Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Klassiker’ Category

Hedvid Charlotta Nordenflycht var en imponerande kvinna: hon lyckades förse sig själv med en utbildning hon själv längtade efter (när hon var satt att sy försökte hon istället läsa i en bok hon hade i knät), undslapp att gifta sig med en man hon förvisso högaktade som lärare och vän men inte kunde se som sin make, övertalade senare sin mor om att få gifta sig med en man hon själv valt; blev änka efter ett halvår och försörjde sig sedan på sin penna. Vissa av hennes skrifter var så fräna i sitt försvar av kvinnlig utbildning att de var svårsmälta även 200 år efter att de först trycktes.

Likväl har hon förminskats, med diverse olika omdömen, om så väl hennes verk som hennes person (inklusive hennes utseende). Läser man hennes lilla debutskrift, Den sörjande turtur-duvan, är det svårt att se varför: förvisso finns här en del av tidens konvenans, som i framhållandet av hur gudfruktigt oskyldigt det äktenskapliga livet som nu förlorats var, och säkerligen en hel del allmängods (såsom titeln), men vissa av verserna skildrar likfullt den alluppslukande sorgen på ett sätt som känns levande: hur skall man försöka dölja den sorg man helst bara vill hänge sig? Vore det kanske inte bättre om den vreds upp ytterligare, så att ens stackars ömma hjärta till slut finge brista? Hur skall man egentligen stå ut när hjärtats »sargas av en långsam kniv«?

Svar finns här inte många, knappt ens en skymt av en ny dag. Enbart förtröstan på återseenden i livet efter detta och löften om att aldrig glömma. Man tvivlar på att sådant egentligen hjälpte, men förhoppningsvis kan de ha gett någon liten lindring och i alla fall tillfälligt lättat sorgen.

Read Full Post »

Bleak House hålls tydligen som ofta den allra bästa av Dickens romaner. Det är jag inte helt säker på att jag håller med om, men visst, de många sammanträffandena klaras av långt innan klimax, den unga, vackra, dygdiga och urtråkiga Ada får inte leva lycklig alla sina dagar, den vuxne barnungen Skimpole framställs som i längden omöjlig att ha som vän och en stor del av handlingen kretsar kring hemlighållandet av en ungdomlig romans, så det är väl om inte annat en roman där några av Dickens största problem och barnsligheter slipats av i olika grad.

Huvudperson är den unga Esther Summerson, föräldralös, av mer eller mindre slump omhändertagen av den vänlige och besuttne Mr Jarndyce. Han har även tagit vårdnaden om ett par likaledes föräldralösa släktingar, nämnda Ada samt Richard, en ung man helt utan intellektuell uthållighet eller ekonomiskt förnuft som man gärna skulle se få försöka klara sig utan andra en månad eller tre. Alla dessa är dessutom parter i det famösa rättsfallet Jarndyce mot Jarndyce, som hålls vid Kanslersrätten. I ett av dessa underbara fåtal tillfällen gör sig den lustighet som ibland framförs ännu bättre på svenska: denna sysselsätter sig inte med »law« utan »equity« , och det senare bör tydligen översättas »billighet«. Denna domstol framställs nämligen som ett monstrum som uppslukar allt i dess väg, alla tillgångar i de testamenten eller andra akter som underläggs den, allas liv som försöker nå rättvisa, ja, även själva sinnesron. Billighet finnes således här inte heller.

Utöver dessa finns naturligtvis en hel hord bipersoner: naturligtvis flera jurister, en baron och hans stolta hustru, en ung stackars gatsopare, procentare, avdankade soldater, en pappershandlare och dennes svartsjuka hustru, samt en detektiv: ovanpå allt annat är detta en slags tidig detektivroman, vilket ytterligare avhjälper de dickenska sammanträffandena. Grävandet, forskandet och spionerandet är allmänt, och möjligen undantaget det som detektiven Mr Bucket gör slutar det vanligen i förskräckelse: juristen Tulkinghorns snokande leder till slut till tre personers död, och ytterligare dödsfall leder berättelsen framåt.

Oaktat den mer pessimistiska hållningen bestås vi ändå med ett relativt lyckligt slut, i alla fall för de överlevande.

Read Full Post »

Med tanke på att det är den enda egentliga poesisamling han utgav under sin alltför korta levnad är det märkligt att Stagnelius valde att låta halva Liljor i Saron utgöras av ett ganska tråkigt skådespel om förföljelser av kristna i Nordafrika under romarriket. Nog hade väl man tyckt att han kunde lagt in en sådan för eftervärlden betydligt mer spännande sak som »Till förruttnelsen« än denna lyriskt rika men ganska rättframma melodram?

