Det vore fel att säga att alla de kvinnliga musikskapare som Anna Charlotta Gunnarsson skriver om i Kvinnorna som formade pophistorien är bortglömda. Däremot har nog snart sagt alla blivit förminskade, förvanskade eller förrådda: popmusiken har länge framställts som ett huvudsakligen manligt fält där kvinnor endast undantagsvis kunnat bryta sig in.
Visst fog finns det för en sådan beskrivning, men den är likväl överdriven: helkvinnliga band fanns redan i början av förra seklet (till och fler än helmanliga), de stod för underhållningen på restauranger och hotell, spelade hela kvällarna och hade ingen tid att öva. Kvinnor har varit låtskrivare, sångare, artister, tekniker och producenter – på grund av fördomar i mindre grad än män, men ofta väl så framgångsrika. En medelmåttig man kunde klara sig, en medelmåttig kvinna kunde ignoreras tills hon gav upp.
Även om inte alla kvinnor som tas upp själva glömts (det är svårt att hävda detta när exemplen inkluderar Whitney Houston, Agnetha Fältskog och Astrid Lindgren), så har deras insatser gjort det. Astrid Lindgren skrev inte enkom böcker och manus (eller var förlagsredaktör), hon skrev också texten till visor mer populära än något Taube eller Vreeswijk åstadkommit. Fältskog var inte bara ”hon den blonda”, utan skrev och producerade sin egen musik, men trots stöd från männen kring henne tycks hon haft för dåligt självförtroende för att vilja skriva för ABBA. Houston fick, trots att hon precis slagit igenom stort, inget utrymme i Bonniers Rocklexikon när den första utgåvan kom.
Gunnarsson försöker ge dessa kvinnor upprättelse, liksom en lång rad andra. Hon berättar om hur Gibson helt försökte mörka att fabriken hölls igång med kvinnliga arbetare under andra världskriget, om hur Neneh Cherry bidrog till att göra det accepterat att kvinnliga musiker kunde visa sig gravida, hur Sylvia Robinson gjorde hip-hop till något större än en subkultur i New York och hur Siw Malmqvist var första svensk som tog sig in på Billboard-listan.
Det är, trots det övergripande temat med mer eller mindre glömda kvinnor, en spretande bok. Musik är ett stort ämne, och avståndet mellan Karin Juels protestsång i det ockuperade Köpenhamn och Dolly Parton som säger nej till när Elvis ställer krav högre krav än hon vill gå med på för att spela in en av hennes låtar är trots allt enormt. Även tagna en och en är texterna är mycket bra läsning, och temats bredd gör snarast att den underliggande tesen om kvinnor som oförtjänt glömda framstår som mer övertygande.
