Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2025

För länge sedan, i rikedomens dagar, skrev Astrid Lindgren i Sunnanäng fyra sagor om fattiga barn i ett Sverige vi aldrig kommer tillbaka till. Ty dessa fattiga barn levde i torp och stugor, långt ut i skogen, och ville inget hellre än att få gå i skolan och kanske få leka med barkbåtar eller vakta får. I alla fall fyra av de fem barnen är själva fattiga, och det fjärde, Stina Maria på Kapela i »Tu tu tu!«, är skrämmande nära efter det att vargen rivit alla familjens får innan hon lyckas vinna hem nya från de underjordiska.

Värst har kanske det kanske titelnovellens Anna och Mattias, som blivit föräldralösa och hamnat hos den snåle bonden i Myra, där de bara får arbeta och inte får mer mat än potatis. De längtar till att några veckor få gå i skolan, som avbrott från alla de grå dagarna, men inte heller detta blir så ljust som de hoppas. Lösningen blir istället den flykt in i paradiset som Lindgren tidigare använt i Mio, min Mio och skulle återkomma till även senare med Bröderna Lejonhjärta.

Viss likhet med denna har »Junker Nils av Eka«, också den en historia om ett sjukt barn som frammanar en fantasi om en annan värld, där torparsonen istället blir en modig väpnare som befriar kungen från en lurig hertig som redan låtit slipa bödelsvärdet, och som efter en vådlig flykt själv tar kungens plats på schavotten.

Mest udda är kanske »Spelar min lind, sjunger min näktergal?«: Malin, åtta år, har hamnat på fattigstuga. Det är inte ett trevligt ställe, speciellt inte för ett barn, men Pompadullan, är, trots vissa likheter, inte någon Kommandora, och Malin lider inte främst kroppsligen, utan av brist på glädje och skönhet. En dag råkar hon få höra folksagan titeln hämtats från, och sedan vill hon inget hellre än att fattigstugans tröstlösa potatisgård skall ersättas av ett vackert träd där en fågel kan sjunga. Hon har inget lindfrö, men en ärt kanske går lika bra? Till slut måste hon dock ge upp sin egen ande för att det skall bli en riktigt spelande lind. Till skillnad från de andra sagorna, där fantasin blir en räddningplanka för barnet, blir barnet här snarast en frälsare självt.

Detta är alltså inga sagor fyllda med solsken, utan snarare sådana där ljusstrålar ibland får spela in i mörkret.

Read Full Post »

Jag var inte överförtjust i första samlingen med America Chavez, och så anledningen till att plocka upp andra, Fast and fuertona, var väl egentligen mest att det inte skulle bli fler så då kunde det lika gärna kompletteras. Denna är faktiskt mindre rörigt än första, men känns ändå påtagligt udda, som att det inte funnits någon riktig hejd på allt som man velat ha med: en ledare för ett lömskt företag som också är superskurk, en intergalaktisk konflikt, andar, återfunnen familj, vänskapens makt, vänsterfärgad maktkritik.

En del funkar, men alltför mycket är för fånigt. En skurk kallad »Exterminatrix« halvklädd i läder och nitar med gyllene pistoler är fnoskigt även med måttstock från superhjälteserier. Att två olika folk håller på och slåss mest för att de inte har ett gemensamt språk att meddela varandra på att helst skulle vilja sluta fred verkar snarare vara ett problem för Squirrel girl.

Jag tror, som sagt, problemet är att America får bära lite för mycket: hon verkar ses som så fantatisk att alla problem blir externa. Det svek hon rätteligen känner när hon får höra om hur hennes mormor (av anledningar) inte varit där när hon var ung och ensam går snabbt över, och då faller det på Exterminatrix med hejdukar och insektslika rymdvarelser att driva handlingen. Den moraliska förträffligheten blir för mycket för att intresset skall hållas uppe.

Read Full Post »

Tredje texten ur Riksbankens jubileumsfonds samlingsbox är även den vad jag bara kan kalla otillfredsställande. Fyrtio små sidor är inte mycket, men när Susanne Lundin i Medicinens kroppar skall beskriva konsekvenserna av två medicinska tekniker – behandlingar mot barnlöshet samt organdonation – med tämligen likartade vidhängande moraliska problemkomplex om hur mycket man får ta av en annans människas kropp för att korrigera brister i sin egen, så hamnar mycket fokus på hennes egna forskningsprojekt med intervjuer med personer som valt att gå utanför de system som är fullt sanktionerade av samhället.

