Feeds:
Posts
Comments

Archive for april, 2021

Jag hittade Start with the impossible, första volymen av serier med The Ultimates, i en rea-hylla. Det är inte svårt att se varför, för även om det är snyggt tecknat och någorlunda kompetent berättat så är det tydligt en serie tänkt att handla om Marvels universum i dess mest tramsiga betydelse: massor med teknomagi om alternativa verkligheter och verklighetens uppbyggnad, vilket ger intryck av ett stort megagigantiskt mischmasch.

The ultimates verkar vara sådana av Marvels hjältar som normalt brukar hålla till ute i galaxen: Kapten Marvel, Ms America, Spectrum och Blue Marvel (aldrig hört talas om) samt Black Panther. Det känns lite som man tog allt som var tillgängligt och kastade det tillsammans (vad gör Black Panther där egentligen?).

De säger sig vilja ta sig an de stora problemen, och det första de försöker göra är att läsa problemet med … Galactus. Ambitionerna är det inte fel på. När det väl är undanstökat försöker de göra något åt tidsresor. Mycket lovvärt, även om de direkt säger att de inte kan stoppa dem helt. Men ungefär där ballar det också ut helt, och till slut verkar de inte ha åstadkommit något annat än att släppa lös någon som inte borde släppas lös. Bra jobbat.

Som sagt: ganska tramsigt, och inte på ett speciellt intressant sätt. Hittar jag del två på rea kanske jag köper den, men jag kommer inte leta reda på den.

Read Full Post »

Tredje delen i Strindbergs biografiprojekt, I röda rummet, närmar sig Johans genombrott, såväl på det professionella som det äktenskapliga planet: Johans roll som alter ego blir också allt tydligare, för där ungdomsåren knappast kunde kontrolleras av andra än de som råkade vara med, så hamnar vi här åtminstone i miljöer som senare skulle återkomma.

I det yttre händer inte mycket av direkt intresse för eftervärlden: han driver runt utan att hitta ett jobb han kan behålla, provar att starta branschtidning för försäkringsbolag, men kan inte smeka medhårs, vänder åter till teatern men ger nästan genast upp igen, lever på lån, är kort tid telegrafist, journalist. Till slut hamnar han på Kungliga biblioteket, och gör sig själv till sinolog. När boken stänger skall han precis introduceras i ett finare hem, där unga friherrinnan har skådespelarambitioner …

Det är inte en särskilt spännande historia: Strindberg känns mycket som han står och stampar, och även om han senare skulle få god nytta av alla miljöer Johan rör sig i så tycks han vid de tillfällena ha uttömt ämnena. Nu tas mycket tid istället av filosofi, gärna över kvinnligt och manligt, vilket gör att farten minskas än mer. Boken är ungefär hälften så lång som de båda tidigare, men känns lika lång.

Read Full Post »

För den som inte kan få nog av Skivvärlden är The Compleat Ankh-Morpork troligen en av de bättre sidoböckerna: den låtsats vara en turistguide till staden, så man får en vacker karta över staden, och översikter över olika saker som finns att göra och se där: listor över tempel, nöjen, matställen, hotell, gillen, transportmedel och promenadleder.

Somt är naturligtvis bättre än annat: den långa listan med olika näringsidkarna, närmast en form av gula sidorna, är hyfsat trevlig med sina fejkannonser i artonhundratalsstil, men blir lite långdragen då mycket närmast ger intryck av utfyllnad, och man får vara väldigt begeistrad i Pratchetts värld för att tycka att de små hänvisningarna till olika bifigurer i böckerna i sig är roliga. Mer nöje får man istället ut av den långa genomgången av de olika gillena och vad de sysslar med liksom listan över vad man kan roa sig med: dessa ger intryck av att mer möda lagts än vad som krävs för att dra i spaken på någon namnroulette.

I slutändan är detta dock en fullständigt undgänglig bok, trevlig att titta i men inte mycket mer än en kuriositet.

Read Full Post »

Det kan idag vara svårt att tro, men för inte alltför många år sedan läste tydligen inte svenskar i gemen historiska mer seriösa skildringar; sådana ansågs främst rikta sig till yrkesmän, medan den bredare allmänheten ansågs vara ointresserad.

Om dessa äldre historieböcker var av samma skola som Bjarne Beckmans Matts Kättilmundsson och hans tid, i två band, så är det dock inte svårt att hitta möjliga orsaker: den inleds med en lång, teknisk diskussion om herr Mats härkomst, den tenderar att föregripa sina egna, ibland hårt frampressade resultat, och den tycks mena att läsaren själv skall kunna tolka citat på fornsvenska, tyska och latin (det första är möjligen nätt och jämt görligt för den oskolade). Den har också en tendens att hoppa förbi vissa förlopp med hänvisning till att Erikskrönikans skildring är allmänt känd.

Bokens huvudperson var militär, knuten först till marsken Torkils Knutsson och sedan hertig Erik Magnusson. Han var den som efter Nyköpings gästabud ledde upproret mot kung Birger, och sedan inledningsvis dominerade förmyndarstyrelsen innan han fick stå tillbaka för personer med större politiskt talang. Han slöt sina dagar som ståthållare i Finland; hans testamente visade att han lyckats uppbringa stora rikedomar.

Beckman försöker förvisso inte skildra herr Mats som någon riddare utan tadel i skinande rustning, men han tycks ändå så fort han få chansen vilja spåra stora planer, mildhet och och närmast demokratiskt sinnelag. Inget är helt gripet ur luften, men man anar ändå att många resultat visar på svagare grund än som är riktigt säkert. Vi kan ta Erikskrönikan som exempel: att Mats framställs som dess tillskyndare är en tämligen konventionell åsikt, men försöken att sedan hitta en faktisk författare och att bestämma exakt vilken typ av källor som kan ha legat till grund för den känns som försök att få fram stora resultat där väldigt få står att vinna. Intressant är dock att han angriper den utifrån statistisk metodik, låt vara en ganska rudimentär sådan. Det är ett spår som idag borde kunna ge mer resultat.

Hade denna bok skrivits idag hade den förmodligen varit betydligt kortare: den innehåller alldeles för mycket grundforskning för att kunna publiceras annat än möjligen som doktorsavhandling, den riktar sig till en publik som förutsätts ha en bildningsnivå som knappast ens medeltidshistoriker alltid kan antas ha, och den innehåller longörer som man måste vara hårt intresserad av genealogi för att finna glädje i. Den är snarast en av dessa klassiska tegelstenar som dagens forskare tacksamt ställer i bokhyllan, glada för att någon annan gjort jobbet åt dem.

Read Full Post »