Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2024

Jakt

Jag får nog säga att upplägget i den längre sviten i Ms. Marvel: Outlawed känns som en repris: regeringen bestämmer sig för att unga superhjältar är olagliga, sätter upp en specialstyrka, skickar den efter Ms. Marvel, och hon visar att hon är en hjälte. Sekunden man ser att den som leder styrkan är en av Kapten Amerikas gamla stridskamrater förstår man att det kommer sluta ungefär så. Att anledningen till allt detta är att Kamala själv hittades skadad efter en strid tillsammans med Champions gör inte mycket för att det skall bli mer intressant.

Förutom detta träffar Kamala på Amulet, en ny kille med magiska krafter, med arabisk tematik. Verkar schysst, men man kan ju aldrig veta. Och så till slut avslutas Saladin Ahmeds svit som författare med en avslutningsbal på skolan, och naturligtvis dyker då Kamalas avlagda kläder upp för att bråka.

Inte det bästa jag läst med henne, men inte heller något som fördärvat serien. Vi får se var den tar vägen härnäst.

Read Full Post »

Den andra delen av Lycksalighetens ö är betydligt vildare än den första. Den består av tre äventyr: först kommer Astolf och Felicia till insikt om att ödet tvingar honom åter till människornas värld, med veklagan och tvivel som plötsligt gör dem båda mer intressanta. Det är dock fortfarande i stil med tidigare delar med ömma känslor och hög lyrik.

I andra delen däremot, när Astolf åter är i Hyperboréernas land, urartar det hela: Att tiden gått och Astolf hamnat i en värld där han är en halvt glömd saga borde vara ett fruktbart ämne, och ett visst mål av opietet bland ättlingarna bara uppiggande, men detta är närmast en parodi på demokrati av en sort som inte stått sig särdeles väl: här finns idéer som idag framstår som direkt antidemokratiska, som att allas åsikter tas direkt ur tidningar, utbredd pultronism och ögontjäneri. Detta parti är antingen genialiskt i sin praktiska skildring av poesin upphörande när den ställs i dagspolitikens tjänst, eller direkt idiotiskt om författaren inte själv insett detta. Jag lutar åt det senare

Sista, och kortaste delen är egentligen mest en katastrof, ämnad att ta Felicias tanke från lycksalighet till salighet, från att längta efter kärlekens njutningar till trons högstämda allvar. Det är inte heller speciellt roligt, men är i alla fall vad man kan kallas poetiskt.

Mycket av detta är habilt utfört, speciellt i enskilda scener, som Astolf i sin egen krypta, men idéöverbyggnaden är idag inte helt lättsmält, vare sig i frågan om kristendomen som alltings mål och mening som även antika gudar inordnar sig i, eller de mer politiska delarna. Jag tvekar på att jag likt Astolf kommer vilja återvända.

Read Full Post »

På 100-talet e. Kr. skrev den annars i stort sett okände Longos (eller Longus, om man föredrar latinska namnformer) en liten pastoral, som min något märkliga utgåva gett namnet The Love of Daphnis and Chloe. Ramhistorian är sagans: två barns hittas diande en get respektive en tacka och adopteras av var sin familj. Med sig hade barnen fina kläder, så de har troligen satts ut av rika personer, till skillnad från de fattiga herdar som hittat dem.

Pojken Daphnis och flickan Chloe vaktar sina getter och får tillsammans, i närheten av nymfernas grotta, och blir med åren alltmer förälskade, men är nästan fånigt oskuldsfulla och håller händerna väl på täcket, trots att de också badar inför varandra och utbyter tusen kyssar. Det sker också vissa incidenter: Daphnis trillar ned i en varggrop, Chloe kidnappas av pirater, men de lyckas hjälpa varandra eller får hjälp av gudarna. Utomstående uppfylls av lust när de ser de vackra ungdomarna, men alla problem försvinner nästan lika snabbt som de dyker upp: tretusen upphittade drachmer, eller en koherde, eller en ung fru begiven på äventyr dyker snabbt upp.

Till slut visar de sig naturligtvis vara avkommor till öarnas rikaste, gifter sig med varandra, får sina fosterföräldrar frigivna och lever lyckligt lantliv i alla sina dagar.

