Feeds:
Posts
Comments

Archive for maj, 2025

Det var naturligtvis en gåva. Annars skulle jag knappast ha börjat med tredje boken i en serie. Eller nej: när det kommer till deckare kan man ofta göra just det, beroende på vilken typ det är fråga om, och ibland spelar det ingen större roll om det är första eller femte gången, eftersom detektiven i fråga inte är där för att visa upp sitt privatliv. Men när det kommer till Richard Osmans The bullet that missed är det uppenbart inte första gången man förväntas möta pensionärerna Elizabeth, Joyce, Ibrahim och Ron med vänner, även om det heller inte spelar lika stor roll och man snart får en känsla för ungefär vilka de är och vad de håller på med.

Vilket alltså är kalla fall, här närmast mordet på en journalist som var i färd med att undersöka en bedrägerihärva och där man hittade ett bilvrak i havet. Nu skall alltså en gammal spion, en psykolog, en fackledare (som var med på tiden då sådana slogs med poliser) samt en hemmafru (eller exakt vad Joyce nu tidigare pysslat med; det förklaras aldrig riktigt) försöka ta reda på vem som dödade Bethany Waites. Fast helt själva är de inte: de har till hjälp några lokala poliser, Elizabeths allt mer demente make, hennes polske fixare, samt en före detta KGB-överste. Å andra sidan vill en svensk penningtvättare som tjänat biljarder ha sagde KGB-överste mördad, samtidigt som han tydligen är för snål för att anlita proffs.

Mysteriet är rimligt konstruerat, med tillräckligt många vändningar och falska spår, även om allt i slutändan verkar hänga ihop (några saker verkar dock tappas helt, och vissa saker ser ut som om någon inte tänkt igenom dem helt, men nåväl – det är kanske något för en senare installation i serien). Egentligen verkar den mycket engelska verklighet som målas upp, med småstäder, lokalteve, te, och ny teknologi att lära sig, vara lika mycket poängen som mysteriet: det finns inte många andra sätt att skriva om en sådan verklighet utan att det blir pretentiöst.

Egentligen letar jag inte efter deckarserier att läsa, men om jag nu skulle känna för en så är det nog fullt möjligt att jag plockar upp de tidigare två delarna, och de som eventuellt kommit efteråt också.

Read Full Post »

När västfrontens kanoner upphörde sitt muller i slutet av 1918 innebar det inte fred i öst. Det sammanstörtande ryska väldet sönderslets i en oreda som knappt går att överblicka, och den arma befolkningen fick se sin värld sönderslitas av ständigt nya soldathopar. Budjonnyjs armé av kosacker var ena av dessa horder som drog fram över de östeuropeiska landskapen, lämnande olycka i spåren i Ukraina, Belarus och Polen.

Med på fälttåget in i Polen följde krigskorrespondent Isaak Babel, och han skulle senare omvandla sina upplevelser till den lilla boken Ryttararmén, en episodisk skildring av livet sett underifrån: hur de rått okomplicerade kosackerna plundrade, slogs, skändade, bråkade inbördes och tog sin långt in i Polen innan de slogs tillbaka. Det är ett landskap av fattiga bondbyar, bebodda av såväl kristna som judar. Inget tycks riktigt respekteras: det är knappast någon revolutionär glöd som driver armén framåt, och även om berättaren möjligen har sådana anfäktelser så tycks själva det faktum att han kan drabbas av sådana märka honom som någon som i sinom tid kommer ätas av revolutionen.

Livet i ryttararmén är rått, kallt, blodigt, ofta kort. Kamratskap verkar inte riktigt finnas (i alla fall inte för vår något blödige och klumpige berättare). Revolutionens ledare skulle nog försöka rättfärdiga armén som en sorglig nödvändighet. Känslan man får är att den verkliga tragedin är att soldaterna ser på revolutionärerna på ett samma sätt.

Read Full Post »

Mycket av innehållet i Lavie Tidhars och Paul McCaffreys Adler är lånat från andra: nästan hela persongalleriet utgörs av figurer från diverse spänningsromaner från 1800-talet; ja själva konceptet är mycket likt Moore och O’Neills The League of Extraordinary Gentlemen.

