Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Skönlitteratur’ Category

De tre kortberättelser som samlats i Penric’s labors är inte som Lois McMaster Bujolds tidigare bok i serien klart sammanhängande; de har inget tydligt gemensamt tema och de stödjer sig inte nämnvärt på varandra. En av berättelserna, Masquerade in Lodi, utspelar sig till och med före Penric’s travels, medan de två senare, The orphans of Raspay och The phycisians of Vilnoc kommer efter, då Pentric skaffat familj och börjat rota sig ordentligt.

Men först kommer alltså Masquerade in Lodi, där Penric och Desdemona frenetiskt söker genom ett lätt förklätt Venedig efter Ree, en ung man som rids av en galen demon, med Chio, ett väldigt ungt helgon, och Merin, vän och kollega till den unge mannen, i släptåg, allt medan staden förbereder sig inför karnevalen. Egentligen stjäl nästan Chio med sin ungdom och nyfikenhet nästan helt showen, medan Penric mest får springa runt och försöka komma ikapp.

Lite mer kontroll, men bara lite, har han i The orphans of Raspay, där han råkar ut för pirater och föses ihop med Lencia och Seuka, systrar om cirka tio och åtta år, som han känner att han måste ta ansvar för; piraterna tänker sälja dem alla som slavar, omedvetna om att Desdemona också i så fall följer med. Eftersom de hamnat på en ö så gäller det inte bara att hålla sig undan piraterna, han måste också ordna en båt, vilket visar sig oväntat svårt, med det ena misödet efter det andra.

I The phycisians of Vilnoc, till slut, håller han sig närmare hemmet, men problemet är inte mindre pressande: en underlig, dödlig sjukdom har börjat sprida sig i Arisaydias militärläger, och en snabb konsultation utvecklar sig snabbt till en flerveckors kampanj där han försöker rädda så många liv han kan, med till en början endast den förvisso intelligente men nyligen befordrade tidigare lärjungen till den numer avlidne läkaren som främsta hjälp. Det är inte en upplyftande berättelse, utan snarare en om att kämpa vidare trots att utmattningen äter upp en så att man snart själv behöver läkarhjälp.

Tre korta berättelser, och har man läst om Penric tidigare vet man nog ungefär om man kommer gilla dem: även om de står hyfsat på egna ben och man nog egentligen kan hoppa in var som helst. Snabbslukat och intressant.

Read Full Post »

De tre långnoveller som utgör Penric’s Travels hänger nästan ihop tillräckligt för att kunna se som en enda roman: Lois McMaster Bujold låter sin trollkarl åka till vad som är ett lätt utklätt Bysans, ett imperium på långsam färd mot undergången, där eunuckers palatsintriger gör tillvaron osäker för alla med makt och pengar. Penric har skickats dit som hemlig kurir, men allt går tämligen snart åt skogen och han inser att han råkat dras in i en av de där intrigerna, och så berövas en talangfull general synen och han känner sig moraliskt tvungen att försöka reparera vad han omedvetet varit med om att ha sönder.

Det skadar inte att före detta general Arisaydia syster Nikys är alldeles förtjusande, och som verkar mindre oroad av att han delar huvud med Desdemona än de flesta andra han träffat på. Snart behöver i alla fall alla tre försöka fly, när det visar sig att Penric lyckats göra Arisaydia mindre blind än förväntat. Denna flykt upptar de två första novellerna, medan den tredje är ett försök att befria Nikys mor från en klosterö endast kvinnor får besöka (igen: Bysans).

Att det är tre noveller snarare än en roman har en del konsekvenser, i synnerhet att de personer som står bakom alla olyckor aldrig får vad de förtjänar. Fokus ligger på att klara av ett avgränsat problem, och för sammanhållningen får istället Penric och Nikys relation stå: Bujold låter dem också turas om att vara den vars tankar man följer, vilket gör att man lätt instämmer med Desdemonas suckar över hur milt hopplösa de ibland kan vara.