De poem som utgör andra halvan är mer förväntade, en slags uppstädad Stagnelius: de gnostiska anslagen finns där, men knappast i sådan grad att mer ortodoxa kristna inte kunnat acceptera diktningen om själens längtan, korsets förlösning och hur blekt livet ter sig inför evigheten. Den som ogillar religiös mystik göre sig inte besvär.

Bäst är naturligtvis avslutningen, »Suckarnes mystèr« (Nirstedt väjer icke för gammalstavning), som kärnfullt sammanfattar försakelsen som frälsningsväg.

Read Full Post »

Under 1200-talet tycks islänningarna ha bestämt sig för att producera så mycket sagamaterial som de bara kunde: antingen skrev de ner redan existerande, eller så gav de material till nya. Vissa bidrog rentav på båda sätt, vilket demonstreras i den samling som på svenska nu givits namnet Sturlunga, vilket består av ett flertal halvlånga sagor och en längre.

Allt tycks egentligen ha börjat i slutet av föregående sekel. Sagorna själva spekulerar inte i varför, men plötsligt tycks det isländska samhället falla isär i en ständigt ökande hastighet. 1100-talet hade varit relativt fredligt, men plötsligt tycks de fejder som trots allt funnits inte längre kunna stoppas. Fler och fler blandas in och makten koncentreras: där tidigare fejder varit mellan familjer står de plötsligt nästan mellan härader, och när man till slut når något som liknar fred finns alltid någon tidigare förvisad släkting som kan återkomma från Norge, någon avundsjuk lokalhövding som är beredd att satsa allt för att komma upp sig, någon som inte känner sig helt nöjd med en förlikning, och så börjar allt på nytt.

I centrum står som namnet antyder sturlungarna, bröder och farbröder och kusiner och till slut sysslingar vars släktkänsla sträcker sig så långt att de mestadels kan avhålla sig från att slåss med varandra, men inte mycket mer. På 1200-talets Island kan man lita på bröder, föräldrar och barn, i alla fall oftast, men allt bortom detta är osäkert: man kan inte lita på brorsöner, inte på biskopar, inte mågar (i alla fall inte om äktenskapet avslutats).

Den mest kände av alla dessa personer som sviker och slår ihjäl (om än sällan med någon större värme i sin själ) är naturligtvis Snorre Sturlasson, en av tre bröder till den Sturla släkten uppkallats efter. Hans litterära verksamhet nämns knappast här, däremot hans framfart för att samla anhängare och förmögenhet. När han halvvägs genom berättelsen slås ihjäl framstår det inte som mer förtjänt än när någon annan förlorar livet, men kanske inte heller mindre. I generationen efter tas hans litterära mantel upp av brorsonen Sturla Þórðarson, som skrev den längsta sagan i denna samling, men också självklart deltog i den allmänna oredan. Han var också en av få som kanske får ses som framgångsrik, i det att han överlevde fram till att det hela fick en ände i och med att kungen av Norge till slut var den som lyckades ta makten.

Som litterär upplevelse är Sturlunga inte att jämföra med de gamla islänningasagorna: de är långt rörigare, långt mindre destillerade. Antalet personer är enormt, och bara att hålla reda på vilken Sturla, Þórð, Snorre eller Kolbein som just nu omtalas är inte lätt. Ibland lyckas dock författarna höja sig över den allmänna förvirringen, skaka av sig stridsdammet och åstadkomma något i stil med Sighvats förmaning till sin son. Då är plötsligt de där cirka tvåhundra åren som bortblåsta, och man är tillbaka med Njal eller Egil. Inte speciellt uppbyggligt det heller, men roande.

Read Full Post »

Efterspel

Aiscyholos Perserna är på flera sätt anmärkningsvärt: det är det äldsta bevarade grekiska dramat och ensamt bland dessa behandlar det samtida händelser istället för mytiska. Scenen är det persiska hovet, tiden är den just efter Xerxes misslyckade invasion: nyheten når staden under pjäsen, och vad handling som finns är reaktionerna på den persiska härens undergång.

Kören är de män som var för gamla att följa med Xerxes när han lade skepp till skepp och gick över Bosporen, namngivna roller är en budbärare, drottningmodern Atossa, den ur dödsriket uppkallade Dareios samt den övermodige Xerxes själv. Tonen är veklagans. Egentlig konflikt finns inte; man kan ana att kören tidigare var tystad men nu kan framföra kritik mot en enväldig kung.