Som titeln antyder är mycket hämtat ur Sherlock Holmes: Irene Adler är naturligtvis »Kvinnan«, men även professor Moriarty och Sebastian Moran dyker upp, och första delen är närmast en direkt pastisch (med Jane Eyre, av alla personer, i rollen som Watson) – fast Miss Havisham har tagit över Holmes mer vetenskapliga sida. Sedan dyker den egentliga skurken, Ayesha (Hon som måste lydas) upp, tillsammans med Carmilla i rollen som första hejduk.

Allt rör sig tämligen fort, och det handlar tydligt mer om underhållning än om någon djupare vidräkning med figurerna: Ayesha är den enda som egentligen förses med tydligare förklaring av varför hon är i London och agerar som hon gör. Irene Adler har förändrats ganska lite från när hon var på väg att koka ihop en böhmisk skandal, likaså Moriarty, men hur Jane Eyre blivit slagfältssjuksköterska avslöjas inte, inte heller hur Ayesha fått tag på Carmilla eller Havisham blivit uppfinnare.

Historien är kanske inte håller menad att tas på alltför stort allvar, men den verkar lite väl ogenomtänkt (några papper som till en början framställs som extremt viktiga är i slutändan helt onödiga, och hade Ayesha bara låtit bli att blanda sig i uppståndelsen kring dem hade nog hennes slutliga plan fungerat bättre). Det roliga ligger ju snarast i hur diverse figurer fått nya roller än i exakt hur allt skall hänga ihop, så man bör låta bli att peta på den alltför hårt, men nog hade man hoppats på mer tankemöda bakom det hela.

Read Full Post »

De problem som skrivs på den cartesisanska dualismens konto i inledningen av Cecilia Sjöholms korta text om Descartes och dualismen är var sig få eller små; det är i princip en provkarta av allt som åtminstone vänsterlutande personer anser vara problem i världen: kolonialism, naturförstöring, kapitalism. Att allt detta skall bero på tron att människans tänkande kan separeras helt från den kroppsliga existensen, och att denna uppdelning helt kan tillskrivas en fransk filosof med en kroppskonstitution olämplig för nordiska vintrar verkar inte helt konsekvent: om nu det inte finns något sådant som ren abstraktion så är det fascinerande att just idén att det gör det tillskrivs så många negativa följder.

Nåväl, det är inte detta som är Sjöholms huvudämne, utan hur Descartes själv tog sig an frågan om hur något som är ren tanke skulle kunna påverka något som är ren kropp. Det är naturligtvis inte enkelt att kondensera resultaten av en stor tänkares mödor till vad som väsentligen är en tidskriftsartikels längd, och jag kan inte avgöra om Sjöholm lyckats i detta, mer än att hon tydliggjort att Descartes definitivt inte ansåg att han kunde han luta sig vila på lagrarna bara för att han gett det rena förnuftet i alla fall ett resultat att alltid falla tillbaka på. Hans tankar är långt mer komplexa än så: han undersöker hur man kan karakterisera små barns tänkande, känslors uppkomst, kärleken. Sjöholm pekar också specifikt på likheter med Freuds tankar.

Oavsett så vet jag inte om textens syfte egentligen uppfylls: den starka dualismens begränsade värde kan de flesta nog inse, medan påståenden om att olika moraliskt förkastliga fenomen skall skrivas på dualismens konto knappast kan motverkas genom att hänvisa till Descartes själv var mer nyanserad eller att han också var föregångare till psykoanalysen. Sjöholms tankar är inte ointressanta, men de rör sig längs en annan axel än den föregivna.

Read Full Post »

Magnus Jacob Crusenstolpe är idag en tämligen bortglömd person, om något hågkommen som motståndare till Karl XIV Johan och författare till diverse libelliska skrifter, möjligen också som en av de första svenskar som skrev skönlitteratur för utkomstens skull. Detta har Bo Hammarlund velat ändra på med Den aristokratiske rebellen, vilket i praktiken blir ett försök att ge Crusenstolpe upprättelse och påvisa att han inte var fullt så ombytlig och hatfylld som han annars framstår i översiktverk och liknande.

