Feeds:
Posts
Comments

Archive for mars, 2026

Dick Harrisons Fienden är en mycket påpasslig bok. Utkommen 2023, och med undertiteln Sveriges relation från vikingatiden till idag, svarar den tydligt på ett nytänt intresse för den östliga granne som ter sig allt mer hotfull. Andra skribenter har definitivt riktat blicken längre in i Putinland, men en genomgång av över tusen år av gemensam historia ter sig ändå som något lite för sig själv.

I alla fall tills man tittar lite närmare, och inser att detta nästan lika mycket är en kondenserad, gammaldags, historia om Sverige. Visst, visst, jag överdriver lite, men de senaste trehundra åren är det inget tvivel om att förhållandet till Ryssland är det centrum kring vilket nästan all övrig utrikes politik formerat sig – i alla fall om man utgår från vad det är Harrison skildrar.

För den där påpassligheten verkar ha medfört viss brådska. Visst kan man inte förvänta sig att någon med Harrisons publiceringstakt skall hinna driva någon större mängd grundforskning i varje bok, utan istället falla tillbaka på det han redan gjort (således präglas delen om medeltiden mycket av hans forskning om korståg, och nittonhundratalet mycket av vad regeringarna Erlander tog för sig), men det gör att det hela lite liknar sökandet efter nyckeln under gatlyktan: Kungar och krig är välkända och får därmed utrymme, och sedan får det bero lite på vad som råkar finnas tillgängligt.

Nittiotalet och det tidiga tvåtusentalets försök att investera i och bedriva bistånd i Ryssland nämns bara efterklokt ironiserande i samband med ett fynd från UD:s hemsida från 2022 som inte uppdaterats efter invasionen av Ukraina. Sven Hedin skildras som polemiker, men även om hans resor i Ryssland nämns så redogörs de inte för. Däremot har Harrison fått fatt i en genomgång av svenskar i 1800-talets Sankt Petersburg, så dessa ges visst utrymme.

Detta gör inte boken ointressant, men personligen tyckte jag att den ibland förlorade sig i sådant som egentligen inte spelar så stor roll: exakt hur det finska kriget fördes spelar kanske inte är så viktigt egentligen, eller vad som hände på slagfältet i Poltava, eller riktigt alla vändningar när svenska regeringen fåfängt sökte få Raoul Wallenberg frisläppt. Istället för att bara skildra turer i samband med nobelpris i litteratur hade det varit intressant med en mer allmän skildring av hur ländernas författare tagits emot, eller vetenskapligt utbyte, eller något annat som kunnat överraska mer.

Även om påpasslighet kanske inte är det mest översvallande omdöme man kan ge, får det nog sägas vara adekvat här: detta är en bok som tydligt har skrivits för att ges ut precis när den gavs ut, och även om den nog kommer kunna fortsätta läsas så är dess begränsningar tydliga.

Read Full Post »

Det var knappast någon klok investering. Få av de brädspel jag köpt har varit det, ens ur perspektivet att man kan få annat nöje av dem än att spela dem. Det var definitivt inte en investering där den lilla avkastning som kom ändå var snabb. Jag vet inte hur många år det tog från att Kickstartern stängde till att den andra och sista kartongen nådde mig, jag vågar inte dubbelkolla, men det var många. Men det var ett lockande projekt: ett brädspel baserat på ett svenskt rollspel, med artister jag tidigare sett och uppskattat inblandade. Och en konstbok kunde väl inte heller vara fel.

Således: The fabulous art of Trudvang, en bok som huvudsakligen består av konst som hänger samman med denna bistra, nordiskt inspirerade värld, med huvudsakligen teckningar av Alvaro Tapia och målningar av Paul Bonner, samt en del bidrag från andra. Och så lite korta, egentligen ganska intetsägande och självförhärligande om vad Riotminds försökt uppnå. Ibland verkar målen rimligt intressanta, ibland är det mest en ny sorts drake som skiljer sig minimalt från andra.

Konsten är dock fin, mörka, kinetiska målningar med stornästa troll och kompakta dvärgar som tydligt inspirerats av John Bauer, eller skrafferade teckningar som gräver bland såväl guldgubbar som Carl Larsson för inspiration.

Det är väl inte en bok jag riktigt vet vad jag skall göra med, men jag skäms väl heller inte direkt för den. Men rimligen finns det också någonstans en fantast som skulle älska en kopia, bara för att återse gamla bekanta i gott tryck.

