En herrgårdssägen är en Selma Lagerlöfs tidiga böcker, en kort liten sak, knappt en roman. En del av temana skall senare återkomma i andra böcker: galenskap, förtvivlan och människornas ständiga förmåga att överraska.
Historien om Gunnar Hede, som går in i galenskapen när den flock getter som skall få honom på ekonomiskt stabil grund dör i en snöstorm, är dock oväntat positiv. Jo, i stora delar av historien går han i usla kläder som gårdfarihandlare och ryggar för alla fyrfota djur i rädsla för att de kan vara förställda getter, samtidigt som den andra huvudpersonen, den unga Ingrid Berg, ensam kämpar mot en omgivning som tror sig veta bättre, men man får ändå aldrig riktigt känslan av att det väntar en stor tragedi. Delvis beror kanske detta på den lätta hand som omgivningen tecknas med: den fästmö som överger Gunnar och ger honom sista knuffen in i dårskapen förblir namnlös och utan kontur, den kompanjon han skall ha haft getterna med är knappt mer än nämnd. Däremot förekommer herr och fru Blomgren, gamla cirkusartister som nu drar sig fram på egen hand och är de enda fullt myndiga personer som tar Ingrid på allvar.
De dryga hundra sidorna hade nog kunnat vara dubbelt så många utan att boken känts överdrivet lång; samtidigt vore det fel att säga att något direkt fattas – det handlar snarare om att det inte är svårt att se var en författare som velat hade kunnat fylla på med mer material. Det som finns är dock mer än tillräckligt för att den strid som på slutet står mellan kärleken och förnedringen skall kännas väl så betydelsetyngd.
