Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Oemotsagt

Det är rätt skönt med en superhjälteserie som är helt obekymrad om konsekvenser eller övergripande handlingar. Det är nästan så att Paradox Girl är designad för att hålla sådant på ordentligt avstånd. Paradox girl (inget borgeligt namn känt) kan nämligen hoppa runt i tid och rum, utan några större konsekvenser. Samma paket bananvåfflor kan ätas igen och igen, behöver ett stort monster besegrad hoppar hon runt tills hon hittar ett lämpligt vapen, behöver hon ett handtag hoppar hon bara tillbaka i tiden för att själv hjälpa till (eller retas).

Mest håller hon på med konstigheter, dock: försöker bli av med en järv, och sedan björnen som hon hämtade för att jaga bort den, och sedan den laserbeväpnade emu som skulle jaga bort björnen och så vidare. Hon ger sig på att själv spela alla roller i en spionhistoria, hon berättar saker baklänges. Ibland är det lustigt, ibland faller det hela bara platt. Det hela är tunt och lite barnsligt men så länge författaren kommer ihåg det så funkar det. Teckningarna är rena och tydliga, men kanske lite väl avskalade: ser man något inritat så kan man vara rätt säker på att det är viktigt, inte bara ett snabbt skämt.

Det känns som det finns två eller tre bra koncept, och sedan några försök som inte riktigt når fram hela vägen. Men det är som sagt en bok som egentligen inte bryr sig om konsekvenser eller det långsiktiga, och det får man ändå respektera.

Read Full Post »

Amnesiskt

Det är nog lika bra att börja med det övergripande i All-out Avengers: teachable moments: hämnarna i fråga har hamnat i greppet på någon som får dem att snabbspola diverse scenarier som är menade att lära dem saker de kan ha nytta av för att ett odfinierat hot. Det göra att historien består av en massa slagsmål med diverse fiender: utomjordingar, en tudelad doktor Doom (de har allierat sig med den vänligare halvan), en hord av Red Skull-robotar, utomjordingar igen.

Ibland, när lugnet sänker sig och de får en chans att fundera, så börjar de ana vad som pågår, men för det mesta är det aktionscen efter aktionscen med vad som alltså verkar vara tvivelaktig kanonicitet. Om detta är vad man önskar av sina superhjälteserier så får man sitt lystmäte. Om det inte är det finns egentligen inte mycket mer att säga än att tecknarstilen inte lämnar något att önska, och så får det vara bra.

Read Full Post »

I andra cykeln av Fältskärns berättelser är tiden kommen för den äldre karolinska tiden: gamle Bertelsköld är nu en ärrad krigsbuss, hård och svårmedgörlig, och speglar väl därmed någorlunda kung Karl X Gustav: något mer sträng än denne kanhända, men likväl långt från den unge riddare vi tidigare mött. Hans son Bernhard är dock av annat virke: han tycks snarast vare en inversion av den kung han främst kommer att verka under, den sparsamme, inbundne Karl XI. Möjligen har detta att göra med att konungens ring gått släkten ur händerna; Bertel frestades till mened, och fick fingret den satt på avhygget, varpå den kom till den mest osannolika varelse: en femårig dansk pojke, bortrövad från sin mot av just Bertel som bevis på att isen över Lilla bält höll.

Denne Nils Janssen skall senare utveckla sig till Bertelskölds nemesis: de krigsbyten som vunnits i krigen försvinner i reformationen, alla Bernhards planer stäcks, ruinen kommer allt närmre medan Nils Janssen blir allt mäktigare och mer oundgänglig. Detta är dock främst ämnet för den sista tredjedelen, vilket är den som verkar mest sammanhållen: den första, om gamle Bertels försök att vinna än mer ära i polska kriget är en tämligen episodisk sak, och den andra handlar främst om häxprocesser och hur Karl XI jagade älg på Åland – förvisso tidsbilder, men inte sådana som verkar tjäna den övergripande intrigen nämnvärt.

Nåväl, ringen kommer till slut åter i släktens händer, och nästa generation lär väl behöva dess skydd då stora nordiska kriget står för dörren.

