Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2019

Tionde delen av Ms Marvel, Time and again, är den sista som skrevs av G. Willow Wilson; det kommer komma fler historier, men av ny författare, Saladin Ahmed. Då är det passande att närmare hälften av det här albumet ägnas åt att vandra runt i den värld som skapats och indirekt säga adjö.

Först har dock Kamala ett par andra saker att klara av: ett pyjamasparty som avbryts av, i tur och ordning, Lockjaw och en teleporterande katt, ett pizzabud vars arv från utomjordiska förfäder är att hon luktar skunk, samt Spindelmannen som behöver hjälp. Inget är speciellt svårt, men understyrker hur svårt det är med hemlig identitet.

Huvuddelen ägnas sedan åt en ganska underlig historia där en mindre superskurk tagit sig över floden, vilket leder till ett underligt äventyr med maskhål och tidsresor och andra bisarrerier, samtidigt som Bruno försöker lista ut varför hennes krafter beter sig underligt med hjälp av en Professor X-emulering. Ganska knasigt men ibland på ett roligt sätt.

Sedan kommer en underlig episod satt i forntiden med några av Kamalas och hennes vänners förfäder, som jag inte ser mycket poäng i. Inramningen är rätt fin, dock.

Sedan kommer avskeden: först en översvämning i Jersey City, där diverse av Kamalas vänner turas om att ta hand om hennes brorson medan hon försöker stoppa vattnet, och sedan en trip in i en symbolisk tv-spelsvärld där Zoe, Bruno och Nakia förvandlas till bossar Kamala får besegra (genom att inse var svagheterna i deras vänskap varit) innan de kan lämna den och det blir kramkalas. Inte speciellt allvarligt, men fint avslut på en era.

Read Full Post »

Det var inte en helt god idé att vänta så länge med att läsa The prophecy con, Patrik Weekes uppföljare till The palace job. Denna andra del i serien om tre gör ett rimligt jobb med att introducera våra hjältar igen, men det är också flera partier som bygger på saker som minnet verkar ha rensat ut. Nästa del ligger och väntar, så det problemet lär tack och lov vara mindre när jag skall avsluta serien.

Förra gången var det till synes fråga om en stor stöt mot ett inbrottssäkert hus. Den här gången gäller det att få tag på en alvisk bok som förvaras på museum. Inte heller denna gång går det lika enkelt som förväntat, och snart hamnar vi även i ett tågrån, i ett brinnande bibliotek och på flygande kasino. Klassiska marker för charmerande, välmenande tjuvar, men här förflyttade till en värld med dvärgar, gudar och demoner och en grupp skapare som sedan länge dragit sig undan.

Loch är fortfarande skrämmande kompetent, hennes vänner likaså, och de har börjat bygga upp en rutin mellan sig. Lägg därtill några hänsynslösa skurkar, förräderi, kärlek, en grupp magikerjägare som går utanför lagen, olikartade men personliga problem, och just ja, en enhörning, en talande stridshammare, och en imperiell prinsessa, så blir det ordentligt med fart (nästan för mycket; nästan varenda kapitel tycks placera åtminstone någon av våra hjältar i en actionsekvens). Det är roande, och när slutet väl kommer kan man se fram emot ett tydligt förberett uppdrag i del tre.

Read Full Post »

Jag är, efter avslutade läsning, fortfarande osäker på vart Ingmar Stenroth syftat med sin Sveriges rötter. Klart är att det är en redogörelse för några av de aktiviteter som medlemmarna i det götiska förbundet, samt en del yngre förmågor, åtog sig i början av artonhundratalet för att frammana en nationell känsla. Så långt, inga problem: närläsningar av revanschistiskt färgad dikt, skildring av hur Karl XII blev nationell symbol, och hur man började samla in och uppteckna visor och liknande som var i omlopp bland allmogen är allt tämligen intressant, och Stenroth har ibland nya och intressanta perspektiv på dessa.

Problemet är att jag inte riktigt får ihop det hela till en bok. Förutom personerna (främst Geijer, men även Tegnér och Arvid August Afzelius ges utrymme), så känns det inte riktigt som det finns någon sammanhållande faktor. Götiska förbundet hade kunnat vara en, men då hade materialet behöv omdisponerats betydligt.

Sedan har jag även invändningar mot en Stenroths historiesyn. Hans syn på nationalismen tycks vara nykter, men hans syn på det hedervärda bondeståndet tycks lika romantisk som göternas, om än han gett dem en annan politisk framtoning. Hans kritik mot göternas syn på dem som tysta, kämpande män alltid beredda att ställa sig bakom sin konung är nog så berättigad, men när han istället vill göra dem till en form av proto-demokrater som bar på franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap så är det en minst lika förvriden bild han målar upp. Bönderna, i alla fall de som kom ifråga att delta i riksdagar, var fortfarande en mindre del av befolkningen, och vid denna tid var det nog den där friheten som främst skulle ha fallit dem på läppen: frihet från skatter, frihet från utskrivningar, frihet från andra pålagor. I övrigt kunde rådande ordning gott få bestå.

