Egentligen är jag nog fel person att läsa Simon Singhs och Edzard Ernsts Salvekvick och kvacksalveri: jag visste redan tidigare att homeopati var båg, att kiropraktiker och akupunktörer för det mesta kommer med överdrivna påståenden, samt att viss örtmedicin nog kan hjälpa men att det mesta bara är trams, jag vet ungefär varför man gör noggranna blindtest och att placebo kan vara förvånansvärt effektivt. Tar bort det innehåll som här summerats så återstår mest bara lite medicinhistoria. Naturligtvis innebär detta inte att boken inte kan vara nyttig ändå, speciellt som referens, men det blir lite för vattnigt.
Kombinera detta med en vilja att nå även de som inte har någon vetenskaplig bakgrund samt författarnas stora svårigheter att hitta ett sätt att förhålla sig till sig själva som fungerar, och resultatet blir en i sina stycken rätt svåromtyckt bok. Dessutom gör det att Ernst är professor i komplementär medicin, och dyker upp lite då och då i sin vanliga yrkesroll att den ibland luktar lite skämt: författarna kan aldrig riktigt bestämma sig för hur de skall hantera detta därför omnämns han ibland som om han inte vore en av de som för pennan.
De enskilda kapitlen om de tidigare nämnda behandlingsmetoderna är tämligen uttömmande, och berättar om deras historia, olika studier som gjorts för att undersöka hur effektiva de är, samt metodiken i sådana studier, uppblandat med lite allmän medicinhistoria. Den vanliga medicinens omvandling från hokus-pokus till vetenskap var lång och svår, och är tydligen inte helt färdig (jag läste för en kort tids sedan att man på något svenskt sjukhus nyligen kommit på att om man tvättade händerna så spred man mindre sjukdomar). Detta är, tillsammans med de tydliga formuleringarna av var vetenskapen står, bokens stora behållning för den som redan har något hum om frågan. Boken innehåller även ett appendix med andra behandlingar, och ett slutkapitel där olika aktörer som gjort det möjligt för allsköns oanvändbara metoder att nå ut och krävas av en bredare publik skälls ut, allt ifrån kändisar till universitet.
Boken är uppenbart skriven utifrån engelska förhållanden, men översättaren har bidragit med tillräckliga anmärkningar så att man får reda på hur förhållandena i Sverige skiljer sig, vilket för det mesta är nog. Dock gör ursprungsförfattarna en rätt stor poäng av att ett av problemen med kiropraktik är att kiropraktiker är förtjusta i att röntga folk, vilket troligen gör mer skada än nytta då röntgenstrålning höjer risken för cancer. Detta blir i längden något tjatigt, speciellt som översättaren påstår att sådan slentrianmässig undersökning knappast sker i Sverige.
För naturvetaren är Salvekvick och kvacksalveri en lite för lättviktig bok för att den skall vara riktigt läsbar. Dock finns det ett angeläget budskap om att stora pengar riskerar att spenderas på verkningslösa eller direkt skadliga ämnen när man väljer att tro mer på anekdotiska bevis, fagert tal eller hänvisningar till urgamla anor än på vetenskapens resultat, som borde mana till begrundan.