Read Full Post »

Gudakejsaren behöver nya eviga tjänare. Harrow behöver hans gunst. Gideon Nav vill bara slippa ifrån sitt liv. Men eftersom Harrow behöver en svärdskämpe, och Gideon är den enda som står till buds, får hon följa med Harrow när hon far iväg till det sönderfallande palats som främst bebotts av de döda de senaste tiotusen åren för de test som skall avgöra vilka av de tio arvtagarna till härskarhusen som skall upphöjas.

Notera: det går alltså utmärkt att skriva en sammanfattning av Tamsyn Muirs Gideon the ninth som inte använder ordet »lesbisk«. Förvisso är det inte ett direkt felaktigt ord, men det finns så mycket annat som är viktigare än att Gideon uppskattar när kvinnor visar hud eller att det attraktion är en av komponenterna av hennes och Harrows komplicerade, såriga relation. Som den mordgåta det hela utvecklar sig till, när de som försöker uppnå liktorskap en efter en hittas döda. Eller den allmänt gotiska stämningen med ett underligt pussel, en stor mängd vandrande skelett, dödsmagiker och uråldriga förordningar. Eller hur mänskliga dessa dödsmagiker faktiskt framstår: allt skulle kunnat bli en tämligen ordinär ungdomsbok, lite för övertydlig i symbolik och effekter, men inte ens numerologin eller att (nästan) alla viktigare personer förefaller vara övertypiska för sina respektive hus kan bli tröttande när de samtidigt är de enda av sitt slag.

Undantaget från det där med typiskheten är väl främst Gideon själv: hon har svårt med nionde husets tvesovlande av rigid morbiditet och använder hellre solglasögon än slöja. Hon har tydligen lyckats få tag på barnförbjudna tidningar, pratar som hon var samtida (i alla fall med bokens utgivning; men värdighet, och än mindre åldrande med sådan, var knappast en prioritet från början) och vill egentligen inget mer än att slippa från allt detta.

Det är väldigt lite i detta som jag egentligen ogillar (mer än då omslagets upptagenhet med sexualitet i en bok där inget allvarligare kroppsligt försiggår än kramande). Historien är tajt, flera personer förtjänar bättre öden än att ha hamnat där de gjort, några förtjänar möjligen värre än de får, de svar på hemligheter man får är ofta precis så obehagliga som en värld som drivs av dödsmagi kan väntas generera.

Read Full Post »

Den tredje av de samlingar med essäer jag fick med mig från förra årets bokmässa är också den med allvarligast anslag: John Sjögrens Jordens sång är en undersökning av de mer filosofiska frågor som Tolkien sökte skriva in i sitt verk. Sjögren är också bland de få av författarna som inte bara läst Bilbo och Sagan om ringen, utan även Silmarillion. De frågor han brottas med är inte enkla, utan rör sådant som ondskans natur, hopp, språkets makt, försynen och livets mening.

Det är inte direkt någon tung bok, för Tolkien är trots allt främst filolog, inte filosof. Det är dock en bok som tar sitt ämne på allvar: det är inget fel på skoj och humor, men syftet är att läsaren skall tänka, inte underhållas. Det märks att Sjögren dras till Tolkiens teologiska gods. Arda är förvisso en värld i stort sett förutan kyrka, men för den delen saknas inte tro. Sättet även vad som annars betraktas som död materia laddas återkommande med liv på ett mytiskt sätt: berg, skogar, floder, men även mer alldagliga ting som svärd och rep tilldelas egen vilja och agens.

Tolkiens idévärld är på flera sätt tilltalande: Sjögren lyckas till och med framlägga ett försvar för hans monarkism i att den främst bygger på monarken som föredöme och folkets tjänare (alltså ett nästintill österländskt härskarideal). Diskussionen om ondskan är särskild intressant: Sjögren menar att en central idé är att den inte kan slutligt betvingas med vapenmakt. Allt alla de arméer som marscherar över sidorna kan åstadkomma för de fria folken är att bevara friheten, men i längden kommer ondskans långsamma nedbrytning ändå att vinna om inte någon väljer att samtidigt ta sig till ondskans hjärta för att med dårens hopp lyckas utföra den sorts oväntade, dåraktigt förhoppningsfulla offer som får ondskan att vända sig mot sig själv.

