Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

På hundratalet e.Kr. stod det romerska riket på en av sina höjdpunkter: adoptionskejsarnas styre var på det hela taget upplyst och fredligt; de oroligheter som plågat riket hade ebbat ut och det fanns möjlighet att reformera lagar och appreciera myntfoten, att bygga i sten och njuta av silverålderns litteratur. Mitt i raden av av dessa goda kejsare står huvudpersonen i Marguerite Yourcenar Hadrianus minnen, berättad när den åldrade kejsaren ligger för döden i vattusot och ser tillbaka på sitt liv.

Det är en sammansatt person man möter: en kejsare som vill bygga städer och hålla fred, men som älskar livet som soldat. Han ogillar instinktivt saker som gladiatorspel och djurhetsning, men anställer dem ändå för att hålla folket lugnt. Han är filosof och hedonist.

Det är en långsam bok, utan direkta repliker, där ord sällan spenderas på dramatik, men däremot på diverse minnen och Hadrianus (lite väl lyckosamma) försök att se in i framtiden. Det är ett sätt att inte bara frammana mannen, utan också hans tid och omgivning, med soldater, sekreterare, rådgivare, senatorer, adopterade efterföljare, en hustru utan samliv, en adoptivmoder som kanske gjorde att han fick kejsarmakten på ett mindre blodigt sätt än annars varit möjligt. Och så Antinous, den unge favorit som kommer in i livet när Hadrianus är över fyrtio och förgyller ett par underbara år. Glädjen förbyts dock snart i sorg när Antinous offrar sig själv för kejsarens skull, och sörjs så djupt och offentligt att det ännu finns otaliga statyer bevarade, liksom en egyptisk ruinstad som en gång bar älsklingens namn.

Det är ett Rom som fylls av mer än bara soldater och intriganta senatorer, där filosofer och poeter kan ta plats, som kanske kan lämna något till eftervärlden mer än bara strid och rop. Hadrianus framställs kanske inte som den allra främste av kejsare, men en vars insats ändå är beundransvärd nog, en som försökte att bygga för evigheten, om inte i sten så i sinnen.

Read Full Post »

I mitt fortsätta läsande av tidig detektivlitteratur hade turen nu kommit till vad som normalt ses som den första där alla de vanliga troperna finns på plats: en mängd svårförklarliga ledtrådar, en villrådig polisstyrka, en excentrisk privatdetektiv beväpnad främst med förstånd, en något mer korkad berättare. Det handlar så klart om Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, här tillsammans med de två uppföljande novellerna om Auguste Dupin, »Mysteriet Marie Rogêt« och »Det försnillade brevet«.

Har man tidigare läst Sherlock Holmes känner man igen mycket; »De fyras tecken« är klart inspirerad av »Rue Morgue«, och andra försnillade brev med utpressningspotential förekommer i ett par noveller: i »En skandal i Böhmen« lånar han också ett uppslag. Dupin är dock en långt mindre skarpt tecknad figur, och introduktionens skildring av oregelbundet liv återkommer inte i de senare novellerna, som snarast framställs som rena mysterier.

Lösningarna är väl som hos Holmes inte alltid helt schyssta: visst finns det ledtrådar man skulle kunna plocka upp, men en del läggs inte fram förrän delvis genom förklaringen. »Rue Morgue« har en lite väl långsökt förklaring. I »Marie Rogêt« kommer viktiga pusselbitar först sent, och mycket utrymme läggs på att motbevisa tidningsartiklars falska förklaringar (är fotnoterna och förklaringarna från originalet eller någon redaktörs? Det låter nästan som att det vore en fiktionaliserad variant av en sann händelse, men det förklaras aldrig i en rimligt fristående röst). Brevet har i sin tur en mycket enkel lösning som efter detta knappast kan användas igen; kanske lika gott det. På allt detta slängs en del knasiga teorier om slutledning, huruvida det krävs mer intelligens för att vinna i schack eller damspel och sannolikhetslära.

