Feeds:
Posts
Comments

Archive for juni, 2025

Jag är inte imponerad av Julien Sorel. Huvudpersonen i Stendhals Rött och svart är en intellektuell landsortspojke som drömmer om ära och framgång. Hans främsta företräde är hans huvud, som är såväl vackert som kapabelt till halvt otroliga trick.

Till en början ser det mesta ut att gå i hans händer: han blir informator i småstadens förnämsta hem, han och husmor förälskar sig i varandra och har en affär, och när han koms på skickas han iväg till prästseminariet där han också tar sig fram. Sedan hamnar han i ett än mer förnämt hem i Paris, och så börjar ännu en kärleksaffär.

Handlingen låter sig alltså tämligen snabbt summeras: det som fyller boken är en oändlig psykologiseringsglädje, och små scener som skildrar hur hjärtana dansar runt varandra alltmer virvlande. Det är en romanstil jag inte finner stor glädje i: jag trivs inte i dessa inbilska sällskap, dessa trevande förställningar, dessa oförskämt lyckosamma förförelser per brevbok.

Sorels förakt för sin omgivning, hans karaktär byggd främst på ärelystnad, hans oförmåga att avstå från de tio fåglarna i skogen gör det inte lättare: han är så uppenbart en ung man som simmat ut på långt djupare vatten än han förstår. Det att nästan alla andra är lika överspända hjälper kanske lite grann, men i slutändan får jag konstatera att detta är ännu en av de böcker där mitt omdöme uppenbart inte stämmer med flera andras. Sådan ensamgång får väl i enlighet med bokens budskap ses som farligt: jag ber således om misskund.

Read Full Post »

Jag kommer inte riktigt ihåg varför jag kände att det var värt att plocka upp The definitive eternals. Det var inte direkt tack vare den långa, långsamma filmen (en Marvelfilm som knappast kommer få uppföljare). Kanske var den relativt billig? I vilket fall är en samling med utdrag ur flera av de längre sviter serier som publicerats med dessa odödliga människoavkommor, från Jack Kirbys första album fram till ett kort äventyr från 2009.

Det är alltså på sätt och vis en titt på hur serier har utvecklats och hanterats av olika skribenter: Jack Kirby anslag var storslaget och grandiost, men blev tungfotad i dialogen. Det är dock bättre än försöket från 1991 att skriva ungdomsdialog, vilken idag är närmast oläsligt pinsamt; den historien verkar också snarast förlita sig på att saker skall hända hela tiden snarare än smart berättande. Sedan följer vad som uppenbart är början på en svit, som inte ges någon upplösning.

Jag tror inte jag egentligen är sugen på att söka upp några av de olika delar som presenteras, men kanske: Eternals har i alla fall en fördel i att de dykt upp endast sporadiskt för kortare sviter med serier, så det är inte ouppnåeligt att läsa allt om dem.

Read Full Post »

Jag borde ju egentligen ägna det här utrymmet till att förklara hur Zacharias Topelius Fältskärns berättelser är en något oförskämt halvglömd svensk klassiker, en bok som efter att ha varit kanske det allra mest lästa svenska prosaverket först förvisats till pojkrummen men nu även lämnat dem och enbart finns i biblioteken hos de litteraturhistoriskt intresserade – men jag kan inte låta bli att istället spekulera om kopplingar till Tolkien. Den magiska ring som tjänar som berättelsens röda tråd tycks alltför lik den Enda för jag skall kunna göra något annat. Topelius ring skänker inte bara osårbarhet och mänsklig makt, den är dessutom en själens prövosten. Med tanke på Tolkiens förtjusning inför finska språket måste väl det ha verkat funnits en möjlighet för någon att gräva fram en faktisk koppling?

Nåväl, det är först i slutet av den första cykeln av fem som vi får lära oss mer om vad denna ring egentligen gör (mer än att den uppenbart tidigare gjort Gustav II Adolf hård mot stål). Innan dess får vi följa en ung krigsman från Österbotten, Gustav Bertila, i den svenska armén i Tyskland, och sedan på hemmaplan. Gustav är nu en ganska platt och lite tråkig huvudperson: förvisso båld i strid, men annars tämligen försagd. Som väl då finns det en utmärkt mustaschtvinnande skurk i form av jesuiten Hieronymus, som ständigt är beredd att offra trons innehåll för att dess namn skall vinna. Någon gång är hans tur väl överdrivet stor, men andra tillfällen så är hans planer sannerligen djävulska i sig själva.

Topelius pensel är väl ibland väl grov: om Hieronymus är en svart nidbild av en katolik är Gustav II Adolf en ren ljusgestalt, för god för denna värld. Gustav Bertila är överdrivet naiv, hans kamrat Lars Larsson lite för snabbkäftat levnadsglad för att snällt fogas in det schema som Topelius förbereder med en adlig och en ofrälse släkt. Å andra sidan: vem kan motstå glädjen i att se ett par högst världsliga herrar klädda i munkkåpor försöka bluffa sig fram med ett latin som endast sträcker sig till – »Pax vobiscum«?

Read Full Post »

Det är aningen ironiskt att dessa dagar läsa en bok där en del av intrigen är smuggling av droger från Kanada till USA: numer är det ju sådant snarare svepskäl för galningars vilja att införa tullar än något man ser som ett reellt problem. Det är dock faktiskt inte det som titeln i David Montroses The crime on Cote des neiges refererar till, utan mord: en lokal skurk hittas skjuten i sin lägenhet. Och sedan igen, i en stuga ute på landsbygden.

