Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Biografier’ Category

En TV-produktion om Lars Johansson, mer känd som Lucidor, bör ha goda chanser att ta komiska poänger mitt i allt elände: det var ju allt inte mycket som gick poetens väg under livet, trots goda anor, begåvning och utbildning. Föräldrarna dog när han var ung, någon tid senare även morfadern som fått överta vårdnaden. Arvet förskingrades, i alla fall en yngre bror kom att dömas för tjuveri. Själv fick han aldrig någon offentlig tjänst, trots språkkunskaper och kvick penna. Istället togs en av de tillfällighetsverser han skrev till bröllopet mellan Conrad Gyllenstierna och Märta Christina Ulfsparre för en förolämpning och han hamnade i finkan. Till slut dog han i ett kroggräl han själv provocerat fram.

Men komik saknas som sagt inte heller: han lyckades vid fängelsevistelsen bli sin egen borgensman, och även om man kan undra över syftet med att i en bröllopsdikt beskriva någon som dvärgalik, sned-, vind- och glosögd, ålskinnsläppt och med kinder som en skållad gris, så måste man än mer undra över den make som tillstår att han tolkat detta som syftande på sina nyblivna hustru: då framstår tolkningen av ordet »Continuerad« som en anspelning på namnet Conrad som närmast välbalanserat.

Mest parodiskt blir det dock när egentligen allt redan slutat i förskräckelse och Lucidors dråpare, Löjtnant Storm, arresterats. Han lyckas nämligen fly ur sitt fängelse genom att byta kläder med sin moder och därefter gå rakt ut genom dörren. För den stackars fångvaktaren slutade det hela mindre lustigt: han fängslades själv och avled i väntan på rättegång.

Allt detta, och en hel del därtill, går att läsa om i Annika Sandéns Jag, en olycklig spåman, en grundligt inläst bok, huvudsakligen välskriven (ett par gånger sliras det lite och personer som ännu inte riktigt presenterats dyker upp som vore de redan bekanta); greppet att gång på gång återvända till Lucidors sista kväll, på krogen Fimmelstången, fungerar väl, och även om materialet ofta är magert så blir det tätare när vi väl kommit till den där olycksaliga bröllopsdikten och dess efterspel – det svenska rättsmaskineriet verkar ha varit grundligt, och förutom det en dom som gick på tvärs med den mäktige Gyllenstiernas vilja producerade det åtskilligt med intressant källmaterial.

Read Full Post »

Min misstanke är att man för att verkligen uppskatta Ingmar Bergmans memoarer Laterna magica bör man egentligen vara väldigt inläst på Strindberg. Det är absolut inte så att Bergman stulit, men det verkar absolut finnas en hel drös scener där han omtolkar Strindberg (som när de båda unga pojkarna skräms upp av propaganda mot onani).

Men detta är inte bara Strindberg fast två generationer senare. Bergman har läst Freud. Bergman skriver mer associativt än kronologiskt. Bergman diskuterar sin konst. Båda tar dock chansen att skriva av sig aggressioner och irritation.

Förmodligen borde man också ha sett Bergmans filmer, om inte annat Fanny och Alexander, som är en något mer uppenbart bearbetad version av barndomsminnena (även om efterordet klargör att sanningen även här kanske är mer poetisk än bokstavlig). Om detta kan jag inte uttala mig.

Det är trots att jag aldrig egentligen intresserat mig närmare för Bergmans filmer faktiskt intressant läsning: skriva kunde han uppenbart, och även om han ibland tycks anstränga sig för att göra sig mer motbjudande, och exempelvis gör sig mer nazistisk än han nog var, så verkar det snarast som en konstig pikaresk; inte ens de vid ständiga sveken mot kvinnor (gärna när de nyligen fött hans barn) eller när han kommer till ålderns besvikelser, tryter egentligen humöret hos läsaren.

Read Full Post »

Magnus Jacob Crusenstolpe är idag en tämligen bortglömd person, om något hågkommen som motståndare till Karl XIV Johan och författare till diverse libelliska skrifter, möjligen också som en av de första svenskar som skrev skönlitteratur för utkomstens skull. Detta har Bo Hammarlund velat ändra på med Den aristokratiske rebellen, vilket i praktiken blir ett försök att ge Crusenstolpe upprättelse och påvisa att han inte var fullt så ombytlig och hatfylld som han annars framstår i översiktverk och liknande.

