Så var det över: sista boken i huvudserien om Skivvärlden, Raising steam, är läst. Jo, jo, det kvarstår en del: en bok om Tiffany Aching, ett par som inte hade kommit ut i de nya utförandena när jag köpte dem, lite noveller och kringmaterial. Men ändå, den sista fullängdsboken är stängd, och solen får nu cirkla runt Store A’tuin utan att Terry Pratchett kommer och tittar till vad som sker.
Ska man läsa boken som en möjlig avrundning? Ibland känns det som att författaren medvetet försöker få så mycket som möjligt att glida in, och av de återkommande figurerna är det egentligen bara häxorna i Lancre som gås förbi. Moist von Lipwig är fortsatt inte min favorit, men här finns också en rätt stor dos Sam Vimes, trollkarlarna får en roande egen liten tablå, och även en del mindre figurer får hastigt passera.
Det som hänt här, och titeln antyder, är att järnvägen äntligen uppkommit, i enlighet med Skivvärldens lagar hastigt och påfallande komplett: det tar inte lång tid från fungerande ångmaskin till att en linje dragits från Ankh-Morpork till Uberwald och naturligtvis visar sig viktig. Det som står på spel här är snarast det som Vimes lyckats uppnå: såväl den nya freden mellan dvärgar och troll som vättarnas nyfunna status som tänkande varelser.
Problemet ligger hos dvärgarna: de konservativa, närmast religiösa ledarna i djupen som med ovilja ser på framstegen och nu vill vrida klockan tillbaka: en något oväntad grupp att ha som motståndare i en bok som annars handlar huvudsakligen om järnväg. Kapten Morot dyker inte heller upp, vilket också är konstigt, men kanske ville Pratchett inte behöva ta tag i att han sedan tidigare har status av dvärg? I vilket fall, så är känns handlingen något ostadig: länge utspelas järnvägens utbyggnad och dvärgarnas motstånd tämligen parallellt, med en olycklig korsning halvvägs igenom, vilket gör att det känns som Moist får det lite för lätt: Pratchett får istället använda Vetinary som draglok för att få saker på plats till slutet, med vad som väsentligen är en lång stridsscen på ett tåg som dock känns ganska tam.
Sista boken och avstigning för samtliga: inte ovärdigt, men kanske lite mindre fantastiskt än vad jag hoppats på.
