Få av de som skickar in bidrag till ett uppslagsverk hyser väl något hopp om att dessa någonsin skall utges i särutgåva, vilket är en fullt naturlig acceptans med tanke på vilka krav på form och objektivitet som i allmänhet ställs av redaktörerna för sådana verk; undantag gives väl nästan enbart för de illustra upplysningsmän som med sin Encyclopédie inte bara önskade förmedla kunskaper utan även sin syn på moral och andra frågor. Även utdrag ur Nordisk familjebok kan väl någon gång publiceras, men då snarare som ett slags mentalitetshistoria än som ett led i försök att få ut en viss författares samlade alster på marknaden. Således kan väl Frans G. Bengtssons Valfrändskaper i det närmaste betraktas som ett unikum med sin samling av denne författares samtliga bidrag till Svensk uppslagsbok.
För att kunna komma ifråga för sådan utgivning torde en skriftställare vara tvungen att i sin person sammanfoga de breda kunskaper, den penganöd och det intresse för sakprosa som krävs för att först komma på fråga som författare till artiklar i uppslagsböcker med en stilistisk förmåga som gör att resultatet höjer sig över mängden. Att Bengtsson uppfyller dessa krav står bortom allt tvivel, och trots att han oftast håller sig inom vad genrens konventioner kräver av saklighet så finner han ändå utrymme att någon gång ta ut svängarna och ge prov på vad en skicklig stilist kan åstadkomma även när prosan är belagd med de dubbla bojor som krav på objektivitet och förtätning utgör.
Artiklarna behandlar nästan enbart författare, i synnerhet franska och engelska sådana från det nittonde århundradet, samt några därtill relaterade saker som genrer, motiv och versmått. Eftersom Bengtsson, som den inledande essän av Rolf Arvidsson framhåller, främst skrev om saker han uppskattade, så är grundtonen i främst de längre styckena positiv, ehuru även mindre förträffliga egenskaper hos artikelämnena framhålls. Detta inskränker sig dock inte bara till subjekten, utan även till författaren själv: rasteoretikern Gobineau ges ett uppskattande porträtt, och så snart obligatoriska personalia om Alexander Dumas d.ä. avhandlats läggs fokus på hans afrikanska härstamning på ett för en modern läsare synnerligen osympatiskt sätt. Boken återspeglar därför även den minst trevliga av de sidor som återfinns i Bengtssons övriga författarskap.
Den som hyser en önskan om en någorlunda komplett samling av Bengtssons verk bör inte gå förbi denna samling, men även de som av någon anledning vill ha ett uppslagsverk i miniatyr över franska och engelska författare (låt vara utan några av de viktigaste bitarna) kan säkert få ut ett visst nöje av detta.