Min billighetsutgåva har ingen direkt introduktion eller förklarande noter, men sådant behövs faktiskt knappast: en karta över Lesbos kunde kanske ha varit trevlig, och möjligen en grundläggande orientering i antik mytologi för, men på det hela taget är verket lättillgängligt. Det är inte någon stor berättelse med moderna mått, även om det finns viss psykologiskt djup och handling: all oskuld till trots är väl det här närmast att betrakta som erotik i den lättare skolan. Inte en dålig bok om man är beredd att väga in historiskt intresse, men definitivt inte någon bladvändare.

Read Full Post »

Tilltaget är kanske inte så underligt som det kan verka, att låta en och samma bok behandla Röda rummet och bokutgivning (enkannerligen typografi), såsom Alexandra Borg och Nina Ulmaja gör i Strindbergs lilla röda, med den lika putslustiga undertiteln Boken om boken och typerna. Röda rummet är ju knappast vilken bok som helst: bara dess stora antal utgåvor från 1879 till idag gör den lämplig att använda som ledmotiv vid en exposé över boktryckarkonstens senare utveckling, men Strindberg var också en författare som hade åsikter om produkten som bokstavligt skulle sättas i bokköparnas händer. Till detta kommer den spirande modernismen, där enskilda boksidor kunde få i alla fall blekt återspegla andra trycksaker.

Nåväl: ett intressant koncept, men något svårfångat. Är detta en bok för den som vill lära mer om Strindberg, eller böcker i allmänhet? Det är i vilket fall inte främst en bok för den som söker litteraturvetenskaplig analys av Röda rummet, utan fokus ligger på utformning: sättning, val av papper, formgivning av omslag och illustrationer. Det är en introduktion till typografi, och undersökning av Strindbergs inställning till densamma. Han kommer och går i texten, och den som bara vill veta mer om honom bör nog främst vända sig annorstädes.

Det finns en del upprepningar som borde plockats bort (andra gången skillnaden mellan olika linjära typsnitt redogörs för borde ha fått vara den absolut sista). Förutsatta förkunskaper verkar variera mellan total nybörjare och någorlunda insatt. Vissa typografiska val är mer för sidans estetik än praktisk användbarhet.

Allt detta är dock snarast randanmärkningar: den viktigaste frågan är egentligen om bokens båda ämnen intresserar. I så fall kan man få sig en vacker, och intressant bok, med genomtänkt typografi och mycket självillustration, liksom ett mycket brett bildmaterial. I annat fall kan man söka vidare.

Read Full Post »

Vad kan ändra en mans natur? Om man skall tro José-Luis Munueras Z som i Zandra: faderskap. Om man föredrar det kan man nog säga kärlek. Det är Spirous gamle antagonist Zafir, en vetenskapsman med förmåga till märkliga uppfinningar, främst en hypnotisk stråle, som fått dottern Zandra och nu gått in i rollen som överbeskyddande far, något den sjuttonåriga Zandra inte uppskattar. Hade han varit en normal far, så hade hans spioneri och motvilja mot att se sin dotter kyssas med en pojke i samma ålder också varit för mycket, men när hans svar också involverar militära robotar och kidnappning blir det extra alltför mycket.

Den humor som kan utvinnas ur detta mjölkas inte så hårt att det bli outhärdligt, för snart dyker värre hot upp: en general Zafir tidigare sålt uppfinningar till, och som nu vill ha hans mästerverk. Det blir en del explosioner och pangpang, lite humor mitt i kaoset, och sedan en ganska väntat försoning mellan far och dotter. Väldigt lite här är originellt nog att bli förvånande, men det är underhållande och snyggt nog som det är.

Read Full Post »

Per Daniel Amadeus Atterbom är nog en av dessa poeter får mer plats i litteraturhistorier än bokhyllor: han verkar inte ens ha någon självklar antologidikt, en favorit som överlevt när mycket annat glömts. Det som främst lever är det tvådelade verseposet Lycksalighetens ö, som låtsas vara ett drama men som alla, inklusive författaren, inser är totalt ospelbart, inte bara på grund av längden.