Crusenstolpe är oavsett detta en utmärkt person att skildra det tidiga 1800-talets svenska politiska landskap genom: han blev vuxen ungefär vid tiden då Karl Johan tog över styret, och han dog samma år som den gamla ståndsriksdagen avskaffades. Hans i grunden liberala engagemang tycks ha varit djupt och ärligt, även om han snarare var partigängare än röstboskap. Han ansåg att en vittomfattande, om dock inte total, yttrande- och tryckfrihet var av högsta vikt, han såg tydligt behovet av en representationsreform (ehuru han som adelsman och i grunden reformistisk önskade rädda något av de gamla stånden), men han tyckte samtidigt att Norge var ett förskräckligt land, och kunde inte förstå hur andra liberaler kunde ha det som föredöme.

Politiskt visste han alltså vad moderation var, men polemiskt var han snarast gränslös: han sårade andra med infama porträtt, där han först gav en skopa beröm för att sedan med en ironisk skruv förvända betydelsen helt. Han attackerade snart allt och alla, men kunde samtidigt upprätthålla en bred vänskapskrets. I trots mot sin liberalism ledde han en tid en kungavänlig tidning, och motarbetade Hiertas liberala. Tål man inte motsägelser är han svår att uppskatta.

Huruvida Hammarlunds äreräddning är fullt förtjänt är därför också svårt att avgöra, även om den bild han tecknar inte verkar psykologiskt orimlig. Den period han skildrar framstår som levande, långt mer än en lång paus mellan 1809 års ofullständiga statsomvälvning och det sena 1800-talets långsamt begynnande demokratisering. Crusenstolpe är också som sagt en väl vald centralgestalt, så i botten finns egentligen här material för en fackbokssensation. Ack då, att Hammarlunds framställningsförmåga inte är paritet med subjektets: dispositionen är minst sagt rörig, med hänvisningar till saker som behandlas fullt senare och en hel del onödiga upprepningar. Framställningen av enskildheter är i motsats redlig och klar, fullt adekvat för ett historiskt arbete utan några större utsvävningar.

Det är således inte helt oreserverat som boken kan rekommenderas: den bärs snarare av sitt ämne än sin författare, men det är gott nog som det är.

Read Full Post »

Jag är inte helt klar på exakt hur historierna om Ms Marvel nu publiceras eller skall läsas. Jag är dock rätt säker på att Fists of justice, oavsett vad som sägs på de sista rutorna, inte är början på något nytt, utan snarare ett äventyr att hålla läsarna nöjda med i väntan på något annat.

Kamala får först hjälpa X-Men (eller rättare sagt: Wolverine, som för tillfället inte är med i den aktiva gruppen), mot en svärm moskitrobotar som verkar ta sig till deras träkoja (vilket låter aningen mindre tufft än det är). Sedan får hon höra om liknande robotsvärmar, fast i råttform, och att den är inne på Moon Knights område, så hon dyker upp för att hjälpa honom. I sista delen så är det Venom som råkar ut för eldflugor, och de lyckas spåra robotarna till ett hemligt labb och en superskurk och en konstig plan att skapa ett odödlighetsserum (bieffekterna är dock inget att leka med).

Alltså: ganska mycket action rakt igenom, några uppmuntrande ord när de behövs (främst till Venom), och väldigt få egentliga konsekvenser, eller utveckling av deras personliga historier. Inte på något sätt dåligt berättat (även om vissa delar är snyggare tecknat än andra), men fullt möjligt att hoppa över utan att man behöver känna att man missar något speciellt.

Read Full Post »

Magnus Hulthéns bidrag till Misslyckat?, betitlat Mål i skolan, är kanske mest intressant av de jag hittills läst: idén om att skolan skall styras genom att staten sätter upp mål som eleverna skall uppnå och sedan är det upp till lärare, rektorer och huvudmän att uppnå dem verkar attraktiv, men har inte visat sig medföra den gyllene framtid som utlovades.