De moraliska frågorna är relevanta och svårlösta. Kopplingen till ny teknik tydlig. Att sedan gå vidare och även diskutera statens avsvärjande av sin makt att avgöra vad som är moraliskt riktigt skulle också vara intressant. Problemet är att när texten når fram till dessa frågor, och inte bara berättar exempelvis att kvinnor sökt sig till halvfattiga länder för att bli gravida och känner moralisk ångest inför detta så är utrymmet nästan uttömt. En del av diskussionen verkar också närmast orimligt akademisk, såsom påståenden om att tekniken medfört att gränserna för vad som anses som normalt förflyttats, vilket kommer endast någon sida efter en skildring av njursjuka som måste lägga en betydande del av sitt liv på att få dialys. I en sådan kontext är möjligheten att köpa sig en ny njure svart snarast en fråga om synen på andra; inte på vad som är friskt.

Read Full Post »

Ray Bradburys Something wicked this way comes var en svår bok att börja läsa: inte för att handlingen var tråkig eller personerna i den olidliga, utan för att prosan var tjock och övermättad, vilket gjorde att det blev som att läsa genom sirap: det var svårt att riktigt orka mer än några sidor av detta åt gången innan handlingen verkligen tog fart.

Det är kanske ett inte helt opassande sätt att få boken att framstå som lite mer än bara en modern skräckhistoria om ett sinistert tivoli som kommer till en amerikansk småstad sent i oktober och förskräcker och förtrollar innevånare med visioner av deras litenhet och mirakelkurer som snabbt visar sig bara ha biverkningar. I centrum står den illustrerade mr Dark, som verkar dra i alla trådar, och den mer öppet agerande och ilskne Cooger. De enda som till en början verkar se genom delar av dunsterna är de två pojkarna Jim Nightshade och Will Halloway, som snart skall lämna barndomen bakom sig men fortfarande smiter ut för att palla frukt eller smyga på kyrkogården.

Men först skall alltså mästarna av den spegellabyrint där man kan se sitt åldrade jag, den magiska karusell som kan få någon att åldras eller föryngras, den elektriska stol som kan hålla nästintill döda män vid liv och den häxa som kan söva någon till döds undvikas, stoppas, överlistas? Inte en lätt uppgift för trettonåringar och den som till slut får komma och faktiskt lösa problemet är något oväntat Will Halloways något åldrade far (även om femtifyra idag inte verkar fullt så överårigt som Bradbury vill utmåla det som).

Den poäng som den utarbetade prosan till slut förbereder för, den poäng som behöver någon form av uppbyggnad inför så den framstår som lite mer än en påhängd moralitet på en historia främst ämnad att framkalla skräckrysningar, är den tämligen enkla att man bör leva livet här och nu: inte i meningen att man inte skall bry sig om andra eller vad som komma skall, utan att allt skall ha sin plats. Gårdagen är inte en lämplig framtid, och om man inte gillar den framtid man ser framför sig, så är inte billiga tricks eller flykt någon lösning, utan endast att lära sig finna löjet i sig själv, men inte andra.

Read Full Post »

Jag tror att de samlingvolymer med Squirrel Girl jag hittills införskaffat slutat säljas; jag har noterat att det kommit en tjock, tjock hårdpärmsbok som troligen innehåller alla avsnitt från Ryan North (av vilka jag redan tycks äga cirka tre fjärdedelar). Jag vet inte om jag vill investera i den: i så fall är My best friends squirrel en god slutpunkt, eftersom det också verkar vara sista albumet Erica Henderson tecknade. Hennes stil kräver förvisso lite tillvänjning, men nu tror jag den skulle saknas. Då känns det bra att det sista äventyret här känns som ett fint farväl.

Innan det kommer dock en längre svit, där Nancy och Tippy-Toe kidnappas av gröna rymdekorrar som är oroade då en silversurfare dykt upp och påstår att Galactus är på väg. Squirrel Girl får hjälp att jaga ikapp dem av Loki och Drax, och sedan följer diverse rymdbaserade dumheter, med konstiga utomjordingar, den äkta Silversurfaren, bedragare, rymdflottor och en övning i empati och fredsmäkling. Bra, sedvanligt galna grejer.

Sista äventyret däremot är lite mer eftertänksamt: en småskurk zappar Doreen och Nancy så att de börjar röra sig med hyperhastighet. De kan inte längre kommunicera med någon annan, och får ägna vad som för dem är en livstid åt att lista ut hur de kan börja röra sig i normal hastighet, avvärja diverse brott och olyckor, samt snatta mat från Tony Starks livsmedelsbutiker. En förvånansvärt tänkvärd historia, och som sagt, egentligen en riktigt bra avslutning.

Read Full Post »