Crusenstolpe är oavsett detta en utmärkt person att skildra det tidiga 1800-talets svenska politiska landskap genom: han blev vuxen ungefär vid tiden då Karl Johan tog över styret, och han dog samma år som den gamla ståndsriksdagen avskaffades. Hans i grunden liberala engagemang tycks ha varit djupt och ärligt, även om han snarare var partigängare än röstboskap. Han ansåg att en vittomfattande, om dock inte total, yttrande- och tryckfrihet var av högsta vikt, han såg tydligt behovet av en representationsreform (ehuru han som adelsman och i grunden reformistisk önskade rädda något av de gamla stånden), men han tyckte samtidigt att Norge var ett förskräckligt land, och kunde inte förstå hur andra liberaler kunde ha det som föredöme.

Politiskt visste han alltså vad moderation var, men polemiskt var han snarast gränslös: han sårade andra med infama porträtt, där han först gav en skopa beröm för att sedan med en ironisk skruv förvända betydelsen helt. Han attackerade snart allt och alla, men kunde samtidigt upprätthålla en bred vänskapskrets. I trots mot sin liberalism ledde han en tid en kungavänlig tidning, och motarbetade Hiertas liberala. Tål man inte motsägelser är han svår att uppskatta.

Huruvida Hammarlunds äreräddning är fullt förtjänt är därför också svårt att avgöra, även om den bild han tecknar inte verkar psykologiskt orimlig. Den period han skildrar framstår som levande, långt mer än en lång paus mellan 1809 års ofullständiga statsomvälvning och det sena 1800-talets långsamt begynnande demokratisering. Crusenstolpe är också som sagt en väl vald centralgestalt, så i botten finns egentligen här material för en fackbokssensation. Ack då, att Hammarlunds framställningsförmåga inte är paritet med subjektets: dispositionen är minst sagt rörig, med hänvisningar till saker som behandlas fullt senare och en hel del onödiga upprepningar. Framställningen av enskildheter är i motsats redlig och klar, fullt adekvat för ett historiskt arbete utan några större utsvävningar.

Det är således inte helt oreserverat som boken kan rekommenderas: den bärs snarare av sitt ämne än sin författare, men det är gott nog som det är.

Read Full Post »

Som en extra bonusskrift fick jag genom Västergötlands fornminnesförening för ett par år sedan (högen med böcker att läsa är stor, ack så stor) en skrift om den för mig dittills okände Claës Johan Ljungström, vilken i undertiteln karaktäriseras som fornforskare, poet och präst. Ljungström var drivande vid sagda förenings bildande, och denna bok utgörs i huvudsak av diverse skrifter av hans egen penna, kompletterat med introduktion och detaljer ur bouppteckningen.

Att han var fornforskare tarvar kanske förtydligande: snarast verkar han ägnat sig åt allmän folklivsforskning. Han skrev beskrivningar över flera av de härader han verkat i, med omdömen om klädesdräkter, allmän moral, näringar och historia. Det hela framstår närmast linneanskt, dock utan något av dennes hänförelse över naturen, undantaget om den var uppodlad. Ibland är det mer uttalat historiskt, som texter över runstenar eller enskilda artefakter.

Visst förekommer upprop om att bilda en fornminnesförening, liksom fördömanden av de som vill förstöra lämningar, men lika mycket är han moralist, stundom i än idag aktuella frågor. Låt vara att de bilder av den gamla fattigdomens förnöjsamhet han målar blivit allt mer pekorala, men han säger även att enda sättet att stoppa barnatiggare är att inte ge pengar till dem direkt (dock möjligen utfordring), utan istället till fattigvården, något som ekar än idag.

Poesin är inte stort mycket att säga om: stilen är åldrig, ämnesvalen än mer, och även om det inte är något stort fel på den är den med rätta bortglömd. Liknande omdömen kan nog ges även om övriga texter, men där finns i alla fall en viss kulturhistorisk koppling som ger dem visst intresse. Hade boken dock inte kommit på köpet är det dock tveksamt om jag någonsin saknat den.

Read Full Post »

En av mina fåfängor jag har lättast att erkänna är att jag starkt ogillar böcker med små cirklar på omslaget som omtalar att författaren vunnit ett pris eller att boken i fråga blivit film. Jag är därför glad att jag köpte Kai Birds och Martin J. Shermans American Prometheus – the triumph and tragedy of J. Robert Oppenheimer redan innan jag hörde att en film var på gång.

Oppenheimer är nämligen, för en fysiker, speciellt en som arbetar med kärnfysik, en figur att mäta sig själv mot. Inte nödvändigtvis intellektuellt eller akademiskt – trots ett briljant intellekt så saknade han den uthållighet som riktigt framgångsrika forskare har – utan snarare moraliskt. För är det någon fråga som nittonhundratalet fick forskarsamfundet att ställa sig, och där Oppenheimer är central, så är det den om ansvaret för ens resultat.

