honom skall gå till ett barnhem, deras son Osvald har sluppit växa upp i samma hus, och hans utomäktenskapliga dotter Regine har fått gå som tjännarinna i huset. Fru Alvings motpart är pastor Manders, en högoskariansk moralist, feg inför folkhopen och oförsonlig inför allt det han anser vara osedligt. Sist ut är snickare Engstrand, föregiven far till Regine och med förstånd att sätta tummen i ögat på andra.

Det är mycket elände som kommer av lögnerna, och inte mycket blir bättre av sanningen. Materialet spretar dock, och även om frågor om äktenskaplig frihet, kärlek och livlögn finns där så är det mycket få svar eller ens fördjupningar man får.

Read Full Post »