Det är alltså inte fullt lika god underhållning, och alls inte samma trivsamma ställning som på Baker Street (morden framställs i tämligen grälla detaljer som Watson aldrig skulle skriva ut). Gillar man den typen av mysterier får man dock ändå ett par fullt acceptabla sådana, och ett som kunde blivit något.

Read Full Post »

När Lupe dy Cazaril återvänder till det hus där han i unga år tjänade som page är det som en nedbruten man: ett nedrigt, personligt förräderi och över ett år som galärslav har gjort att den en gång betrodde soldaten nu mest önskar en plats där han kan så vara till någon nytta och kanske ibland sitta ett par timmar i sol (eller skugga, under den varma säsongen). Han är dock, skall det visa sig, en man gudarna har planer för, och den som har fått uppdrag att försöka bryta den förbannelse som utgör titeln till Lois McMaster Bujolds The curse of Chalion.

Till en början får han dock ett mer begränsat uppdrag: att undervisa den unga kungadottern Iselle som nu också bebor detta hus, styrt av samma matriark som förr, modern till den forna drottningen och mormor till såväl Iselle som tronarvingen Teidez. Deras halvbror, den nuvarande kungen, kallar dem dock snart till sitt hov där männen som förrådde Cazaril väntar. Till en början är han skrämd och hunsad, men växer med tiden och blir alltmer redo att göra mer än bara försöka hålla sig ur andras åsyn.

När man läser boken bland annat dedikerats till en historielärare så ser man ganska snart ungefär vad som väntar (i alla fall om man kan se vilka andra paralleller som finns), och kan istället försöka se om mana kan förstå vägen dit. Ungefär halvvägs in är de flesta pjäserna uppställda, och även om några överraskningar och oväntade kombinationer kommer ske i slutspelet så blir vägen dit också ganska tydlig: detta gör läsningen snarast mer njutbar, för ungefär då vet man också att vad som kommer ske.

McMaster Bujold verkar också vara den sorts författare som inte riktigt kan med att skriva misär: det betyder inte att det inte finns mörker eller att alla får riktigt den belöning de förtjänar, men den starka betoningen på det lilla panteon av gudar som länge är den mest tydliga markören att det inte är realism gör också att det hinsides kan framstå som en acceptabel lön för de som inte överlever fram till slutet.

Read Full Post »

Det är egentligen väldigt mycket begärt att en bok skall lyckas vara såväl romantik (av typen med spruckna livstycken), fantasy och ett mysterium med påhängt rättegångsdrama. Paladin’s grace av T. Kingfisher (nom de plume för Ursula Vernon) lägger därför huvuddelen av sin energi på livstyckena, och så får de andra delarna klara sig lite bäst de kan: de går ihop och är inte något att skämmas för, de skulle rentav kunna ta betydligt mer last, men de är knappast utvecklade nog för att vara anledningar att rekommendera detta.

Ett av de ömma hjärtana tillhör Stephen, paladin vars gud en dag verkar ha dött varpå han och hans medbröder gick bärsärk: kvar finns nu han och ytterligare sex andra (av vilka i alla fall vissa verkar få egna böcker i serien), alla mer eller mindre brutna och oroade för att de åter skall förlora kontrollen men beslutna att göra vad de kan för att betala tillbaka den skuld de känner.

Det andra hör till Grace, en parfyrmerare med aningen mer mundant förflutet; hon har växt upp med en alltmer paranoid mästare och sedan hamnat i klorna på en kvinnokarl som gift sig med henne för hennes kunskap men som annars mest verkar ha gjort hennes liv till en allt trängre bur innan hon flydde till en annan stad och började om.

De båda träffas av en slump, och sedan blir det lite förväxlingar och en intrig med lönnmord och massmördare som till stor del verkar finnas där för att saker skall hända som inte är brånad och ovilja att se sig själv som värdig och missförstånd: det är inte helt oävet, men detta är romans för den som vill ha riddare, fast med en någorlunda bra ursäkt för att bortse från vissa av vår världs kulturella mönster angående äktenskap och annat, och kanske lite magi på det. Det är inte en genre jag annars läser mycket av, men intrycket jag fått är att man kan välja alster med betydligt konstigare undertoner. Del två är införskaffad.

