Hedvid Charlotta Nordenflycht var en imponerande kvinna: hon lyckades förse sig själv med en utbildning hon själv längtade efter (när hon var satt att sy försökte hon istället läsa i en bok hon hade i knät), undslapp att gifta sig med en man hon förvisso högaktade som lärare och vän men inte kunde se som sin make, övertalade senare sin mor om att få gifta sig med en man hon själv valt; blev änka efter ett halvår och försörjde sig sedan på sin penna. Vissa av hennes skrifter var så fräna i sitt försvar av kvinnlig utbildning att de var svårsmälta även 200 år efter att de först trycktes.
Likväl har hon förminskats, med diverse olika omdömen, om så väl hennes verk som hennes person (inklusive hennes utseende). Läser man hennes lilla debutskrift, Den sörjande turtur-duvan, är det svårt att se varför: förvisso finns här en del av tidens konvenans, som i framhållandet av hur gudfruktigt oskyldigt det äktenskapliga livet som nu förlorats var, och säkerligen en hel del allmängods (såsom titeln), men vissa av verserna skildrar likfullt den alluppslukande sorgen på ett sätt som känns levande: hur skall man försöka dölja den sorg man helst bara vill hänge sig? Vore det kanske inte bättre om den vreds upp ytterligare, så att ens stackars ömma hjärta till slut finge brista? Hur skall man egentligen stå ut när hjärtats »sargas av en långsam kniv«?
Svar finns här inte många, knappt ens en skymt av en ny dag. Enbart förtröstan på återseenden i livet efter detta och löften om att aldrig glömma. Man tvivlar på att sådant egentligen hjälpte, men förhoppningsvis kan de ha gett någon liten lindring och i alla fall tillfälligt lättat sorgen.