Read Full Post »

Det är egentligen väldigt mycket begärt att en bok skall lyckas vara såväl romantik (av typen med spruckna livstycken), fantasy och ett mysterium med påhängt rättegångsdrama. Paladin’s grace av T. Kingfisher (nom de plume för Ursula Vernon) lägger därför huvuddelen av sin energi på livstyckena, och så får de andra delarna klara sig lite bäst de kan: de går ihop och är inte något att skämmas för, de skulle rentav kunna ta betydligt mer last, men de är knappast utvecklade nog för att vara anledningar att rekommendera detta.

Ett av de ömma hjärtana tillhör Stephen, paladin vars gud en dag verkar ha dött varpå han och hans medbröder gick bärsärk: kvar finns nu han och ytterligare sex andra (av vilka i alla fall vissa verkar få egna böcker i serien), alla mer eller mindre brutna och oroade för att de åter skall förlora kontrollen men beslutna att göra vad de kan för att betala tillbaka den skuld de känner.

Det andra hör till Grace, en parfyrmerare med aningen mer mundant förflutet; hon har växt upp med en alltmer paranoid mästare och sedan hamnat i klorna på en kvinnokarl som gift sig med henne för hennes kunskap men som annars mest verkar ha gjort hennes liv till en allt trängre bur innan hon flydde till en annan stad och började om.

De båda träffas av en slump, och sedan blir det lite förväxlingar och en intrig med lönnmord och massmördare som till stor del verkar finnas där för att saker skall hända som inte är brånad och ovilja att se sig själv som värdig och missförstånd: det är inte helt oävet, men detta är romans för den som vill ha riddare, fast med en någorlunda bra ursäkt för att bortse från vissa av vår världs kulturella mönster angående äktenskap och annat, och kanske lite magi på det. Det är inte en genre jag annars läser mycket av, men intrycket jag fått är att man kan välja alster med betydligt konstigare undertoner. Del två är införskaffad.

Read Full Post »

Jag vet inte om Torv är den mest lockande av titlar, men å andra sidan: essäistiska reseskildringar är knappast en storsäljande genre som det är, så Erik Anderssons lilla samling med texter om olika platser på de brittiska öarna (Achill Island på västra Irland, Skye och de yttre Hebriderna i Skottland, Yorkshire Dales och fenlandet i England) har nog redan tillräckliga problem för att en sådan liten sak inte skall märkas.

Det är ibland många års resor som koncentreras till en skildring, ibland väldigt specifika resor: upp och vandra i Yorkshire för att ta reda på vad en »moor« egentligen är för typ av landskap (blött, stenigt berg), eller i Skottland för försöka förstå vad gaeliska brochar, stentorn med dubbla väggar, egentligen är bra till för (fortfarande oklart). Eller, varför inte bara åka runt i Skottland med ett par andra lite till åren komna herrar med sina egna intressen (fåglar och diet) och titta på olika saker och sedan dinera på pub.

Det är egentligen lika mycket en fråga om att resa i tid som i rum: Andersson hamnar endast undantagsvis på platser med större befolkning, men ofta på platser där folk levt under lång tid. Ibland har platserna övergetts när torven brett ut sig, ibland har de aldrig varit nämnvärt brukade, och i fenlandet verkar de ha omvandlats från ett landskap fyllt av djurliv till stora åkrar. Den som förväntar sig förslag på resmål får vara av väldigt speciellt sinnelag för att bli tillfredsställd av detta, men om man bara vill lära sig något om platser i utkanterna, och få lite vänliga funderingar på köper, så är detta mycket passande.

Read Full Post »

Jag är misstänker att Lumberjanes: Horticultural Horizons är ett försök att stänga en bihistoria som lämnades på en något mindre lycklig plats än som avsågs, samtidigt som den ger en del bakgrund till varför någon egentligen skulle vilja ha ett scoutläger i en skog full med diverse magi.

Vi får dels följa våra vanliga fem vänner, som behöver ge sig ut i skogen med Rosie efter att de karvat in sina namn i ett träd och nu skall blivit ådömda fysiskt arbete i form av vedhuggning, dels en historielektion då Molly hittat en gammal dagbok från en annan tjej som gillade att smyga ut i skogen mitt i natten. I nutiden springer de snart in i en invasiv, extremt snabbväxande och våldsam klängväxt med utbrett rotsystem, dels i Abigail, som ännu har en minst sagt stingslig relation till Rosie.

Abigail kan i alla fall berätta att dagboken tillhört den ursprungliga Jane, och berättar hennes historia (som bland annat omfattar en mor med förväntningar, att arbeta som skogshuggare och minst en yeti), och vi fortsätter växla mellan den historia och försöker att utrota klängväxten.

