I.B. Singers Familjen Moskat är en roman där mycket av vikten ligger i slutet. I början är det den judiske patriarken Meshulam Moskat som härskar över sin familj: han är en de rikaste judarna i staden, hans söner är i stort sett en räcka besvikelser och hans svärsöner än värre. Det hela utvecklar sig långsamt, man lär känna familjen, liksom den unge Asa Heshel Bennet som nyligen tagit sig till Warszawa och blir insyltad i familjens affärer. Det är högtider, giftermålsplaner, fest, intriger och otrohetsaffärer. Några är strängt religiösa, andra rucklare. Man kanske inte riktigt gillar alla, men de är mänskliga i sina fel och brister
Åren går, de äldre dör, de yngre får barn, de yngsta växer upp. Asa Heshel gifter sig med fel kvinna, går ut i första världskriget, och lyckas ta sig hem igen. Trycket mot judarna blir värre, från att ha beaktats lite snett till speciallagar till att bli paria. Men: man hoppas, fast det bråkas i Tyskland och kommunistskräcken biter kring sig och antisemitismen blir allt mer ohöljd. Någon har i alla fall lyckats ta sig till Amerika, någon till Palestina. Och boken närmar sig alltmer slutet. Hopp för klanen Moskat i sin helhet finns knappast; man närmast gläds som läsare åt att vissa dör i fredstid. Det hopp som finns är snarast att historien på liknande sätt avbryts i tid.
Det är således ett ämne med en särdeles tung bakgrund, och även om handen är relativt lätt som tecknat det så är det bilden av ganska vardagliga människor mot denna bakgrund som är den stora effekten: de har sina uttryck, sina seder, och sin tendens att antingen vara högst världsliga eller strängt fromma. De rucklar, tar sig samman, älskar, skiljer sig uppfostrar barn, svälter, stjäl, lyckas och misslyckas. De som av vissa ses som helgon ses av andra som omöjligt världsfrånvända. De är i stort som människor är mest, och man kan omöjligen tänka sig att de skulle vara förtjänta av sitt öde.
