Feeds:
Posts
Comments

Archive for september, 2024

Lars Ericson Wolkes Stridens verklighet anknyter väl till hans tidigare verkningsområde inom främst svensk militärhistoria: undertiteln klargör att det är Sverige 1563-1814 som det gäller. I övrigt är det inte helt solklart vad ämnet är. Svenskar i strid, förvisso, och svenskar inom det militära, och omhändertagande av de döda, men känslan är att det inte riktigt finns någonting mer än det redovisande och lätt generaliserande.

Det är många öden som redovisas, både mer kända skildrare av strider som vanliga soldater som fiskats upp ur rullorna och nu får utgöra typexempel. Detta görs förtjänstfullt, liksom skildringarna av enskilda slag får fram hur blodiga och magvändande de kunde vara. Citaten har endast lätt vidrörts av redaktörspennan (så lätt att det är svårt att säga vad som eventuellt gjorts med dem), och när innehållet behöver förklaras eller utläggas så görs det ledigt och tydligt (förutom vid ett tillfälle då ordet »feg« på äldre sätt används i betydelsen ›dödsmärkt‹, medan författaren samtidigt använder det med dess moderna innebörd). Författaren ger sig på att generalisera lite utifrån dessa, men här är troligen bokens stora problem: det finns en genomgång tidigt av olika teorier kring vad som motiverar soldater, men de senare kapitlen anknyter inte speciellt starkt till dessa. Likaså är det avslutande kapitlet »Slutresonemang« snarast en sammanfattning av tidigare kapitel.

Det som främst saknas är därför något som riktigt driver på: de enskilda kapitlen skulle troligen gjort sig utmärkt som delar av översikter i mer berättande historier, men nu verkar de snarare som fragment utan att det framgår riktigt tydligt varför de valts ut. Boken är välskriven (med några mindre malörer) och intressant, och redogör för olika drabbningar och efterspel klart och tydligt: känsliga läsare bör varnas för realitetens osmak. Det finns massor av detaljer, även om det aldrig blir någon riktigt bra syntes av dem.

Read Full Post »

Jag har tidigare läst och beklagat mig över att The art of the Mass Effect trilogy inte ordentligt redovisade bilder från diverse nedladdningsbart innehåll (främst för ME3, delvis också ME2). Det finns nu en utökad utgåva, som har med detta, troligen som en liten förberedelse inför att det skall komma en ny del i serien. Med tanke på hur de senaste alstren mottagits så kan det behövas en del välvilja.

Det är svårt att rikta kritik mot att innehållet till stora delar är oförändrat när det tydligt står ”Expanded edition”, men nog kunde man ha hoppats på delvis nytt förord, och kontroll av några av texterna som inte verkar hängt med när sidor lagts om. Annars finns som sagt bilder på ME3:s olika expansioner, plus att vissa bilder som tidigare funnits med nu har getts större utrymme (fortfarande finns dock ingen designprocess för Aria). Jag är inte säker på om det var riktigt värt att skaffa den nya utgåvan, men nu när jag har den får den ersätta den äldre rakt av.

Read Full Post »

Calman Jacoby gör goda affärer i ryska Polen: han har kunnat använda sig av det vakuum som uppstod efter januariupproret och ta över förvaltningen av ett mindre gods. Han har fyra döttrar, men inga söner, och han försöker hitta bra män åt dem. Det går sådär: Jochebed blir förvisso gift med en god jude som också har affärssinne, och Tsipele med en religiöst hängiven son till en berömd rabbin, men Scheindel blir gift med en tvivlare och Miriam Lieba rymmer hemifrån, konverterar och gifter sig med den minst sagt ostadige greve Lucjen. Själv har han inte mycket bättre tur när han skall gifta om sig, utan väljer en högst världslig kvinna.

Om denna familj handlar Isaac Bashevis Singers Jacobys hus, och inte mycket annat: det är mer eller mindre olyckliga äktenskap och otrohetsaffärer, samt Lucjens tilltagande våldsamhet och paranoia. Få saker blir som någon tror eller hoppas, och även om någonting någon gång kan bli lyckat så intresserar inte det Singer nämnvärt. Introduktion och baksida pratar om ideologier och tidsanda, men det som främst skildras är det lilla livet. Det finns en andra del, och det är bara att hoppas att den når ett lite tydligare mål.

Read Full Post »

Även om engelsmännens segrar vid Crécy och Poitiers under hundraårskriget möjligen var större, så var den vid Azincourt helt oväntad: kanske sextusen engelsmän, de flesta ofrälse bågskyttar, plågade av hunger och dysenteri, mötte en fransk här som var flera gånger större, bestående av huvudsakligen tungt beväpnade krigare, på ett fält de senare valt, i en strid de också kunde välja om de faktiskt ville ge sig in i. Och engelsmännen inte bara vann och tog fångar, de gjorde det med minimala förluster.

