Feeds:
Posts
Comments

Archive for oktober, 2022

Att läsa Ibsen bjuder på överraskningar. Min syn på Ett dockhem är fortfarande färgad av en seg TV-teater vi tvingades se i gymnasiet, och det var ungefär vad han stod för även i övrigt. Borgerliga norska artonhundratalshem, torrt snus i gyllene dosor, välgörande utrensning av garderober fyllda med lik. Så Vildanden – en pjäs som verkar gå på tvärs med allt detta.

Fotograf Hjalmar Ekdal bor kringskuret tillsammans med sin fru Gina, som är den som verkligen sköter allt praktiskt, dottern och ögonstenen Hedvig, samt farfar, före detta löjtnant och skogsmästare, numer försupen och hånad efter en skandal. En dag kommer barndomsvännen Gregers Werle tillbaka till staden, hemkallad av fadern, grosshandlaren och Ekdal den äldres före detta kompanjon. Gregers bestämmer sig för att det Ekdals behöver är någon som rör i gamla affärer som sedan länge fått sjunka ned i dyn.

Gregers motpol är cynikern doktor Relling, som hellre matar människorna med en lögn som gör att de kan hanka sig fram än en sanning som de inte klarar av. För att stå ut med sådant kan man inte vara en drömmare som Ekdal och den yngre Werle, utan en mer robust typ som grosshandlaren, som tar vad han behagar, och sedan beredvilligt betalar.

Det hela får ett något emblem i form av en av grosshandlaren skadeskjuten vildand, som får bo hos Ekdals, alltmer tam, totalt oskälig. Är sanningen förlösningen, eller förbannelsen?

Read Full Post »

Elisabeth Åsbrink har i Orden som formade Sverige försökt sig på något svårt: att diskutera vad som kan ha format ett land, varför i hela friden de där konstiga svenskarna är som de är. Hon tar sitt ursprung i ord och fraser, och skriver därefter om diverse ämnen. Jämlikhet. Lort. Fred. Rasism. Ensamhet. Sommar.

Varje kapitel är kort, ett par sidor bara. Ibland räcker detta gott, ibland blir det väldigt ytligt. Det är sällan torrt, men Åsbrink låter också egna åsikter skina igenom: definitivt en bit åt vänster. Svensk självgodhet punkteras med friskt humör: slavhandel, rasbiologi, homofobi. Det är också delar av svenska historian.

På grund av upplägget är boken snarast underhållande. Systematik är det inte tal om. Ej heller tydliga teser. Källförteckningen är rudimentär och duger knappast för vidare studier om något ämne berör. Läsning bör i alla fall ge åtminstone några oväntade uppgifter, några områden att studera vidare.

Read Full Post »