Read Full Post »

I andra boken brukar det bli mer tydligt hur en serie kommer fungera. Att döma av Moon over Soho, Ben Aaronovitchs uppföljare till Rivers of London, kommer konstapel Peter Grants äventyr vara en medelhårt länkad serie historier där man inte nödvändigtvis måste läsa allt men där det kan vara nyttigt att göra det: lite av vad som pågår är en fortsättning från första boken, flera figurer återkommer, och skador och annat de ådragit sig tidigare finns kvar (man kan också utan att avslöja alltför mycket konstatera att någon senare bok kommer vara en än mer direkt fortsättning på denna).

Två saker pågår: jazzmusiker faller ner döda direkt efter att ha haft ett gig, och andra män blöder till döds efter att ha fått penis avbiten. Den senare gruppen kommer huvudsakligen via den vanliga polisstyrkans arbete, den andra gruppen har Peter och hans närmaste kollegor upptäckt själv – jazzmusiker som tycks ha dött i hjärtinfarkt är inte något som polisen normalt tittar närmare på, men när ens egen far är en misslyckad musiker så är det mer personligt.

Jazz är nu inte något jag direkt brinner för. Ej heller är andra halvan av boken, där Grant och hans lärare hela tiden tycks gissa sig fram till ungefär vad som pågår utan att de egentligen därför kommer någon direkt vart något som direkt grep mig. Det finns en vansinnesfärd i ambulans, ett besök i Oxford och lite annat, men det tar ett bra tag innan det riktiga lästempot infinner sig. Det finns flera ytterligare böcker, men jag vet inte om jag är speciellt sugen på att se vad som händer i dem.

Read Full Post »

Bleak House hålls tydligen som ofta den allra bästa av Dickens romaner. Det är jag inte helt säker på att jag håller med om, men visst, de många sammanträffandena klaras av långt innan klimax, den unga, vackra, dygdiga och urtråkiga Ada får inte leva lycklig alla sina dagar, den vuxne barnungen Skimpole framställs som i längden omöjlig att ha som vän och en stor del av handlingen kretsar kring hemlighållandet av en ungdomlig romans, så det är väl om inte annat en roman där några av Dickens största problem och barnsligheter slipats av i olika grad.

Huvudperson är den unga Esther Summerson, föräldralös, av mer eller mindre slump omhändertagen av den vänlige och besuttne Mr Jarndyce. Han har även tagit vårdnaden om ett par likaledes föräldralösa släktingar, nämnda Ada samt Richard, en ung man helt utan intellektuell uthållighet eller ekonomiskt förnuft som man gärna skulle se få försöka klara sig utan andra en månad eller tre. Alla dessa är dessutom parter i det famösa rättsfallet Jarndyce mot Jarndyce, som hålls vid Kanslersrätten. I ett av dessa underbara fåtal tillfällen gör sig den lustighet som ibland framförs ännu bättre på svenska: denna sysselsätter sig inte med »law« utan »equity« , och det senare bör tydligen översättas »billighet«. Denna domstol framställs nämligen som ett monstrum som uppslukar allt i dess väg, alla tillgångar i de testamenten eller andra akter som underläggs den, allas liv som försöker nå rättvisa, ja, även själva sinnesron. Billighet finnes således här inte heller.

Utöver dessa finns naturligtvis en hel hord bipersoner: naturligtvis flera jurister, en baron och hans stolta hustru, en ung stackars gatsopare, procentare, avdankade soldater, en pappershandlare och dennes svartsjuka hustru, samt en detektiv: ovanpå allt annat är detta en slags tidig detektivroman, vilket ytterligare avhjälper de dickenska sammanträffandena. Grävandet, forskandet och spionerandet är allmänt, och möjligen undantaget det som detektiven Mr Bucket gör slutar det vanligen i förskräckelse: juristen Tulkinghorns snokande leder till slut till tre personers död, och ytterligare dödsfall leder berättelsen framåt.

Oaktat den mer pessimistiska hållningen bestås vi ändå med ett relativt lyckligt slut, i alla fall för de överlevande.