Att ha en växt som fiende verkar också rättfärdiga lite mer våldsamma metoder än annars. Jag är dock inte helt säker på om det faktiskt är en växt, för den verkar snarare bete sig som något med ett nervsystem som kan huggas av. Nu verkar det i alla fall dra ihop sig till avslutning, så att stänga de öppna frågor som finns är nog vettigt.

Read Full Post »

Det kan vara så att bristen på tydligt avslut av Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna är tänkt att spegla en liknande tendens hos den gotiska litteratur som är hans huvudsakliga ämne: ena sekunden skriver han om Alexander Ahndorils Jaromir, nästa så är det notlista och källförteckning och tack och adjö. Det kan också bara vara en av få klara brister i detta försök att ringa in vad gotik egentligen innebär inom främst litteratur, men också musik, film och rollspel. Där kom vi in på också nästa klara brist, för beskrivningen av Dungeons and Dragons framstår som märklig (om också oväsentlig).

Sista bristen är det märkliga stycke som applicerar en teori av Michael Riffaterre på de tidiga gotiska texterna; ett par sidor av den typ av krångelprosa som används för att skrämma bort folk från litteraturfakulteter, dessutom med en i min nyutgåva påhängd fotnot som förklarar att detta tillkommit som ett krav från en handledare för att få in en teori som just då var på modet.

I övrigt skriver annars Fyhr på det hela taget klart och begripligt, och det enda problem som verkar aningen djupare är en känsla av att han vill ställa saker till rätta: få saker att kallas vid rätta namn, och få svenska läsare att inse att vi borde reservera ordet »skräck« för spökhistorier och liknande, medan mycket av det vi använder ordet om egentligen är »gotik« som snarare vill skildra människor i extrema sinneslägen än försätta läsaren i dem. Även en term som »skräckromantik« anges därför som mindre lyckad.

Efter att ha rengjort begreppsapparaten till egen tillfredsställelse fortsätter Fyhr med att redogöra för vad han anser utgöra gotikens kärna: subjektivitet, avsaknad av några aktörer som kan framtvinga en god ordning, förfall och undergång, olösbara situationer och de labyrintiska egenskaper som gett avhandlingen dess namn. Med detta uppställt och förklarat ägnas bokens andra halva åt försök att vrida på diverse verk för att visa på att dessa bär dessa gotiska inslag. Teorin provas på såväl diverse rockmusik som en uppsättning svenska romaner. Sedan tar det hela, som redan nämnts, hastigt slut.

Read Full Post »

Ett (eller kanske två) av världens små mysterier är varför det skall göras kokböcker baserade på diverse popkulturella företeelser, som böcker, datorspel och tv-serier (och varför jag köper dem). Jag ser inte riktigt att jag någonsin skulle vilja ordna fest med tema Game of Thrones, Minecraft eller Pac-man. Jag har förvisso varit med och ordnat efter-katastrofen-sittning, med inslag från Fallout, men inte fasen behövde vi någon sådan kokbok för detta; renskav med svamp hade troligen ändå inte funnits som recept.

Exemplen ovan är förvisso serier jag själv inte har något enormt intresse av, men inte ens när jag har det, som i fallet med Dragon age och The tastes of Thedas kan jag komma ifrån att det förmodligen hade varit bättre att köpa in, säg, Rutiga kokboken, och sedan slå upp någon mustig stuvning eller spansk maträtt. Då hade jag förvisso inte fått en tunn fiktion om någon kock som tydligen rest över alla de kända länderna och samlat på sig recept, eller foton med vackert upplagd mat och lätt plastiga bakgrunder, men det känns inte som särskilt tunga förluster.

Det skall väl erkännas att en del av recepten känns förvåningsvärt görbara: de försöker inte vara något särskilt exotiskt (mer än att de ibland låtsas att de från början var för att tillaga nugg istället för fläsk, eller gorrmage istället för kalkon), och flera har en sympatisk kort instruktion. Jag känner mig dock rätt säker på att boken bara kommer hamna på hyllan och inte komma ner. Detta är dock ett personligt tillkortakommande.

Read Full Post »

Hedvid Charlotta Nordenflycht var en imponerande kvinna: hon lyckades förse sig själv med en utbildning hon själv längtade efter (när hon var satt att sy försökte hon istället läsa i en bok hon hade i knät), undslapp att gifta sig med en man hon förvisso högaktade som lärare och vän men inte kunde se som sin make, övertalade senare sin mor om att få gifta sig med en man hon själv valt; blev änka efter ett halvår och försörjde sig sedan på sin penna. Vissa av hennes skrifter var så fräna i sitt försvar av kvinnlig utbildning att de var svårsmälta även 200 år efter att de först trycktes.