Syftet är rimligen att förhärliga Aten, men med ett snart glömt memento mori: Xerxes var mäktig, guldglänsande, med möjligheten att uppbåda folk från tre av världens hörn, men hans sol gick i moln när han sökte utsträcka sitt välde till Grekland och mötte det fria Aten. Så alltid för tyranner!

Om nu bara senare folk, däribland atenarna, haft vett att inte själva drabbas av samma högmod …

Read Full Post »

Carl von Linné var inte enbart botaniker, zoolog och läkare: han var även akademiker, och bar som sådan på ordentligt ressentiment. Han var dessutom moralist av en ordentligt mörk sort, den typ av pessimist som egentligen förknippas med århundradet innan. I den aldrig avslutade Nemesis divina samlade han på sig diverse historier om diverse ogärningsmän, lönskalägrare, mördare och andra förkastliga, samt noteringar om de enligt Linné välförtjänta öden de drabbades av.

Vanligen är denna gudomliga vedergällning inte direkt övertygande: förvisso finns det exempel där någon vägrat att sträcka ut sin hand för att hjälpa sin nödställda hustru och sedan fick se armarna ruttna bort, men lika ofta är korrespondensen mellan ogärning och öde betydligt svagare; döden kommer ju ändå till slut ikapp oss alla, helgon som syndare, och den senare kategorin är också långt vanligare.

Texten är uppdelad med två större avdelningar: först en där olika (oftast mindre goda) karaktärsegenskaper behandlas med korta exempel, talesätt eller citat, sedan en där enstaka fallstudier skildras: den har genom orätt tillskansat sig pengar och sedan förlorat allt, den har begått mord och sedan påkommits, den har varit otrogen och fått plikta, den har intrigerat och sedan råkat ut för en sammansvärjning. Moralen är allmänt låg, och Linnés gud är en straffande gud.

Den av Svenska akademien publicerade utgåva jag har är en avkortad sådan, men med tydliga angivelser av när text uteslutits: vanligen handlar det om citat ur Bibeln eller från romerska poeter, någon gång en upprepning eller liknande. Likaså har texten förtydligats genom markerade inskott, och en stor mängd noter liksom kortare redogörelser för de personer som avhandlas. Den känns välavvägd, en god läsutgåva, för den som inte vill befatta sig med lärda standardutgåvor med omfattande noter och sjuttonhundratalets vanliga ointresse för konsekvens på stavningens område.

Read Full Post »

Jag är inte van vid att läsa antika verk som översatts i syfte att vecka debatt; den av Peter Singer redigerade utgåvan av Apuleius The golden ass är ett nog det enda exemplet. Det är heller inte vanligt att redaktören nämns före översättaren, här Ellen Finkelpearl, men de båda påståendena verkar gå hand i hand här. Singer ville ha en avkortad utgåva som mer fokuserade på huvudpersonen Lucius och hans öden i åsnegestalt, utan alla de inkluderade småberättelser som annars skulle fyllt boken med tre gånger så mycket text, så nu är vi där vi är.

Lucius är nämligen en ung romersk man som säker sig till Thessalien för att få se lite äkta magi. Han har tur och hamnar i ett hus där det finns en ung slavinna att ha sex med, och hon visar också hur hennes matmor förvandlar sig till en fågel med en magisk salva; när Lucius skall applicera densamma sker en förväxling och han blir istället förvandlad till åsna. Samma natt sker ett inbrott, och så börjar hans bedrövelser på riktigt: han får utstå diverse olika mästare, sätts som mjölnaråsna att gå runt och runt alla dagar, får böra bördor åt en sadistisk slavpojke och utstå en vinter utomhus tillsammans med en fattig trädgårdsmästare som inte har mycket mer skydd han.

Han hamnar också som underhållning hos en rik herre, och blir uthyrd till en rik dam med avancerade sexuella behov (Shakespeare har otvivelaktigt läst Apuleius). Till slut förbarmar sig Isis över honom och ser till att han kan återta en mans skepnad, och han tillbringar resten av sina dagar i hennes tjänst.

Att denna berättelse skulle vara ett inlägg i en antik djurskyddsdebatt är inte direkt sannolikt, även om det förekom diskussioner om exakt hur viktiga skillnaderna mellan människor och djur var, och Apuleius ganska tydligt skriver sig bland de som inte ser dem som väsentliga. Något påverkas väl en sådan bild av urvalet, men det är ändå svårt att inte se att vissa passager får en att undras över om även andra djur inte kan resonera, eller förtjänar den behandling de får. Eller, för den delen, om människor verkligen förtjänar att behandlas som de gör.