Read Full Post »

Den andra delen av Henriks Berggrens serie Landet utanför behandlar september 1940 till årsskiftet 1942-1943: mestadels tunga, slitiga dagar, då Sverige återigen tvingades kompromissa med hedern för att säkra freden. Permittenttrafiken till och från Norge hade redan medgetts, men nu önskades även truppöverföring till Finland som gett sig i Tysklands händer och med dem anfallit Sovjet (allt skylt av ett statsrättsligt fikonlöv).

Balansgången var nu ännu vanskligare: Tyskland var fortfarande starkt, men verkade kanske inte fullt lika orubbligt när det själv påtagit sig ett tvåfrontskrig och amerikanerna börjat öka sitt stöd. Sverige var omgivet av ockuperade eller tyskallierade länder. Tyskarna yrkade på censur, justitieministern var inte ovillig. I Göteborg låg en grupp norska handelsskepp i kvarstad. Allt fler rapporter inkom om tyska övergrepp, mot norrmän och judar.

Att hålla Sverige utanför kriget, och i slutändan ändå någotsånär okomprometterat, var en bedrift. Berggren skildrar dock inte enbart om politik: även sådant som idrott, folkhushållning och kultur får utrymme, även om det mesta naturligtvis färgas av kriget. Målet är att försöka skriva fram tiden som den upplevdes: vad visste regeringen vid midsommarkrisen? Och kanske viktigare: vad visste man innan, och hur försökte man parera?

Read Full Post »

På 100-talet e. Kr. skrev den annars i stort sett okände Longos (eller Longus, om man föredrar latinska namnformer) en liten pastoral, som min något märkliga utgåva gett namnet The Love of Daphnis and Chloe. Ramhistorian är sagans: två barns hittas diande en get respektive en tacka och adopteras av var sin familj. Med sig hade barnen fina kläder, så de har troligen satts ut av rika personer, till skillnad från de fattiga herdar som hittat dem.

Pojken Daphnis och flickan Chloe vaktar sina getter och får tillsammans, i närheten av nymfernas grotta, och blir med åren alltmer förälskade, men är nästan fånigt oskuldsfulla och håller händerna väl på täcket, trots att de också badar inför varandra och utbyter tusen kyssar. Det sker också vissa incidenter: Daphnis trillar ned i en varggrop, Chloe kidnappas av pirater, men de lyckas hjälpa varandra eller får hjälp av gudarna. Utomstående uppfylls av lust när de ser de vackra ungdomarna, men alla problem försvinner nästan lika snabbt som de dyker upp: tretusen upphittade drachmer, eller en koherde, eller en ung fru begiven på äventyr dyker snabbt upp.

Till slut visar de sig naturligtvis vara avkommor till öarnas rikaste, gifter sig med varandra, får sina fosterföräldrar frigivna och lever lyckligt lantliv i alla sina dagar.

Min billighetsutgåva har ingen direkt introduktion eller förklarande noter, men sådant behövs faktiskt knappast: en karta över Lesbos kunde kanske ha varit trevlig, och möjligen en grundläggande orientering i antik mytologi för, men på det hela taget är verket lättillgängligt. Det är inte någon stor berättelse med moderna mått, även om det finns viss psykologiskt djup och handling: all oskuld till trots är väl det här närmast att betrakta som erotik i den lättare skolan. Inte en dålig bok om man är beredd att väga in historiskt intresse, men definitivt inte någon bladvändare.

Read Full Post »

Efter att tidigare ha gett ut böcker om nordiska monster, vandöda, nordiska gudar och dinosaurier har Johan Egerkrans riktat blicken mot de stora ormarna. Drakar handlar om dessa urmonster, och är återigen en kombination av lättare folkloristik med vackra målningar i hans distinkta stil.