Den vi får följa när han försöker nysta upp detta är Russell Teed, vars detektivbyrå egentligen mest åtar sig fall när företag behöver reda ut bedrägerier och liknande. Men nu har han ombetts av modern till den skjutne John Sarks hustru Inez att reda ut om Sark i själva verket var bigamist, och så har han snubblat över kropparna. Snart får han flänga tvärs över Montreal, för att ta reda på hur allt hänger ihop, och vem av de sköna kvinnor som dyker upp som egentligen går att lita på.

Eftersom det är återpublicerad pulplitteratur så är svaret ingen: lojalitet är inte lätt att hitta, och laglydighet än mer sällsynt. Polisen är förvisso inte särdeles korrumperad, men inte heller speciellt klyftig eller överdrivet nitisk. Pistoler talar, ofta. Attityden till alkohol är liberal, till droger förvånansvärt moralistisk.

Mysteriet är dock väl konstruerat, om än fyllt av fler sammanträffande än en Dickensroman. Nästan alla tycks förvisso känna varandra, eller åtminstone bara vara ett steg bort. De har dock fullt logiska och varierade motiv, och agerar någorlunda rimligt utifrån dessa. Det är kanske inte någon litterär sensation, men en habilt skriven bok som utspelas i en stad jag annars inte besökt ens i tanken, så jag har inget att klaga på.

Read Full Post »

Den franska revolutionen pågick i tio år, och kom att förändra inte bara Frankrike utan hel Europa. Amerikanerna hade förvisso gjort uppror med liknande slagord halvannat decennium tidigare, men det var ju trots allt bara en av flera brittiska kolonier, långt bort och inget den gamla världens mäktiga bekymrade sig nämnvärt över. Men att Europas starkaste stat, den mest folkrika, skulle genomgå en sådan omvandling där all gammal auktoritet i princip förkastades, halshöggs eller tvingades fly, det var något helt annat: det var födslovåndorna till det långa artonhundratalet.

Om dessa omstörtande dagar har Dick Harrison satt samman en liten skrift för Historiska medias serie »Världens dramatiska historia«; av övriga delar kan man sluta sig till att detta är en serie för sådana som annars gärna läser om historia i tidningar med glassiga omslag som skulle kunna genereras av AI. Detta skall inte tolkas som att det är något grundläggande fel med skildringen, men den blir tveklöst aningen andfådd när tio års dramatik skall kondenseras till hundrasextio sidor. Den som tidigare bara kan redogöra för revolutionen i tämligen lösryckta termer får dock här åtminstone ett minimum av sammanhang och i alla fall något av förklaringar av exempelvis varför så många var så desperat hungrande.

Jag har alltså egentligen inget jag ärligt kan klaga på: jag förväntade mig näppeligen att boken skulle kunna vara mer än en sammanfattning av det man behöver kunna för att kunna kalla sig någorlunda bildad om ämnet. Ett index hade förvisso inte suttit fel, men bokens omfång är trots allt inte större än att man troligen ändå kan hitta vad man letar efter.

Read Full Post »

Jag är inte helt såld på Hawkeye: Kate Bishop, ett förvisso tämligen avgränsat litet äventyr på vad som verkar vara ett snofsigt hotell, men där a) folk beter sig väldigt underligt och b) det finns ett oväntat stort antal cirkusartister. Och c) Kates syster som hon inte är speciellt förtjust i och som lurat dit henne för att hon behövde hjälp med att ta tillbaka en ring som också var nyckel till ett valv med ett fragment av en oändlighetssten.

Historien är på det hela taget ganska lagom skruvad, med lagom knasiga motståndare och en syster som Kate långsamt lär sig lita på. Den är väl inget mästerverk, men har sina poänger. Teckningsstilen däremot, den har jag svårt för. Anatomin blir ibland konstig på ett närmast Liefeldskt vis, och ansikten ibland är tillknycklade som de just fått en smocka. För det mesta är det i alla fall tydligt vad man är menad att läsa, förutom när man plötsligt skall läsa hela uppslag rad för rad istället för varje sida för sig.

Read Full Post »

I det sista häftet med misslyckanden behandlar Helena Mattsson Bostadspolitiken. Misslyckandet hon vill framhålla där är inte miljonprogrammet, utan kanske reaktionen på den, och hur politiken som en följd i dag främst tycks utformad för mer välbärgade storstadsbor och internationella investerare, istället för att försöka förse envar med ett drägligt boende.

Återigen är det mest ett skelett av ett argument som målas upp, men dess viktigaste delar är dessa: de mest avskydda miljonprogramsområdena är som de är på grund av kommersiella intressen som tryckte på för mer butiksutrymmen och mer anpassning till bilåkning, samt mindre kollektivtrafik och mindre offentliga byggnader. Sedan brännmärktes resultatet riktigt ordentligt och så var den negativa spiralen av allt sämre rykten och allt mer social utslagning igång.

Att Mattsson ogillar den moderna bostadspolitiken och dess marknadslogik är tydligt; men samtidigt kan man undra om egentligen det socialdemokratiska alternativet var så lyckat. Att nygifta skulle stå flera år i bostadskö för att kunna flytta ihop var kanske inte en mer rimlig lösning än att helt avskaffa alla byggnormer. Så hur hade egentligen en lyckad bostadspolitik sett ut?

Read Full Post »