Jag är inte säker på om saxen inte gått lite väl hårt fram: vissa av de historier som försvunnit har förvisso inte mycket med åsnan Lucianos att göra, men kunde nog ha varit väl så relevanta i sig själva. Även efterordet trycker hårt på djurskyddsaspekterna, vilket inte är direkt vanligt vid utgivning av klassisk litteratur. Jag är inte lockad att just nu söka upp en mer fullständig översättning, men någon gång, kanske.

Read Full Post »

Sista pjäsen i min Molière-samling är kanske den bäst typiska: kort, snärtig, inga onödiga invandrande kungatjänare, begriplig. Den inbillade sjuke är nog den som kommer närmast klassisk fars, inklusive en personer som gömmer sig för att tjuvlyssna. Förvisso har den såväl inledning som intermezzon med musikinslag, men den känns ändå helgjuten.

Huvudperson är Argon, som tror att döden är nära om han inte får ständiga lavemang (toaletthumorn är aldrig långt bort). För att säkra detta vill han gifta bort sin dotter med ett nöt till nyutexaminerad läkare, innan den smarta tjänarinnan lurar bort honom. I bihistorien försöker hans nya hustru lura till sig alla hans pengar, för att riktigt understryka hur lättlurad han är.

Strukturellt inte speciellt avancerat, men rappt och rakt och njutbart: det enda att beklaga är väl att den inte går att modernisera hur som helst eftersom dagens läkare faktiskt är något mer trovärdiga än 1600-talets, men å andra sidan finns fortfarande andra som kommer med hälsoråd och vet att ta betalt för dem.

Read Full Post »

Jag var inte riktigt beredd på att titelfiguren i Molières Don Juan skulle vara en så entydigt negativ figur: han ständiga kvinnoaffärer är mer hjärtlösa än spännande, och snarare än charmerande kvinnokarl framställs han som en gudlös libertin. Förvisso har han några inte helt frånstötande drag, som kroppsligt mod och den typ av charm som kan vara lustig fram tills dess att den inte längre drabbar fordringsägare och inbilska.

Handling och intrig är tämligen rudimentära: Moliére är snarare ute efter gapflabb än något annat, och greppar efter lite varjehanda: Don Juan får hantera två kvinnor han söker förföra samtidigt, kollra bort en fordringsägare, sparka lite på doktorers onytta, och till slut uppträda som hycklare på ett sätt som idag för tankarna till brun-utan-sol.

Till slut får dock hans kuschade tjänare Sganarello rätt, och Don Juans liv tar en ände med förskräckelse: pjäsen är tämligen explicit i att han direkt hamnar i rök och svavel, efter att ha getts klara chanser att bättra sig. Subtilt är det inte, och en något märklig avslutning på en huvudsakligen farsartad framfart, men å andra sidan verkar det inte oförtjänt heller.

Read Full Post »

Jag har införskaffat en samlingsvolym med några av Molières mer kända komedier: inte fullt alla de som brukar finns i litteraturhistoriska översikter, men de flesta. Den inleds av ett trevligt allmänt förord av Sven Åke Heed som på dryga trettio sidor introducerar författaren och hans liv, och kastar sig sedan rakt in i De löjliga preciöserna utan så mycket som en rollista (sådana finns dock för senare verk).

Det är inte alltid lätt läsning: scenanvisningar saknas, så ibland tycks handlingen väl dunkel. Premissen är dock att de unga fröknarna Cathos och Magdelon börjat läsa romaner och nu vill visa sig som intellektuella damer, bli uppvaktade som i kärleksromaner och diskutera konst i salonger. De förkastar därför ett par solida friare, som i sin tur på något sätt skickar sina minst lika tjänare Mascarille och La Grange på dem (om de i grunden är lika fjantiga, eller de bara spelar är något oklart) och så blir det ett långt pjoller med dålig konst och tom jargong. Mycket lustigt, mycket svåröversatt, med allusioner som knappast går att göra begripliga på en scen.

Lars Forssell har uppenbart översatt just för scenen, och en publik som knappast finns kvar: att damerna istället för franska herdinnenamn nu vill kallas Kunigunda och Pomperipossa må kanske vara hänt, likaså en del anakronistiska uttryck, men den postmodernistiska kultursidesjargong som de ibland framvisar är väl snarast mer daterad än hänvisningarna till Mademoiselle de Scudéry. Det är fortfarande ganska roligt, men jag tror inte det skulle vara fullt spelbart idag.

Read Full Post »

Older Posts »