På hundratalet e.Kr. stod det romerska riket på en av sina höjdpunkter: adoptionskejsarnas styre var på det hela taget upplyst och fredligt; de oroligheter som plågat riket hade ebbat ut och det fanns möjlighet att reformera lagar och appreciera myntfoten, att bygga i sten och njuta av silverålderns litteratur. Mitt i raden av av dessa goda kejsare står huvudpersonen i Marguerite Yourcenar Hadrianus minnen, berättad när den åldrade kejsaren ligger för döden i vattusot och ser tillbaka på sitt liv.
Det är en sammansatt person man möter: en kejsare som vill bygga städer och hålla fred, men som älskar livet som soldat. Han ogillar instinktivt saker som gladiatorspel och djurhetsning, men anställer dem ändå för att hålla folket lugnt. Han är filosof och hedonist.
Det är en långsam bok, utan direkta repliker, där ord sällan spenderas på dramatik, men däremot på diverse minnen och Hadrianus (lite väl lyckosamma) försök att se in i framtiden. Det är ett sätt att inte bara frammana mannen, utan också hans tid och omgivning, med soldater, sekreterare, rådgivare, senatorer, adopterade efterföljare, en hustru utan samliv, en adoptivmoder som kanske gjorde att han fick kejsarmakten på ett mindre blodigt sätt än annars varit möjligt. Och så Antinous, den unge favorit som kommer in i livet när Hadrianus är över fyrtio och förgyller ett par underbara år. Glädjen förbyts dock snart i sorg när Antinous offrar sig själv för kejsarens skull, och sörjs så djupt och offentligt att det ännu finns otaliga statyer bevarade, liksom en egyptisk ruinstad som en gång bar älsklingens namn.
Det är ett Rom som fylls av mer än bara soldater och intriganta senatorer, där filosofer och poeter kan ta plats, som kanske kan lämna något till eftervärlden mer än bara strid och rop. Hadrianus framställs kanske inte som den allra främste av kejsare, men en vars insats ändå är beundransvärd nog, en som försökte att bygga för evigheten, om inte i sten så i sinnen.