För den som sett filmen är denna huvudsakligen korrekt: några episoder har komprimerats, någons roll har tilldelats någon annan, men det mesta i filmen finns också i boken: studieåren i Europa (även om det förgiftade äpplet kanske inte var riktigt så allvarligt), åren i Kalifornien då han undervisade, byggde upp USA:s första hemvist för den nya fysiken, vänsterengagemanget, och sedan anpassningar för att få vara med och bygga atombomben. Likaså de förnedrande förhören när hans säkerhetstillstånd skulle omprövas, om möjligt kanske ännu mer intrigant orkestrerade av Lewis Strauss än filmen gav sken av. Strauss eget förhör är långt mindre viktigt, en sorts moralisk seger Oppenheimer inte verkar sökt direkt.

Det filmen i stort sett lämnar ut är Oppenheimers tidiga år (hans far var rik köpman i New York, modern konstintresserad, Robert ett ganska udda och ensamt barn vars intellekt tidigt låg i dagen), samt vad han gjorde mellan Los Alamos och säkerhetsförhören: han försökte verka inom regeringen, yrka för samtal med Sovjet, få makthavarna att inse att ingen egentlig säkerhet kan byggas upp av aldrig så stora lager atomvapen. Ej heller hans tid vid Princeton, där hans jobb var långt mer komplicerat än att bara förvara Einstein och Gödel, utan han försökte bygga upp en kultur där naturvetare och humanister kunde mötas. Och så tiden efter förhöret, då han drog sig tillbaka, gjorde gnomiska yttranden om diverse frågor men i stort sett höll sig undan från politiken.

Oppenheimer (eller »Oppie«, som författarna familjärt ofta kallar honom) var långt ifrån den ende forskaren som ställde upp för sitt land under kriget. Han var inte heller den ende som verkade brottas med hur de bomber de tagit fram användes, eller planerade användas. Hans speciella öde, den tragedi som titeln nämner, berodde delvis på att han tvivlade, men ändå försökte inom systemet. Andra gav sig tidigare, eller försökte snarast gasa på ytterligare (Edward Teller, som löste problemet med vätebomben, kommer osökt till minnes). Att Oppenheimer kunde bete sig arrogant och alienera andra hjälpte inte, ej heller att det faktiskt fanns ett visst mått av indiskretion att gräva fram. Huvudanledningen till att det gick som det gick verkar dock kunna tillskrivas Strauss personliga snarstuckenhet, långsinthet och kontakter.

Biografin ger mycket att tänka på: det grundarbete som gjorts verkar löjligt omfattande och ledde till att boken tog mer än 25 år att skriva. I många fall måste författarna ta ställning till påståenden som endast svårligen går att få ihop. Tiden som krävdes berodde inte enbart på de många intervjuerna, utan även det enorma material som i synnerhet FBI samlade in om honom, liksom de senare tolkningar, omskrivningar, vinklingar och rena lögner som kom fram (en del av dessa stod onekligen Oppenheimer för själv).

Det är farligt och skadligt för båda att försöka likställa liv med saga. Titeln på boken gör det två gånger. Jämförelsen med Prometheus är bara till hälften välfunnen (Oppenheimer straffades av de han gav den nukleära elden till, inte gudarna). Tragedi är då mer korrekt, men den stora tragedin var inte den personliga, utan den politiska: att den makt Oppenheimer varit med att frambesvärja redan från början användes för något helt annat än avsett, och att de varningar han försökte framföra inte togs på allvar.

Read Full Post »

Det finns säkert de som anser att Jan Trofasts Jacob Berzelius: Sanning och klarhet är precis den bok de letar efter, de som redan har koll på den store kemistens biografi men har en brinnande, förtärande trängtan efter att få läsa brev av hans penna eller tillfällighetsvers till hans ära. Jag är inte en av dem. Jag är definitivt inte en av dem.

Så varför har jag ens försökt läsa boken då? Jo, vår gamle bekante förljugna baksidestexter. Här ges först den förväntade kortfattade introduktionen som förklarar att Berzelius är en av Sveriges främsta vetenskapare genom tiderna, en god kandidat till att vara den näst främste av dem alla, endast slagen av suveränen Linné. Sedan sägs visserligen något om stora samlingar brev och reseanteckningar, men intrycket är ändå att detta är någon slags liv och text-bok, där en vanlig biografisk skildring har friskats upp med citat.

Till en början finns inte heller så mycket som jävar bilden: barn- och ungdomstid klaras av med viss skyndsamhet, men verkar ändå ge en någorlunda allsidig bild. Sedan tar det stopp. Man har inte läst mer än trettio sidor av dryga sexhundra, så får man istället ett porträtt av Johan Gottlieb Gahn. En viktig förmedlande länk, tänker man. En person som kanske var viktigt för Berzelius i hans unga år, tänker man. En person vi får höra mer av, tänker man. I alla fall det sista är i stort sett fel (jag kan inte kontrollera säkert, för till bokens helt entydiga misslyckanden hör en total avsaknad av register: inte ens de halvmesyrer som enbart tar upp personer, möjligen också platser, som ibland kan frustrera läsare har man lyckats producera).