Texten är sällan speciellt djup eller överraskande, och har ibland ansatser till slängig humor som inte alltid fungerar sådär jättebra. Urvalet av drakar och drakdödare är oftast inte överraskande, utan snarare heltäckande: här finns Nidhögg och Fafner, Kadmos och St Göran, Kirin och Y Ddraig Goch, och ett fåtal mer oväntade drakar, som Leviathan och Behemoth. Drakarna kommer från deras klassiska hemvister: Europa och Östasien, och drakliknande varelser från andra områden behandlas endast mycket översiktligt.

Om urvalet kanske främst riktar sig mot den begynnande drakkännaren, så är det illustrationerna som kan dra in den mer erfarne. Egerkrans stil, med kraftiga silhuetter och gryniga, ofta lite urblekta färger lämpar sig väl för dramatiska kompositioner, men någon gång blir de överlånga, slingrande formerna för mycket: den lerniska hydran ser mycket märklig ut, med ett par korta framben och vingar som gör det svårt att ta den på allvar. Detta är dock ett av endast få undantag från en serie teckningar av varierande, tämligen jordnära och aggressiva drakar med framträdande huggtänder och stora munnar. Namnen på bok och författare säger egentligen det mesta om vad man kan förvänta sig.

Read Full Post »

Jag tror inte de som skulle skriva omslagstexterna till Isaac Bashevis Singers Godset hade en lätt uppgift. Detta är helt klart del två efter Jacobys hus; nästan alla viktigare personer dök först upp där. Det är dessutom en väldigt lös roman. De flesta personer som skildras är besläktade med den här åldrade men inte brutne Calman Jacoby: hans svärsöner, son, före detta hustru, eller från de familjer hans döttrar gifte in sig i. Att göra tvivlaren Ezriel till huvudperson framstår som tveksamt fram till slutet, då han verkar hitta hem till den judiska tron igen, någotsånär. PÅ liknande sätt verkar Calmans förlupna hustru något försöka möta döden bättre än livet.

Det är inte heller denna gång någon överdrivet munter bok: i stort sett alla verkar vantrivas i de liv de skapar sig eller drabbas av katastrofer. Religionen kanske lindrar, i alla fall genom att den ger skulden och ångesten form som kan hanteras – och de båda äktenskap där den ena parten framställs som helgonlik verkar nog vara de enda som är rimligt harmoniska och utan otrohet.

Den här gången slutar historien någon gång precis innan det första världskriget. Spänningar som sedan skall blomma ut finns där: socialistiska upprorsmän, judar på väg till Palestina för att bygga ett nytt hem, pogromer, nationalism. Och om vägen dit verkar lång och kanske inte alltid tydlig, så är slutet tydligt: såväl de som sökte sig från den av sinnliga, som de som gjort de av intellektuella skäl söker sig till slut tillbaka till den judiska gemenskapen.

Read Full Post »

I The Ankh-Morpork archives (volym 1) har samlats texter och bilder som tidigare gavs ut i form av kalendrar med olika teman. Här har alltså materialet som rör Osynliga universitetet, lönnmördar- och tjuvagillet samt postverket samlats.

Det rör sig alltså om lättare texter, som exempelvis lönnmördargillets skolverksamhet (liknande brittiska internatskolor), olika typer av tjuvar (vanliga som ovanliga), och postverkets historia. Avsnittet om Osynliga universitetet handlar dock endast i viss mån om detta, och lika mycket om olika ställen i staden där studenter kan äta billigt, vilka sevärdheter som finns och liknande. Inte ointressant, men spretigt. Kapitlet om postverket lider istället av en distinkt brist på narrativ styrka: universitet och internat är, liksom tjuvar, ämnen med långa litterära traditioner att utnyttja. Försändelser av post är det inte på samma sätt, och kapitlet kräver att man har Going postal i närminnet där de övriga känns mer generiska.

Förutom texterna (som sägs vara av Pratchett tillsammans med Stephen Briggs, men jag vet inte om fördelningen är den som omslaget ger sken av) så finns även en mängd illustrationer av Paul Kidby. Förbrytarfysiominerna är lite väl överdrivna, men övriga hamnar som vanligt nära den ton av humor blandad med hjärta och kunskap som präglade Pratchetts bästa verk.

Read Full Post »

Older Posts »