Read Full Post »

Till en malariadrabbad by i södra Italien anländer Carlo Levi efter att ha dömts till inre exil för sitt motstånd mot fascismen. Han är läkare och konstnär, vill helst tillbringa dagarna med sitt måleri men får en alltmer omfattande praktik eftersom de båda läkarna på orten är lika inkompetenta som de flesta övriga offentliga tjänstemännen på platsen. Enligt den legend som namngett Kristus stannade i Eboli skall nämligen inte civilisationen riktigt tagit fäste här, utan liksom kristendomen mest kommit för att ta sig en titt och sedan vänt platsen ryggen.

Bönderna på orten lever ett hårt, fattigt liv. Staten är endast ett ris som kräver dem på skatter och stundom krigsmän. Det högsta goda tycks vara att slita i Amerika istället, ty då kan man i alla fall spara ihop en lite slant, även om man lätt gör misstaget att återvända och sedan tvingas se den krympa ihop utan hopp när man fångats av en nyinköpt, usel jordbit eller ett äktenskap.

Inget fungerar riktigt, ingen tror att något kommer bli bättre. Det är inte så att man egentligen är okunnig eller dum (även om ortens skollärare mer bryr sig om den myndighet han får i sin andra roll som borgmästare och de möjligheter han då får att förneka andras vilja): folket är i regel gästvänligt och egentligen inte särskilt konservativt, mer än att man vant sig vid att all politik är dålig.

Handling finns inte mycket, fascination och uppgivenhet desto mer, tillsammans med en viss galghumor. Levi är inte någon frälsare, även om han framstår som ovanligt osjälvisk. Men vad gör det: staten finns ju endast för att blockera de försök som görs att på något litet sätt bättra situationen. Och när han till slut får lämna byn, så är det för att Abessinien fallit och allmän amnesti utlysts, och alltså bara ytterligare ett steg på vägen mot en mer allmän katastrof.

Read Full Post »

Jag vet inte om Joanna Russ The female man är den mest förvirrande bok jag har läst och uppskattat, men den måste vara bra nära. Själva idén med en multivärldarstolkning med divergerande historier som går att hoppa mellan (så länge man hoppar långt nog) tar författaren det någorlunda lugnt med: huvudsakligen håller man sig i vårt New York i mitten på sjuttiotalet, samma stad fast i en tidslinje där nazismen självdog innan andra världskriget, samt en framtid där mänskligheten enbart består av kvinnor och samhället fungerar helt annorlunda mot vårt.

Från dessa världar kommer Joanna, Jeannine och Janet, och därmed förvirringen: här sker en sammanblandning av författare och berättare på ett sätt som gör att man aldrig kan vara riktigt säker på vem som berättar, och om personen egentligen skall föreställas befinna sig i rummet kroppsligen. Den avancerade leken med perspektiv har förvisso en poäng, men det tar ett tag innan den framkommer.

Det huvudsakliga ärendet är annars feminism, och att se till att läsaren vet precis hur jävla dumma idéer är om att Riktiga Kvinnor minsann bara vill stanna hemma och ta hand om man och barn och annat man hoppades skulle ha lämnats kvar förra milleniet. Det är lite uppgivet, men inte såpass att humor inte är verksamt, och det går ju alltid att hoppas på Janets framtid.

Vissa delar är medvetet obehagliga att läsa, när satiren över mäns ömtåliga självkänsla blir för bitande eller boken försöker illustrera hur jäkla obehagliga idéer om kvinnor som egentligen i avsaknad av rationellt tänkande egentligen är genom att applicera dem på män, och det finns nog de som skulle finna detta obehag väl starkt (bland dessa rimligen precis de som mest borde utsättas för det). Caveat lector.

Read Full Post »

Jag tror knappt jag hört talas om Leslie Marmon Silko när jag fick hennes Ceremony, en bok om Tayo, en ung krigsveteran från Lagunareservatet, en före detta krigsfånge som tillsammans med andra snabbt lär sig att den där uppskattningen de fick när de gick omkring i uniform i krigstid inte var mer än ytterligare en lögn. Han har uppenbart PTSD, en enorm ångest över den kusin han inte kunde få med sig hem från kriget, en familj som redan tidigare skämdes över honom och bara flaskan som medicin.

