För nöjes skull

För de som vill se paralleller mellan Fältskärns berättelser och Sagan om ringen är femte och avslutande cykeln en grym besvikelse: ringen uppträder endast i liten grad i berättelsen, och när allt är slut har den inte, som Ester Bertelsköld tidigare föresatt sig, kastats i elden, utan har funnit sin väg till Gustav III och hjälpt honom genomföra sin statskupp. Det finns förvisso också en passage där den sägs ha ett demoniskt inflytande, men från ett övergripande perspektiv är det hela högst otillfredsställande.

Egentligen är ju också det mesta uppbyggt för att ett explicit förkastande av ringen skall bli berättelsens höjdpunkt: Gamle Carl Victor Bertelsköld har nu fyra barn, två i sitt första gifte och två i giftet med Ester: de första är bördsstolta och rent ut sagt elaka, de två yngre mer upprätta (även om Paul i sina studentdagar är en fritänkare av en typ Topelius uppenbart ogillar, vilket bäddar för den mest svårsmälta episoden hittills). Brodern Bernhard är på väg att bli en typ i stil med farfars bror, men Ester uppger hus och hem för att på andra vägar försöka omvända honom. Det är väldigt oklart hur hon exakt tänkte gå till väga från början, även om hon till slut hittar en framkomlig väg: efter en kris kan hon vårda honom anonymt för en allvarlig skada, och råkar samtidigt komma över konungens ring. Enligt all logik skall då den omvändelse hon får till provas flera gånger, och det yttersta provet skall vara konungens ring: skall han bli den sjätte generationen att bära den eller ej? (På något sätt måste fadern fås att bära den en kortare stund, men vare därmed hur det vill).

Istället blir provet det mer beskedliga om general Pechlin skall lyckas skamma honom till att följa med och göra kontrarevolution – vilket blir extra dumt just för att kungen bär ringen, så ett sådant försök blir än mer fåfängt än det hade varit i verkligheten. Det gör att man istället för ett spännande slut på historien om ringen, med möjligheten att Bertelskölds skulle nå tronen (eller möjligen en naturlig avkomma från södra Frankrike Bernhard fått under sin beskickning som diplomat), så blir det hela en tämligen jolmig kristen moralitet som Topelius tidigare huvudsakligen varit god nog att undvika.

Till detta kan också läggas att Topelius verkar nästan helt ha övergett familjen Larsson, annat än att de får personifiera frihetstidens värsta excesser, med ett undantag i en ung riksdagsman för bondeståndet. Ej heller återser vi Vasa stad, men däremot Åbo – persongalleriet verkar helt enkelt blivit lite för stort. En besatt alkemist som säger sig levt i 140 år och som söker ringen ger i alla fall något intryck av Gollum.

Hela serien började starkt, men sedan tappade den alltmer styrfart. Här har den nästan helt förlorat den, och man känner nästan hur Topelius övergett en ursprunglig plan och istället lagt fram något annat, mindre lyckat.

Read Full Post »

Det var väl egentligen inte oväntat att konungens ring skulle gå ur familjen Bertelskölds händer i delen som handlade om stora nordiska kriget. Eller att den skulle föra över sitt beskydd på Karl XII. Det som inte riktigt är klart är hur han förlorade den, speciellt som Topelius är av den beundrande skola som vill ha honom till halvgud utan krokigheter i sin själ.

Den medlem vi huvudsakligen följer, Gustav Adolf Bertelsköld, tycks dock klara sig någorlunda utan en sådan ring: en urstark bjässe, som deltar i nästan varje större drabbning innan han till slut försvinner i de jämtländska fjällen, en karolin som kan utstå allt utom kvinnors blickar. Brodern Torsten, som egentligen skulle haft ringen, är en politiker, med alla ordets negativa bismaker oförtagna: en intrigmakare, svikare och usling.

De tre delarna ägnas i tur och ordning åt tiden fram till Poltava, försöken att försvara Finland mot övermakten, samt de sista årens allt bittrare motstånd mot det oundvikliga slutet. Man får se slagfälten i Polen och Finland, belägringar och fältslag, partigångare och vad som snarast får kallas bondeuppbåd. Det är i botten inte något vackert krig, även om Topelius ändå låter sig imponeras.

Den ohöljda beundran för Karl XII och allmogens förmåga att ständigt ställa sig upp och försöka bjuda upp till en ny omgång blir i längden något tröttande. Nationalismen är dock för det mesta någotsånär rimlig, främst byggd på stolthet över vad man själv åstadkommit. Omständigheterna kring tillkomsten gör att boken endast någon enstaka gång kan fara ut i attacker mot Ryssland och Peter den store, men alla inställningen framstår ändå som klart mer åldrad än exempelvis språket, den något enkla intrigen eller de porträtten av förvånansvärt självständiga kvinnor.

Read Full Post »