Det är rätt skönt med en superhjälteserie som är helt obekymrad om konsekvenser eller övergripande handlingar. Det är nästan så att Paradox Girl är designad för att hålla sådant på ordentligt avstånd. Paradox girl (inget borgeligt namn känt) kan nämligen hoppa runt i tid och rum, utan några större konsekvenser. Samma paket bananvåfflor kan ätas igen och igen, behöver ett stort monster besegrad hoppar hon runt tills hon hittar ett lämpligt vapen, behöver hon ett handtag hoppar hon bara tillbaka i tiden för att själv hjälpa till (eller retas).
Mest håller hon på med konstigheter, dock: försöker bli av med en järv, och sedan björnen som hon hämtade för att jaga bort den, och sedan den laserbeväpnade emu som skulle jaga bort björnen och så vidare. Hon ger sig på att själv spela alla roller i en spionhistoria, hon berättar saker baklänges. Ibland är det lustigt, ibland faller det hela bara platt. Det hela är tunt och lite barnsligt men så länge författaren kommer ihåg det så funkar det. Teckningarna är rena och tydliga, men kanske lite väl avskalade: ser man något inritat så kan man vara rätt säker på att det är viktigt, inte bara ett snabbt skämt.
Det känns som det finns två eller tre bra koncept, och sedan några försök som inte riktigt når fram hela vägen. Men det är som sagt en bok som egentligen inte bryr sig om konsekvenser eller det långsiktiga, och det får man ändå respektera.