Tills en dag spiralen nedåt bryts, vänds: han träffar en äldre indian, som har en stor ceremoni för att stoppa de häxerier som långsamt bryter indianernas vilja. Tayo dras in och finner plötsligt en ny mening, en som skiljer sig från de vitas torftiga vetenskap och giriga förstörelse. Helt plötsligt finns det kanske möjlighet till respekt i egna och andras ögon och en tillvaro där varje natt inte slutar i vrålande gråt.

Ceremony är en bok som ställer en hel del krav på läsaren: den bryter upp historien, placerar ut bitarna i ett delvis ickekronologiskt mönster, där allt inte sker med materiell realism, och där gamla berättelser bryter in och speglar Tayos resa och ibland pekar ut en ny riktning. Jag vet inte om jag riktigt förstår, eller bör kunna förstå allt den har att komma med, men något har jag troligen fått med på vägen.

Read Full Post »

Under 1200-talet tycks islänningarna ha bestämt sig för att producera så mycket sagamaterial som de bara kunde: antingen skrev de ner redan existerande, eller så gav de material till nya. Vissa bidrog rentav på båda sätt, vilket demonstreras i den samling som på svenska nu givits namnet Sturlunga, vilket består av ett flertal halvlånga sagor och en längre.

Allt tycks egentligen ha börjat i slutet av föregående sekel. Sagorna själva spekulerar inte i varför, men plötsligt tycks det isländska samhället falla isär i en ständigt ökande hastighet. 1100-talet hade varit relativt fredligt, men plötsligt tycks de fejder som trots allt funnits inte längre kunna stoppas. Fler och fler blandas in och makten koncentreras: där tidigare fejder varit mellan familjer står de plötsligt nästan mellan härader, och när man till slut når något som liknar fred finns alltid någon tidigare förvisad släkting som kan återkomma från Norge, någon avundsjuk lokalhövding som är beredd att satsa allt för att komma upp sig, någon som inte känner sig helt nöjd med en förlikning, och så börjar allt på nytt.

I centrum står som namnet antyder sturlungarna, bröder och farbröder och kusiner och till slut sysslingar vars släktkänsla sträcker sig så långt att de mestadels kan avhålla sig från att slåss med varandra, men inte mycket mer. På 1200-talets Island kan man lita på bröder, föräldrar och barn, i alla fall oftast, men allt bortom detta är osäkert: man kan inte lita på brorsöner, inte på biskopar, inte mågar (i alla fall inte om äktenskapet avslutats).

Den mest kände av alla dessa personer som sviker och slår ihjäl (om än sällan med någon större värme i sin själ) är naturligtvis Snorre Sturlasson, en av tre bröder till den Sturla släkten uppkallats efter. Hans litterära verksamhet nämns knappast här, däremot hans framfart för att samla anhängare och förmögenhet. När han halvvägs genom berättelsen slås ihjäl framstår det inte som mer förtjänt än när någon annan förlorar livet, men kanske inte heller mindre. I generationen efter tas hans litterära mantel upp av brorsonen Sturla Þórðarson, som skrev den längsta sagan i denna samling, men också självklart deltog i den allmänna oredan. Han var också en av få som kanske får ses som framgångsrik, i det att han överlevde fram till att det hela fick en ände i och med att kungen av Norge till slut var den som lyckades ta makten.

Som litterär upplevelse är Sturlunga inte att jämföra med de gamla islänningasagorna: de är långt rörigare, långt mindre destillerade. Antalet personer är enormt, och bara att hålla reda på vilken Sturla, Þórð, Snorre eller Kolbein som just nu omtalas är inte lätt. Ibland lyckas dock författarna höja sig över den allmänna förvirringen, skaka av sig stridsdammet och åstadkomma något i stil med Sighvats förmaning till sin son. Då är plötsligt de där cirka tvåhundra åren som bortblåsta, och man är tillbaka med Njal eller Egil. Inte speciellt uppbyggligt det heller, men roande.

Read Full Post »

Older Posts »