Nåväl, tron att alla barn skulle kunna nå upp till en nivå som är att betrakta som rimlig för att påbörja högre studier var väl knappast realistiskt till att börja med. Skolan är kanske inte det lättaste skeppet att ratta, med en mängd olika önskemål och parametrar att ta hänsyn till, och även om nu de flesta vuxna nog kan tycka att det är rimligt att barn exempelvis lär sig engelska glosor, multiplikationstabellen, och Europas huvudstäder, så tycker måhända inte barnen det, samtidigt som och förskräckande många föräldrar tycks anse att det viktigaste är att lilla älsklingen får bra betyg, inte att de är rättvisa. Lägg till ett friskolesystem, och det är inte konstigt att de där målen hela tiden behöver kompletteras och justeras, ersättas och ses över.

(Eländet med betygssystem skall vi inte tala om. Utifrån historiska data verkar det som att vi om sisådär 10 år kommer nå en singularitet då tidsintervallen de används innan de ersätts av nya blir oändligt kort).

Alltnog: Hulthén tecknar hastigt upp styrningen av folkskolan, och går sedan in på idéerna bakom nuvarande system. Mycket fina och förträffliga idéer är det, och de som framförde dem ville nog liksom andra skolpolitiker inget annat än att barn skulle få lära sig och kanske tycka det var rätt trevligt att göra det. Målet var en gång att plocka isär det alltför byråkratiska skolverket, men ack: byråkratin är ett slugt monster, och är nu tillbaka, endast under namn som »administration« och »värdegrundsarbete«. Vad som bör göras åt den saken får andra fundera på, men Hulthén tycks i alla fall vilja säga att ytterligare mål knappast kommer hjälpa.

Read Full Post »

Edmund Crispins The moving toyshop är en hybrid: den försöker gifta ihop den klassiska pusseldeckaren med den brittiska komiska romanen av den lättare skolan. Sådan görs inte alldeles enkelt, även om de finns de som lyckats. Här blir det särdeles svårt, då brottet inte är sådant som passar sig för sådan komedi, såsom stöld av nysilver eller cirkushästar, utan ett tämligen sjaskigt mord.

Man kan ju för all del vara underhållande, med tillräckligt smart dialog eller en berättare som håller stilen, men humorn här utgörs delvis av stoj och stök: en massa tokar i en bil som jagar en annan bil, två tokar som försöker få fatt på någon som står och repeterar Brahmskörer. Det stöter ganska hårt mot en historia som i grunden är allt annat än lustig, med ett mord på en gammal dam för att tillskansa sig ett arv, följt av nya mord för att sopa igen spåren.

Den centrala handlingen är annars denna: Richard Cadogan, i begynnande medelålderskris, anländer sent en natt i Oxford och bestämmer sig för att känna på dörren till en leksaksbutik han passerar, och när han finner den olåst smyger han in utan att riktigt själv förstå varför, varpå han finner en död kropp, slås medvetslös, vaknar i en skrubb, tar sig ut och till polisen. När de tar sig till platsen finner de på leksaksbutikens plats ett dagslivs, och absolut ingen kropp. Cadogan söker därför upp sin gamle studiekamrat Genvase Fen, professor i litteratur, och tillsammans nystar de upp ett mysterium där de stöter på gamla damer som älskar limerickar, brännvinsadvokater (eller i alla fall sherry-diton), doktorer med bandagerade huvuden, samt en obehaglig hyresvärd, som tydligen behöver utöka inkomsterna genom att verka som medium.

Det finns förvisso en del roande dialog, likaså några partier som är riktigt dråpliga, samtidigt som de mysterier som rullas upp faktiskt är välkonstruerade nog. Allt hänger inte heller på en enda stor gåta, utan en del tas allt eftersom. Trots att ingredienserna i sig är goda nog tycker jag resultatet inte riktigt går ihop: kanske beror det på att jag väntade mig en deckare med viss humor (något i stil med när Lord Peter Wimsey är som bäst), och den gått ner bättre om jag ställt in mig på humor med detektiva inslag.

Read Full Post »