Det hela är i vilket fall äventyrsberättelser i en lättare skola: man känner sig ibland lite oroad för hur det skall gå, man får en del överraskningar, och är efteråt nöjd men inte överväldigad av vad man läst.

Read Full Post »

En herrgårdssägen är en Selma Lagerlöfs tidiga böcker, en kort liten sak, knappt en roman. En del av temana skall senare återkomma i andra böcker: galenskap, förtvivlan och människornas ständiga förmåga att överraska.

Historien om Gunnar Hede, som går in i galenskapen när den flock getter som skall få honom på ekonomiskt stabil grund dör i en snöstorm, är dock oväntat positiv. Jo, i stora delar av historien går han i usla kläder som gårdfarihandlare och ryggar för alla fyrfota djur i rädsla för att de kan vara förställda getter, samtidigt som den andra huvudpersonen, den unga Ingrid Berg, ensam kämpar mot en omgivning som tror sig veta bättre, men man får ändå aldrig riktigt känslan av att det väntar en stor tragedi. Delvis beror kanske detta på den lätta hand som omgivningen tecknas med: den fästmö som överger Gunnar och ger honom sista knuffen in i dårskapen förblir namnlös och utan kontur, den kompanjon han skall ha haft getterna med är knappt mer än nämnd. Däremot förekommer herr och fru Blomgren, gamla cirkusartister som nu drar sig fram på egen hand och är de enda fullt myndiga personer som tar Ingrid på allvar.

De dryga hundra sidorna hade nog kunnat vara dubbelt så många utan att boken känts överdrivet lång; samtidigt vore det fel att säga att något direkt fattas – det handlar snarare om att det inte är svårt att se var en författare som velat hade kunnat fylla på med mer material. Det som finns är dock mer än tillräckligt för att den strid som på slutet står mellan kärleken och förnedringen skall kännas väl så betydelsetyngd.

Read Full Post »

Lois McMaster Bujolds Paladin of souls är en direkt fortsättning på The Curse of Chalion. De gamla huvudrollsinnehavarna hålls dock alla på ordentligt avstånd och nämns, brevväxlas med eller påträffas som hastigast, men har annars inte mycket med handlingen att göra, så den som är intresserad måste strängt taget inte ha läst den tidigare boken. Istället för den ödmjukade Cazaril följer vi här den avoga Ista, som sluppit ur den förbannelse som tidigare fick andra att anse henne svagsint bara för att upptäcka att hennes omgivning fortfarande vill hålla henne inlåst i en gyllene bur.

Hon har dock andra planer, och smiter iväg på vad som ostentativt är en pilgrimsvandring, för henne är ett sätt att få ny luft men för en av de fem gudarna är ett sätt att gripa in och ställa något i världen till rätta. Snart visar sig saker röra på sig som inte bådar gott: ett utbrott av demoner, en trupp kätterska fyrgudingar långt inne i Chalion och en vision av en man vars själ långsamt dräneras. Allt visar sig hänga ihop och peka mot något som tvingar Ista att omvärdera sitt förkastande av gudarna och deras gåvor.

Liksom Chalion är Paladin of souls i slutändan en bok om att lära sig att förtrösta, eller åtminstone inte agera förhastat. Även här finns det ett hot att bekämpa, men här är det länge betydligt mindre väldefinierat. Ista är märkt av hur hon tidigare trodde sig utvald och hur hon då misslyckades, och även om det även finns yttre spänning verkar syftet delvis främst vara att hon skall kunna förlåta sig själv och börja sitt liv på nytt.

Read Full Post »

På hundratalet e.Kr. stod det romerska riket på en av sina höjdpunkter: adoptionskejsarnas styre var på det hela taget upplyst och fredligt; de oroligheter som plågat riket hade ebbat ut och det fanns möjlighet att reformera lagar och appreciera myntfoten, att bygga i sten och njuta av silverålderns litteratur. Mitt i raden av av dessa goda kejsare står huvudpersonen i Marguerite Yourcenar Hadrianus minnen, berättad när den åldrade kejsaren ligger för döden i vattusot och ser tillbaka på sitt liv.