Biografin över Berzelius lyckas ändå hålla någon sorts styrfart ytterligare ett tag: en redogörelse för kontakterna med släktingar som täcker in Berzelius hela liv verkar lite konstig så tidigt, men nåväl. Att ett kapitel om Berzelius med titeln »Kemins lagstiftare« endast är på tio sidor och inleds med en förklaring att det är omöjligt att ta upp allt han utförde, och sedan ger en lista över hans viktigaste insatser (där flera av de enskilda punkterna skulle vara nog för att tas upp i vetenskapens annaler) är oroande, liksom att resten av kapitlet sedan är en massa citat av andra och återgivande av hans laboratoriums utseende. Men man håller ut: kanske är detta bara ett försök att följa någon slags dumt skrivråd om att berätta vad man tänker berätta senare?

Ytterligare detaljer om korrespondenser med andra, biografier över vänner: inte spännande, men nåväl, det går an. Sedan det första, riktiga dråpslaget: efter att ha läst om Hans Gabriel Trolle Wachtmeister, jurist och ivrig amatörkemist, en av Berzelius närmsta vänner, kommer ett extrakapitel »Livet på Årup«. I innehållsförteckningen ser sådant inte skrämmande ut, men vad det handlar om är en skolövning, en beskrivning som excellensen skrivit vid sex års ålder om sitt hem, som inte har det minsta med Berzelius att göra. Detta är punkten då jag blev klar över att Trofast inte alls verkar vilja redogöra för Berzelius, utan mest verkar vilja spankulera runt i det gustavianska och karljohanska Sverige och citera diverse saker han hittat.

Som sades tidigare finns det säkert de som tycker allt detta är utmärkt (i alla fall vad det verkar Jan Trofast och hans förläggare), men jag gör det inte.

Read Full Post »

Elin Wägner var en mycket märklig författare: av hennes litterära kvarlåtenskap har två tidiga böcker, Norrtullsligan och Pennskaftet, överlevt på bland annat ungdomlig livsglädje och Stockholmsanknytning (icke ett dåligt facit). Av senare böcker är det mesta relativt glömt, undantaget Väckarklocka, en märklig bok på många sätt, inte minst för dess tidiga miljöbudskap, långt innan Tyst vår.

På det hela taget var hela Wägners liv märkligt, och med flera svindlande beröringspunkter med dagens värld – hennes orubbliga pacifism tog sig inte bättre ut då än vad ovilja att bestå Ukraina av liknande skäl gör idag. Att hon åkte ned till ett ockuperat Pfalz för att undersöka rykten om fransk-afrikanska trupper som våldtog lokala kvinnor ger ekon såväl av dagens ryktesspridning om invandrare som statsunderstödda lögner. Att som kristen anse att lagliga aborter trots allt är ett mindre ont än olagliga är en moraliskt avancerad ståndpunkt man önskar fler kunde ta till sig. Att skiljas från sin make men sedan fortsatt stå på vänlig fot med karln (trots hans tyskvänlighet) verkar överraskande samtida. (Hennes trassliga kärleksliv skulle kunna ge stoff till en serie romaner).

Och då har jag ännu inte berört Fogelstadgruppen, rösträttsrörelsen, kooperationen, Rädda barnen eller kampanjen för att kvinnorna skulle vägra delta i civilförsvaret. Eller medlemskapen i De Nio och De Aderton.

För att vara ärlig: allt detta berör inte Ulrika Knutson i detalj i sin Den besvärliga Elin Wägner heller. Det är svårt att tänka sig ett lämpligare objekt för den som vill skriva om första halvan om nittonhundratalet, för Wägner tycks ha varit med nästan överallt, utom möjligen i den lärda värld som hon hyste autodidaktens förakt för. Och ändå känns boken ibland anemisk.

Ett exempel: Wägners ovänskap med Hagar Olsson är känd. Olsson dök upp på Fogelstad, tuppig och konfliksökande. Konflikt blev det också, men Knutson redogör inte varför, mer än i form av ett fördrag som må ha orsakat aldrig så mycket diskussion – att det i sig skulle förmörkat denna kursverksamhet för Wägner framstår som ett mysterium.

Knutson tillstår i förordet att hon tidigare ogillat Wägner. Titeln skvallrar också om ambivalens. Även om en uppvärdering skett, så undrar man ändå om inte den är något motvillig, och att det bidragit till en viss fortsatt distansering. Wägner kommer troligen fortsätta vara ett tacksamt ämne att skriva om. