Feeds:
Posts
Comments

Archive for juni, 2023

Äldre tiders medicinska terminologi lever ofta kvar i språket även när de tillstånd som de skulle beskrivas inte längre anses vara vetenskapligt godtagbara: idioti är ej längre en diagnos, åderlåtning ej längre en behandling, och de fyra personlightetstyper som humoralpatologin laborerade med anses inte längre vara fullt så grundläggande. Koleriker får gå i terapi för att behärska sin ilska, flegmatiker har väl snarast lyckats skaffa en mer tilltalande etikett som introverter och sangvinikers framåtanda och självsäkerhet beundras och framhålls som ideal. Kvar i, eller möjligen snarare åter i, ett kemiskt problemkomplex är melankoliker, som numer skall medicineras ut ur sin tungsinthet.

Ovanstående är naturligtvis en förenklad bild av forna tiders personlighetslära: även då insåg man att människan var mer komplex än blandningar av fyra vätskor kunde medge, och i synnerhet att de fyra extremerna i sig kunde te sig väldigt olikartade. Detta inser man snart när man kommer till de bättre bitarna av Robert Burtons monumentala The anatomy of melancholy, ett av få vetenskapliga verk från 1600-talet som fortfarande läses. Detta är praktbarock: långa, komplicerade meningar, uppräkningar som aldrig tycks ta slut, utvikningar, en prosa som i bästa stunder är lika exakt som litterär, långa latinska citat (speciellt när mer delikata ämnen avhandlas), ett nogsamt fasthållande vid en övergripande plan för presentationen.

Långa stycken är oläsliga. Dit räknas inte bara det latin som utgivarna valt att inte översätta, även om de för det mesta förser läsaren med engelsk tolkning, utan även en del av de tekniska diskussionerna: dagens läsare är knappast intresserad av fyrahundra år gamla debatter om det var magen, mjälten, levern eller diafragman som orsakade melankoli. Däremot är det av intresse att läsa om häxor, att se Erik Väderhatt fladdra förbi, en lista med dietistisk rådgivning där i princip varenda tänkbart födoämne avråds från, idéer om magiska stenar, samt insiktsfull psykologi och religion blandas samman.

Melankoli var inte bara nedstämdhet i allmänhet: även olika vanföreställningar kunde räknas dit, inklusive religiösa, tvångstankar, sorg och kärlekssjuka: ämnet tycks ha varit närmast outtömligt, även om Burton gjorde ett tappert försök och under levnaden fyllde på med ytterligare inskott. Ibland upprepar han sig, ibland motsäger han sig. Kapitel kan utgöras av långa argument för en viss ståndpunkt, och sedan en helomvändning och refuserande av vad som nyss sagts. Inget tycks helt säkert, mer än den protestantiska religionens korrekthet: i allt annat tycks Burton beredd att prova olika tankar och hitta medelvägar.

Burton långt ifrån den enda klassikern med essäistiskt anslag, men han är förmodligen den som gått längst i att försöka avhandla ett specifikt ämne. I likhet med andra är det inte alltid vad han säger, utan hur han gör det, som idag framstår som behållningen.

Read Full Post »

Mattias Fyhr har en mindre flock oplockade gäss: Första delen av hans Svensk skräcklitteratur, och rimligen också den nyligen utkomna andra delen (som jag ännu inte införsskaffat), är ett långt försök att tillbakavisa påståenden om att det inte skulle finnas någon svensk skräcktradition, liksom att från glömskans rike rädda upp åtminstone några förtjänta namn i ljuset.

Skräcklitteraturen, menar han, har alltid funnits där: det första svenska dramat, Hiärnes Rosimunda, tillhörde den (i dess mer blodiga form), likaså den första svenska operan Gustav Wasa, som även den har sin beskärda andel spöken: andra av Gustaf III:s dramer anknyter tydligare till den gotiska litteraturen, liksom ytterligare ett alster av Kellgren. Lenngren både drev med och uppskattade genren. I nästa generation tycks Stagnelius varit mycket uppskattande, och även om Geijer uttryckte avsmak inför den vid ett Londonbesök kom han även att bara ett några få år senare skriva en egen skräckballad, fritt efter Goethe (vilket Fyhr dock inte tar upp); även Bremer och Flygare-Carlén nyttjade skräckens modus, om än i romaner som i stort kan ses som realistiska. Detta är en betydande andel av alla gustavianska och senare författare (endast Bellman – som uppenbarligen kände till skräckmotiven och kunde få in dem alla i en vaggvisa, dock utelämnad av Fyhr – och Tegnér tycks fattas).

Till dessa namn kan knytas de som kanske inte nödvändigtvis nämns i generella översikter, men som utvecklade genren på olika sätt, som de båda Kullberg som översatte Lewis Munken, Euphrosynes ballader, Nicanders och Norlings spökhistorier eller Pontins historiska drama. Det finns uppenbart att hitta för den som vill leta; en gång var även t.ex. Stagnelius skräckromantik fullständigt självklar, för att sedan nedvärderas och förträngas. Sådant vill Fyhr med sin bok ställa till rätta.

