Den bästa av alla Bondfilmer är Goldfinger. Detta är en fullt objektiv sanning: den har en av de bästa skurkarna, den bästa hantlangaren, den bästa bilen och den bästa låten. Av detta följer inte nödvändigtvis att Goldfinger är den bästa boken. På i alla fall tre punkter har filmen gjort klara förbättringar: Bond får själv hitta den guldtäckta Jill Masterton, som dött när guldet hindrat huden från att andas (vilket såklart inte kan hända), Goldfinger är inte så dum att han tror att en atombomb är ett bra sätt att få upp en dörr, och när han fångat in Bond och spänt upp honom på ett bord så är det inte en sågklinga som långsamt närmar sig hans skrev utan en laserstråle.
Annars känner man igen mycket: Goldfinger fuskar i kortspel, och i golf. Han smugglar guld. Han försöker ta sig in i Fort Knox. Oddjob är övermänskligt stark och har en farlig hatt (det är rätt skoj hur karate omtalas som det vore något helt okänt, och Oddjob sägs vara en av tre i världen med svart bälte). Det hela slutar med en uppgörelse på ett flygplan.
Det finns naturligtvis igen mindre trevliga sidor, som i de tidigare Flemings böcker: anrikad rasism, sexism och här också en rejäl dos homofobi. Jills syster Tilly har en större roll här, attraheras av Pussy Galore och dör just därför, efter att ha gett Bond tillfälle att meddela sina privata funderingar om kvinnoemancipation och homosexualitet; Galore blir naturligtvis omvänd av den hypermaskuline Bond (innan dess har hon varit ledare för ett gäng kvinnliga inbrottstjuvar, vilket Goldfinger i en obetalbar replik omtalat med »It is a lesbian organisation …«).
Goldfinger är fortsatt en utmärkt skurk, slug, beräknande, med en sorts jovial hänsynslöshet, beredd att fuska men på ett beräknande sätt: han bryter mot reglerna, men tar inte genvägar i sin planering. Bond vinner, naturligtvis, men delvis på grund av tur. En bra bok, men filmen är bättre.