Det är en sammansatt person man möter: en kejsare som vill bygga städer och hålla fred, men som älskar livet som soldat. Han ogillar instinktivt saker som gladiatorspel och djurhetsning, men anställer dem ändå för att hålla folket lugnt. Han är filosof och hedonist.

Det är en långsam bok, utan direkta repliker, där ord sällan spenderas på dramatik, men däremot på diverse minnen och Hadrianus (lite väl lyckosamma) försök att se in i framtiden. Det är ett sätt att inte bara frammana mannen, utan också hans tid och omgivning, med soldater, sekreterare, rådgivare, senatorer, adopterade efterföljare, en hustru utan samliv, en adoptivmoder som kanske gjorde att han fick kejsarmakten på ett mindre blodigt sätt än annars varit möjligt. Och så Antinous, den unge favorit som kommer in i livet när Hadrianus är över fyrtio och förgyller ett par underbara år. Glädjen förbyts dock snart i sorg när Antinous offrar sig själv för kejsarens skull, och sörjs så djupt och offentligt att det ännu finns otaliga statyer bevarade, liksom en egyptisk ruinstad som en gång bar älsklingens namn.

Det är ett Rom som fylls av mer än bara soldater och intriganta senatorer, där filosofer och poeter kan ta plats, som kanske kan lämna något till eftervärlden mer än bara strid och rop. Hadrianus framställs kanske inte som den allra främste av kejsare, men en vars insats ändå är beundransvärd nog, en som försökte att bygga för evigheten, om inte i sten så i sinnen.

Read Full Post »

I mitt fortsätta läsande av tidig detektivlitteratur hade turen nu kommit till vad som normalt ses som den första där alla de vanliga troperna finns på plats: en mängd svårförklarliga ledtrådar, en villrådig polisstyrka, en excentrisk privatdetektiv beväpnad främst med förstånd, en något mer korkad berättare. Det handlar så klart om Edgar Allan Poes Morden på Rue Morgue, här tillsammans med de två uppföljande novellerna om Auguste Dupin, »Mysteriet Marie Rogêt« och »Det försnillade brevet«.

Har man tidigare läst Sherlock Holmes känner man igen mycket; »De fyras tecken« är klart inspirerad av »Rue Morgue«, och andra försnillade brev med utpressningspotential förekommer i ett par noveller: i »En skandal i Böhmen« lånar han också ett uppslag. Dupin är dock en långt mindre skarpt tecknad figur, och introduktionens skildring av oregelbundet liv återkommer inte i de senare novellerna, som snarast framställs som rena mysterier.

Lösningarna är väl som hos Holmes inte alltid helt schyssta: visst finns det ledtrådar man skulle kunna plocka upp, men en del läggs inte fram förrän delvis genom förklaringen. »Rue Morgue« har en lite väl långsökt förklaring. I »Marie Rogêt« kommer viktiga pusselbitar först sent, och mycket utrymme läggs på att motbevisa tidningsartiklars falska förklaringar (är fotnoterna och förklaringarna från originalet eller någon redaktörs? Det låter nästan som att det vore en fiktionaliserad variant av en sann händelse, men det förklaras aldrig i en rimligt fristående röst). Brevet har i sin tur en mycket enkel lösning som efter detta knappast kan användas igen; kanske lika gott det. På allt detta slängs en del knasiga teorier om slutledning, huruvida det krävs mer intelligens för att vinna i schack eller damspel och sannolikhetslära.

Det är alltså inte fullt lika god underhållning, och alls inte samma trivsamma ställning som på Baker Street (morden framställs i tämligen grälla detaljer som Watson aldrig skulle skriva ut). Gillar man den typen av mysterier får man dock ändå ett par fullt acceptabla sådana, och ett som kunde blivit något.