Stenroth nämner i ett förord att han hoppas kunna skriva ytterligare två böcker i en planerad serie. Det har i alla fall utkommit en bok om goterna, som jag inte heller uppskattade, men som åtminstone blir aningen mer begriplig i ljuset av denna.

Read Full Post »

Nu närmar vi oss slutet på The wicked + the divine. Mothering invention skall vara den näst sista delen av huvudhistorien, och nu börjar det bli riktigt tydligt vad det är som pågår, och vilken överjäkligt dålig situation som gudarna hamnat i. Man får reda på vad som egentligen hände där i slutet av förra delen, och vad Ananke egentligen håller på med. Vi går tillbaka ända till den första cykeln, och får sedan en lång, lång exposé över alla cykler sedan dess: alla de platser där Ananke väckt gudar inom ungdomar och sedan låtit dem dö.

Numret är något tjockare än tidigare, men många sidor är enkla variationer på ett tema, eller nya repriser där vi igen får se att seriemediet medför goda möjligheter att ljuga genom uteslutning.

Med de dödsfall som decimerade gudarna förra gången, och ytterligare sådana som sker nu, så är de inte många kvar, och de som är det får också se sina hemligheter avslöjas. Lik i garderoben har de alla, vissa mer bokstavliga än andra, och bland dem har vissa långt, långt fler än andra att svara för. Vissa tycks till slut förstå vad som pågår, andra är fast i lögnens nät, och när vi snart når slutet lär det bli spektakulärt.

Read Full Post »

Djupt under Stilla havet sover överprästen Cthulhu i R’lyeh, och väntar på att stjärnorna skall ställa sig rätt så att han och hela den ras han tjänar skall vakna och fortsätta sitt obegripliga värv. Runt omkring världen finns diverse kulter till hans ära, kulter som utför outsägliga riter och terroriserar omgivningen.

Ingen av Lovecrafts berättelser är mer känd än The call of Cthulhu, en skrämmande sak även om den berättas i andra eller till och med tredje hand: vår berättare reser och undersöker visserligen olika spår, men han kommer aldrig närmare Cthulhu själv än en berättelse nedtecknad av en numer död man, och även detta tycks ha varit för närgånget för hans smak.

Den utgåva jag nu läst har illustrerats av Francois Baranger, med stora, vackra bilder, där såväl den inledande, närmast akademiska förtjusningen tar toner av gammal journalfilm, nära till Indiana Jones, medan den senare delen, när det omänskliga R’lyeh skall återges visar en regnpiskad värld fylld med underliga formationer och konstiga vinklar (om än inte lika underliga som de Lovecraft beskriver); det är i hög grad kongenialt och närliggande texten, och väldigt snyggt (även om jag önskar att någon lagt lite mer tid på att välja typsnitt som gått lika väl med berättelsen: i en så i övrigt snygg produktion är det en onödig plump med ett som snarare påminner om interna företagsrapporter).

För den som inte tidigare läst Lovecraft är detta en fin introduktion, om än kanske lite väl svårhanterlig till formatet. För de som är förtjusta i monster från bortom stjärnorna och vill ha en riktigt vacker utgåva är detta dock klockrent.

Read Full Post »

Först, en oundviklig jämförelse: vad är skillnaden mellan Orvar Säfström och Jimmy Wilhelmssons Äventyrsspel och Anna-Karin och Daniel Linder Krauklis Finna dolda ting? Med tanke på att båda utkom 2015 och behandlar svensk rollspelshistoria är frågan högst berättigad. Ett kort svar är att Finna dolda ting är en generell översyn av rollspelandets historia i Sverige, med författare som självständigt behandlar sitt ämne. Äventyrsspel behandlar däremot enbart detta bolag (och inte dess senare avläggare), och berättas nästan helt genom de som då var med och skapade svensk spelhistoria.

Det är en stor mängd röster som får komma till tals, såväl spelkonstruktörer, författare, illustratörer och andra som var med när det begav sig – totalt runt femtio personer. Varje produktlinje gås igenom spel för spel, och olika personer turas om att föra ordet och säga något om utveckling, tankar och annat som hände.

Det är, för den intresserade, en guldgruva. Vill man veta mer om Drakar och demoner, Kult eller Mutant finns mycket råmaterial, och fantastiska bilder. Däremot blir det kanske inte mycket till kritisk distans, annat än kanske ur ett kommersiellt perspektiv eller när någon kände att deras vision inte förverkligades.

Och där är kanske en av de två avgörande skillnaderna mot Finna dolda ting: där det var en bra genomgång, som inte tvekade att ibland ifrågasätta, så är detta snarare en minnesbok, ett sätt att minnas vad som en gång var. Finna dolda ting är en utmärkt ingång för den som inte var med eller minns så mycket och vill veta mer, detta är för den som redan har den stora bilden klar för sig och vill frossa i detaljer.

Read Full Post »