Likväl har hon förminskats, med diverse olika omdömen, om så väl hennes verk som hennes person (inklusive hennes utseende). Läser man hennes lilla debutskrift, Den sörjande turtur-duvan, är det svårt att se varför: förvisso finns här en del av tidens konvenans, som i framhållandet av hur gudfruktigt oskyldigt det äktenskapliga livet som nu förlorats var, och säkerligen en hel del allmängods (såsom titeln), men vissa av verserna skildrar likfullt den alluppslukande sorgen på ett sätt som känns levande: hur skall man försöka dölja den sorg man helst bara vill hänge sig? Vore det kanske inte bättre om den vreds upp ytterligare, så att ens stackars ömma hjärta till slut finge brista? Hur skall man egentligen stå ut när hjärtats »sargas av en långsam kniv«?

Svar finns här inte många, knappt ens en skymt av en ny dag. Enbart förtröstan på återseenden i livet efter detta och löften om att aldrig glömma. Man tvivlar på att sådant egentligen hjälpte, men förhoppningsvis kan de ha gett någon liten lindring och i alla fall tillfälligt lättat sorgen.

Read Full Post »

Det är mycket professor Kalkyl behöver ta sig igenom innan han kan sätta Tintin på månen: han skall designa en atomdriven rymdraket, delta i byggandet, hålla kapten Haddock på gott humör och utstå borduriska spioner. Även om Tintin till namnet är huvudperson, så är han mer passiv, i alla fall så länge de håller sig på jorden (Månen tur och retur del 1). Väl uppe i rymden (del 2) får han lite mer att göra med att hålla Haddock i styr, ta hand om fripassagerare och rädda Milou från en mångrotta.

Allt är mycket noggrant underbyggt av Hergé med medhjälpare, så noggrannt att de få missgreppen står ut: en enstegsraket är inte helt rimlig, ej heller en atomdriven sådan (även om den atomreaktor som byggts verkar bygga på någorlunda rimliga principer). Asteroiders gravitationsfält är nog inte heller fullt så akuta problem som det utmålas. Annat är förvånadsvärt framsynt: rymddräkterna är någorlunda rimliga, g-krafter ett faktiskt bekymmer och whisky i tyngdlöshet lär forma sfärer – vilket för oss till det som egentligen är riktigt absurt: att de första utvalda rymdfararna skulle utgöras av två äldre vetenskapare, en alkoholiserad sjökapten samt en journalist med vidhängande hund. Då är faktiskt till och med borduriernas försök att kapa projektet mer rimliga.

Nu är ju Tintin en förutsättning för ett Tintinalbum, och detta är ändå ett av hans mest beundrade äventyr, inte minst för den realistiska ansatsen. Snubbelhumorn blir kanske lite påfrestande, men herrar Dupond och Duponts konstanta inkompetens får också här egentligen ett undantag när de vid tillfälle lyckas få tag på helt rätt person – vilket övriga snabbt bortser ifrån när Tintin behöver räddas och sedan glömmer helt.

Read Full Post »

Om inte annat demonstrerar Randall Munroes Tänk om … 2 vad fysikens antropiska principer innebär: om man skulle skruva på diverse parametrar för hur universum eller bara jorden fungerar, så skulle snabbt de upphöra att göra det. I alla fall på ett sätt som människor finner meningsfullt. Eller, ja, skruva och skruva: vill man fylla solsystemet med soppa upp till Jupiter så får man hitta en stor skruv. Eller om man för den delen vill ha en stång från månen till jorden, eller förånga en kubikmeter järn, eller ha en minijupiter (planeten) som granne.

Allt är nu inte totalt katastrofalt, eller ens livsfarligt: magnetresonanskamerors störningar av kompasser går att kompensera för, att försöka läsa alla böcker som getts ut är väl mest fåfängt och att stå bredvid någon som är huvudet längre (eller kortare) och se på solnedgången låter ganska trevligt. Annat kommer snabbt sluta illa, som att försöka trycka Niagarafallet genom ett sugrör, eller omvandla planeter och småplaneter till grundämnet de delar namn med (här kommer dock Vän av Ordning och påpekar att Munroe glömt Titan, och egentligen även solen, jorden och månen samt Europa).

Det är inte speciellt djupt, eller speciellt nyttigt, men det är underhållande och lättsmält och ger i alla fall en del insikter i hur fysiker tänker, och det kan vara nog så bra.

Read Full Post »

Older Posts »