Första delen kom ut ett par år före den andra, och är tämligen konfliktfritt: den unge Astolf är kung någonstans i höga nord, en Karl XII-typ som mest verkar sig ägna åt jakt och krig. En dag hamnar han i en vindarnas grotta och möter Nordan, Sunnan, Östan och … Zephyr. Zephyr berättar för honom om Lycksalighetens ö, och dess vackra härskarinna, som Astolf verkar redan ha drömt om, och eftersom han är trött på livet som kung ber han sin nya vän att ta honom dit.

På Lycksalighetens ö möter vi sedan härskarinnan, den underbara Felicia, och hennes tjänstekvinnor, som verkar vara Atterboms variant på muserna, var och en med sin konst. Sedan följer sedesam kurtis, naturlyrik och trånad.

Än så länge inte så mycket till handling, utan mest mytologi. Och den är underlig: vi har en slags idealisk vikingakung, som träffar personer som kommer rakt ur en antik mytologi, och intar i deras sällskap sådan högklassisk förtäring som champagne och svalbon. Sedan far de iväg på en flygtur, med mellanlandning på Ararat och beskådar resterna av Arken. Det är många ingredienser, och effekten blir inte ens en så lågpoetisk men ändå trivsam anrättning som pyttipanna.

Likaså verkar den undersköna Felicia aningen platt: hon är vacker, klok och verkar helt sakna mer intressanta egenskaper. Hon bär visserligen på en del hemligheter, men hittills verkar hon mest vara där för att bli tillbedd. Astolf är väl aningen mindre endimensionell, och som han också är nyförälskad så kan det väl förlåtas om dessa sidor faller bort eftersom.

Än så länge är det alltså inte epiken som bör historien, utan kanske snarare de enskilda partierna: Felicias och Astolfs växelsång, små visor insprängda i handlingen, enskilda monologer. Det finns en hel del skönhet där, men liksom allt annat saknas än så länge tillräcklig spänning för att man riktigt skall orka i längden.

Read Full Post »

Det finns alltså även en andra volym av The Ankh-Morpork Archives , som handlar om stadsvakten, clowner, vampyrer och tidsmunkar. Till skillnad från del ett finns inget riktigt nummer som framstår som väldigt mycket svagare än de andra, även om delen om vakten till stor del upptas av diverse personer som det an vara bra för vakter att känna till, och det lustiga med clowner som främst muntrar upp genom att man ser att de har de värre än själv blir väl tunt i längden.

Väsentligen är alltså de fyra delarna detta: allmän genomgång av personer i Ankh-Morpork, skämt om ledsna clowner och offentliga skolor för fattiga, drift med stissiga vampyrnykterister (och personer som kanske söker sig till dem av fel skäl), samt drift med diverse visdomsläror och liknande. Enstaka partier är mycket roande, annat är väl passabelt. Jag är väl i stort sett nöjd med böckerna, men hade också klarat mig bra utan dem.

Read Full Post »

Det låga pris jag betalade för Charlotte Aquilonius vampyrdrama Här kommer natten visade sig tyvärr vara motiverat: trots vissa goda ansatser och idéer är detta en bok som aldrig riktigt förmår framkalla rysningar, utan snarast framstår som anemisk och löst i kanten.

I centrum står tvillingarna Camilla (läkare på hematologen) och Laura (jobbar i bar med vampyrtema) Kärnsten. Ganska snart förstår man att de är mänsklig avkomma till vampyrer, och att det deras kommande födelsedag innebär att någon form av kris kommer ske. Fadern Jean de Lanoy är någon sorts urgammal vampyr i Paris, modern Lilian någonting annat som inte riktigt är lika lätt att identifiera. I faggorna lurar också Hanzel van Armand, en annan vampyr med gammalt agg mot fadern. Och så en del monsterjägare, somliga som också tycks ha vampyrkrafter men inget behov av att dricka blod.