Juliet Barkers Agincourt handlar inte främst om själva slaget: för detta är källorna för få och kortfattade, medan slagfältet inte är utgrävt. Boken handlar istället huvudsakligen om förspel och efterspel: varför var engelsmännen just i Azincourt, och vart var de på väg? Varför var de i Frankrike på kampanj överhuvudtaget? Och vem var den där Henrik V, och hur hade han fått landet med sig på ett krig?

Samtidigt är det en väldigt fokuserad bok: inte mycket energi ägnas åt resten av hundraårskriget, eller vad som kom efter slaget (segern utnyttjades inte förrän något år senare i en ny invasion). Huvudpersonen är tydligt Henrik V, som Barker verkar beundra (och som skildras med definitivt goda egenskaper som sparsamhet och rättvisa, inte bara en vilja till krig).

Är det något som saknas? Ja, beskrivningen av slaget är som sagt något kortfattad: dessutom sägs rätt mycket om stridens realiteter i inledningen snarare än i huvudkapitlet, och kanske med för lite stöd i själva texten. Hänförelsen inför Henrik V hade gärna fått skalas ner någon grad, även om Barker ansträngt sig för att vara rättvis mot de fransmän som stundom fått oförtjänt dåligt eftermäle (den franske kronprinsen tycks hon däremot haft svårt för).

Det är inte den bästa bok om ett enskilt slag jag läst, men den är levande, rik på intressanta detaljer och saknar till största delen mindre intressanta sådana, så för den som intresserar sig för ämnet kan den gott rekommenderas.

Read Full Post »

Som en extra bonusskrift fick jag genom Västergötlands fornminnesförening för ett par år sedan (högen med böcker att läsa är stor, ack så stor) en skrift om den för mig dittills okände Claës Johan Ljungström, vilken i undertiteln karaktäriseras som fornforskare, poet och präst. Ljungström var drivande vid sagda förenings bildande, och denna bok utgörs i huvudsak av diverse skrifter av hans egen penna, kompletterat med introduktion och detaljer ur bouppteckningen.

Att han var fornforskare tarvar kanske förtydligande: snarast verkar han ägnat sig åt allmän folklivsforskning. Han skrev beskrivningar över flera av de härader han verkat i, med omdömen om klädesdräkter, allmän moral, näringar och historia. Det hela framstår närmast linneanskt, dock utan något av dennes hänförelse över naturen, undantaget om den var uppodlad. Ibland är det mer uttalat historiskt, som texter över runstenar eller enskilda artefakter.

Visst förekommer upprop om att bilda en fornminnesförening, liksom fördömanden av de som vill förstöra lämningar, men lika mycket är han moralist, stundom i än idag aktuella frågor. Låt vara att de bilder av den gamla fattigdomens förnöjsamhet han målar blivit allt mer pekorala, men han säger även att enda sättet att stoppa barnatiggare är att inte ge pengar till dem direkt (dock möjligen utfordring), utan istället till fattigvården, något som ekar än idag.

Poesin är inte stort mycket att säga om: stilen är åldrig, ämnesvalen än mer, och även om det inte är något stort fel på den är den med rätta bortglömd. Liknande omdömen kan nog ges även om övriga texter, men där finns i alla fall en viss kulturhistorisk koppling som ger dem visst intresse. Hade boken dock inte kommit på köpet är det dock tveksamt om jag någonsin saknat den.

Read Full Post »

Det var länge sedan jag plockade upp Magekiller, den första boken i serien som nu avslutas med Dark fortress. Jag får säga att jag nu inte riktigt hade koll på alla detaljer, men i vilket fall är detta det sista depserata försöket att stoppa de onda magikerna från att trycka in rött lyrium i en ung alv för att på så sätt skapa någon som likt Fenris har oväntade krafter och tillräcklig makt för att kunna ta över världen.

I vilket fall: huvudrollsinnehavarna är i stort sett kända. De uppgifter de har att ta på sig kan förutses (Fenris behöver välja att inte döda en av Danarius avkommor, för att ta ett tidigt exempel). Det är således mest action, men inte alltid så tydlig sådan.

Jag vet inte om jag gillat det hela mer om jag läst allt i ett svep. Det hade möjligen varit något klarare, men jag vet inte om historien blivit så mycket bättre för det. Nåja, den är väl egentligen mest till för oss som väntar på nästa spel i serien. Bara några veckor kvar nu…

Read Full Post »