Read Full Post »

När Lupe dy Cazaril återvänder till det hus där han i unga år tjänade som page är det som en nedbruten man: ett nedrigt, personligt förräderi och över ett år som galärslav har gjort att den en gång betrodde soldaten nu mest önskar en plats där han kan så vara till någon nytta och kanske ibland sitta ett par timmar i sol (eller skugga, under den varma säsongen). Han är dock, skall det visa sig, en man gudarna har planer för, och den som har fått uppdrag att försöka bryta den förbannelse som utgör titeln till Lois McMaster Bujolds The curse of Chalion.

Till en början får han dock ett mer begränsat uppdrag: att undervisa den unga kungadottern Iselle som nu också bebor detta hus, styrt av samma matriark som förr, modern till den forna drottningen och mormor till såväl Iselle som tronarvingen Teidez. Deras halvbror, den nuvarande kungen, kallar dem dock snart till sitt hov där männen som förrådde Cazaril väntar. Till en början är han skrämd och hunsad, men växer med tiden och blir alltmer redo att göra mer än bara försöka hålla sig ur andras åsyn.

När man läser boken bland annat dedikerats till en historielärare så ser man ganska snart ungefär vad som väntar (i alla fall om man kan se vilka andra paralleller som finns), och kan istället försöka se om mana kan förstå vägen dit. Ungefär halvvägs in är de flesta pjäserna uppställda, och även om några överraskningar och oväntade kombinationer kommer ske i slutspelet så blir vägen dit också ganska tydlig: detta gör läsningen snarast mer njutbar, för ungefär då vet man också att vad som kommer ske.

McMaster Bujold verkar också vara den sorts författare som inte riktigt kan med att skriva misär: det betyder inte att det inte finns mörker eller att alla får riktigt den belöning de förtjänar, men den starka betoningen på det lilla panteon av gudar som länge är den mest tydliga markören att det inte är realism gör också att det hinsides kan framstå som en acceptabel lön för de som inte överlever fram till slutet.

Read Full Post »

Det är egentligen väldigt mycket begärt att en bok skall lyckas vara såväl romantik (av typen med spruckna livstycken), fantasy och ett mysterium med påhängt rättegångsdrama. Paladin’s grace av T. Kingfisher (nom de plume för Ursula Vernon) lägger därför huvuddelen av sin energi på livstyckena, och så får de andra delarna klara sig lite bäst de kan: de går ihop och är inte något att skämmas för, de skulle rentav kunna ta betydligt mer last, men de är knappast utvecklade nog för att vara anledningar att rekommendera detta.

Ett av de ömma hjärtana tillhör Stephen, paladin vars gud en dag verkar ha dött varpå han och hans medbröder gick bärsärk: kvar finns nu han och ytterligare sex andra (av vilka i alla fall vissa verkar få egna böcker i serien), alla mer eller mindre brutna och oroade för att de åter skall förlora kontrollen men beslutna att göra vad de kan för att betala tillbaka den skuld de känner.

Det andra hör till Grace, en parfyrmerare med aningen mer mundant förflutet; hon har växt upp med en alltmer paranoid mästare och sedan hamnat i klorna på en kvinnokarl som gift sig med henne för hennes kunskap men som annars mest verkar ha gjort hennes liv till en allt trängre bur innan hon flydde till en annan stad och började om.

De båda träffas av en slump, och sedan blir det lite förväxlingar och en intrig med lönnmord och massmördare som till stor del verkar finnas där för att saker skall hända som inte är brånad och ovilja att se sig själv som värdig och missförstånd: det är inte helt oävet, men detta är romans för den som vill ha riddare, fast med en någorlunda bra ursäkt för att bortse från vissa av vår världs kulturella mönster angående äktenskap och annat, och kanske lite magi på det. Det är inte en genre jag annars läser mycket av, men intrycket jag fått är att man kan välja alster med betydligt konstigare undertoner. Del två är införskaffad.