Många ingredienser, men ändå är soppan tunn: Jean de Lanoy är en konservativ vampyr med pengar och konservativa åsikter skulle möjligen ha kunnat bli intressant om han framstod som mer drivande, inte som nu nästintill utan uppgift i berättelsen. Den mer sjavige Hanzel är likaså förfelad: hans stora plan tycks mest bestå av luft och önskningar. Ingen av dem, eller deras underhuggare, framstår som speciellt farliga eller hotande, utan nöjer sig mest med klantigt spioneri på tvillingarna. Monsterjägarna runt omkring är lika inkompetenta: alla tycks känna till tvillingarna och vad de är utom dem själva, ingen verkar förmå göra någonting med informationen.

Dialogen är bitvis stolpig, pojken Milla skall föreställa kär i framstår som träig och ointressant, delar av upplösningen är obegriplig, och intrigen alltför lös. Det finns intressanta delar, som historiska tillbakablickar, enskilda scener som inte har alltför mycket med resten att göra samt stockholmsk lokalfärg, men detta är inte nog för att göra boken som helhet till något jag kan rekommendera.

Read Full Post »

Efter att tidigare ha gett ut böcker om nordiska monster, vandöda, nordiska gudar och dinosaurier har Johan Egerkrans riktat blicken mot de stora ormarna. Drakar handlar om dessa urmonster, och är återigen en kombination av lättare folkloristik med vackra målningar i hans distinkta stil.

Texten är sällan speciellt djup eller överraskande, och har ibland ansatser till slängig humor som inte alltid fungerar sådär jättebra. Urvalet av drakar och drakdödare är oftast inte överraskande, utan snarare heltäckande: här finns Nidhögg och Fafner, Kadmos och St Göran, Kirin och Y Ddraig Goch, och ett fåtal mer oväntade drakar, som Leviathan och Behemoth. Drakarna kommer från deras klassiska hemvister: Europa och Östasien, och drakliknande varelser från andra områden behandlas endast mycket översiktligt.

Om urvalet kanske främst riktar sig mot den begynnande drakkännaren, så är det illustrationerna som kan dra in den mer erfarne. Egerkrans stil, med kraftiga silhuetter och gryniga, ofta lite urblekta färger lämpar sig väl för dramatiska kompositioner, men någon gång blir de överlånga, slingrande formerna för mycket: den lerniska hydran ser mycket märklig ut, med ett par korta framben och vingar som gör det svårt att ta den på allvar. Detta är dock ett av endast få undantag från en serie teckningar av varierande, tämligen jordnära och aggressiva drakar med framträdande huggtänder och stora munnar. Namnen på bok och författare säger egentligen det mesta om vad man kan förvänta sig.

Read Full Post »

Jag tror inte de som skulle skriva omslagstexterna till Isaac Bashevis Singers Godset hade en lätt uppgift. Detta är helt klart del två efter Jacobys hus; nästan alla viktigare personer dök först upp där. Det är dessutom en väldigt lös roman. De flesta personer som skildras är besläktade med den här åldrade men inte brutne Calman Jacoby: hans svärsöner, son, före detta hustru, eller från de familjer hans döttrar gifte in sig i. Att göra tvivlaren Ezriel till huvudperson framstår som tveksamt fram till slutet, då han verkar hitta hem till den judiska tron igen, någotsånär. PÅ liknande sätt verkar Calmans förlupna hustru något försöka möta döden bättre än livet.

Det är inte heller denna gång någon överdrivet munter bok: i stort sett alla verkar vantrivas i de liv de skapar sig eller drabbas av katastrofer. Religionen kanske lindrar, i alla fall genom att den ger skulden och ångesten form som kan hanteras – och de båda äktenskap där den ena parten framställs som helgonlik verkar nog vara de enda som är rimligt harmoniska och utan otrohet.

Den här gången slutar historien någon gång precis innan det första världskriget. Spänningar som sedan skall blomma ut finns där: socialistiska upprorsmän, judar på väg till Palestina för att bygga ett nytt hem, pogromer, nationalism. Och om vägen dit verkar lång och kanske inte alltid tydlig, så är slutet tydligt: såväl de som sökte sig från den av sinnliga, som de som gjort de av intellektuella skäl söker sig till slut tillbaka till den judiska gemenskapen.

Read Full Post »