I stort sett gör han det med gott resultat: även om han någon gång tycks förivra sig så kan det inte råda någon tvekan om att det har funnits en skräcktradition i Sverige, förvisso, liksom i andra mindre länder, ofta en nettomottagare av intryck utifrån, men även med sina lokala förutsättningar. Den exakta naturen av dessa står inte alldeles klar, men syftet är som sagt snarast att visa på att det finns material att söka sådana i än att alltid utföra det arbetet själv.

Read Full Post »

I Champions: Northern lights fortsätter samlingen av unga hjältar, nu med Riri Williams (Ironheart) och Nadya van Dyne (Wasp), att begå misstag och sedan försöka rätta till dem. Först hamnar de i norra Kanada, och en konstig bas vaktad av drönare, där någon som kallar sig The Master of the world säger sig vilja återställa polarisarna för att motverka global uppvärmning så att när han någon gång i framtiden tar över världen så kommer den vara i gott skick, vilket visar på att han är a. en idiot, b. dåligt insatt i orsak och verkan och c. inte någon som man bör alliera sig med. Snart dyker även Alpha flight upp, och så blir det slagsmål mellan hjältar.

Det visar sig naturligtvis att mästaren inte använder etiska metoder, så en arktisk gudom befrias, en ung kvinna får nya krafter, Mästaren besegras, Alpha Flight och Champions plåstrar om såren, och de senare får en ny medlem. Mycket vackert tecknat, mindre spännande skrivet.

Andra berättelsen utspelar sig i rymden: Nova tar emot ett nödsamtal, och det visar sig att hans gamla antagonist Warbringer håller på och anfaller nya världar. Champions tar sin nya, häftiga farkost och flyger ut för att hitta honom, men träffar inte bara på honom och hans armé, utan även Thanos. Det hela kunde sluta värre än det gör, men förutom att vara viktigt för några hjältars personliga utveckling verkar det hela mest vara ett försök att dra in dem i någon ny stor historia som skall återskapa tidigare storverk.

Read Full Post »

Fabliskt

Bland alla kompetenta dramatiker i London runt år 1600 var Ben Jonson otvivelaktigt nummer två – speciellt som Christopher Marlowe dött 1593. Jonsons liv var knappast mindre dramatiskt än Marlowes, med flera fängelsevistelser och misstanke om att han deltog i Guy Fawkes krutkonspiration. Han var lärd och hade god hand med såväl komedier som maskspel, men hans romerska dramer floppade. I likhet med andra ur den flyhänta skara som till både lyses upp av och står i skuggan bakom Shakespeare har några av hans mest uthålliga verk samlats i en volym av Oxford world’s classics.

Först ut är den mörka satiren Volpone, or the fox: en mörk historia från Venedig om hur girigheten korrumperar. Det finns ett tunt lager fabel ovanpå: de drivande är räven Volpone och hans tjänare Mosca (flugan), de som korrumperas är den gamle Corbaccio, köpmannen Corvino (båda korpar), advokaten Voltore (gamen), samt fru Would-Be, en engelska vars pratsamme, lite korkade man sir Would-Be drivs med i en sidohandling. Volpone är en åldrande, ganska elak skojare som låtsas vara sjuk så att de övriga ger honom gåvor i hopp om att han skall testamentera sin kvarlåtenskap till dem. Corbaccio planerar göra sin son Bonario arvlös för att på så sätt få Volpones gunst, den tidigare våldsamt svartsjuke Corvino vill förmå sin dygdiga hustru Celia att ge sig till Volpone, och Voltore vränger lagen när allt verkar uppdagas.

Till slut slingrar sig dock även räven en gång för mycket och trillar i fällan: även om han förstår lura andra ser han inte sig själv fångas av sin egen grymhet och vilja att retas. Ett tema som i många andra händer hade blivit en platt moralitet, eller kanske rå underhållning om ohejdbara skojare blir istället en effektiv kommentar om att inte gapa över för mycket. För även om straff till slut delas ut, så är Celias dygd och Bonarios ärlighet egentligen inte dem till något som helst skydd, och det kunde nästan lika gärna varit de som slutat pjäsen i bojor.

Read Full Post »

För den som vill ha underhållande[1] svar på enkla[2] frågor finns flera alternativ. I bokform finns bland annat de som Randall Munroe skrivit, men också Funny you should ask från BBC. Den senare är en mycket bredare bok: Munroe sysslar främst med frågor som har med naturvetenskap att göra, men Funny you should ask innehåller svar om det mesta, från varför knapparna sitter på olika sidor på män- och kvinnokläder till hur mycket vatten som krävs för att släcka solen. Det mesta får ett svar på någon enstaka sida, så räkna inte med något särdeles djupt, eller alltid alldeles korrekt: att säga att 137 är svaret på frågan om livet, universum och allting bara för att några naturkonstanter kan multipliceras ihop så att något som nästan är 1/137 dyker upp i vissa beräkningar känns mest som ett försök att komma upp med något aningen mer originellt än frågan.

Svaren är sällan speciellt användbara till något, men det kortfattade formatet och lätta tonen gör att man ändå förhoppningsvis kan lära sig något litet under den korta stund det tar att få reda på varför spindlar inte kan ta sig ur badkar, hur man bygger lyftkranar, eller vad skillnaden är mellan ett skär och en ö.

[1]. Givet en rimlig definition på ”underhållande”

[2] Givet en rimlig definition på ”enkel”

Read Full Post »