Read Full Post »

I andra boken brukar det bli mer tydligt hur en serie kommer fungera. Att döma av Moon over Soho, Ben Aaronovitchs uppföljare till Rivers of London, kommer konstapel Peter Grants äventyr vara en medelhårt länkad serie historier där man inte nödvändigtvis måste läsa allt men där det kan vara nyttigt att göra det: lite av vad som pågår är en fortsättning från första boken, flera figurer återkommer, och skador och annat de ådragit sig tidigare finns kvar (man kan också utan att avslöja alltför mycket konstatera att någon senare bok kommer vara en än mer direkt fortsättning på denna).

Två saker pågår: jazzmusiker faller ner döda direkt efter att ha haft ett gig, och andra män blöder till döds efter att ha fått penis avbiten. Den senare gruppen kommer huvudsakligen via den vanliga polisstyrkans arbete, den andra gruppen har Peter och hans närmaste kollegor upptäckt själv – jazzmusiker som tycks ha dött i hjärtinfarkt är inte något som polisen normalt tittar närmare på, men när ens egen far är en misslyckad musiker så är det mer personligt.

Jazz är nu inte något jag direkt brinner för. Ej heller är andra halvan av boken, där Grant och hans lärare hela tiden tycks gissa sig fram till ungefär vad som pågår utan att de egentligen därför kommer någon direkt vart något som direkt grep mig. Det finns en vansinnesfärd i ambulans, ett besök i Oxford och lite annat, men det tar ett bra tag innan det riktiga lästempot infinner sig. Det finns flera ytterligare böcker, men jag vet inte om jag är speciellt sugen på att se vad som händer i dem.

Read Full Post »

Bleak House hålls tydligen som ofta den allra bästa av Dickens romaner. Det är jag inte helt säker på att jag håller med om, men visst, de många sammanträffandena klaras av långt innan klimax, den unga, vackra, dygdiga och urtråkiga Ada får inte leva lycklig alla sina dagar, den vuxne barnungen Skimpole framställs som i längden omöjlig att ha som vän och en stor del av handlingen kretsar kring hemlighållandet av en ungdomlig romans, så det är väl om inte annat en roman där några av Dickens största problem och barnsligheter slipats av i olika grad.

Huvudperson är den unga Esther Summerson, föräldralös, av mer eller mindre slump omhändertagen av den vänlige och besuttne Mr Jarndyce. Han har även tagit vårdnaden om ett par likaledes föräldralösa släktingar, nämnda Ada samt Richard, en ung man helt utan intellektuell uthållighet eller ekonomiskt förnuft som man gärna skulle se få försöka klara sig utan andra en månad eller tre. Alla dessa är dessutom parter i det famösa rättsfallet Jarndyce mot Jarndyce, som hålls vid Kanslersrätten. I ett av dessa underbara fåtal tillfällen gör sig den lustighet som ibland framförs ännu bättre på svenska: denna sysselsätter sig inte med »law« utan »equity« , och det senare bör tydligen översättas »billighet«. Denna domstol framställs nämligen som ett monstrum som uppslukar allt i dess väg, alla tillgångar i de testamenten eller andra akter som underläggs den, allas liv som försöker nå rättvisa, ja, även själva sinnesron. Billighet finnes således här inte heller.

Utöver dessa finns naturligtvis en hel hord bipersoner: naturligtvis flera jurister, en baron och hans stolta hustru, en ung stackars gatsopare, procentare, avdankade soldater, en pappershandlare och dennes svartsjuka hustru, samt en detektiv: ovanpå allt annat är detta en slags tidig detektivroman, vilket ytterligare avhjälper de dickenska sammanträffandena. Grävandet, forskandet och spionerandet är allmänt, och möjligen undantaget det som detektiven Mr Bucket gör slutar det vanligen i förskräckelse: juristen Tulkinghorns snokande leder till slut till tre personers död, och ytterligare dödsfall leder berättelsen framåt.

Oaktat den mer pessimistiska hållningen bestås vi ändå med ett relativt lyckligt slut, i alla fall för de överlevande.

Read Full Post »

Older Posts »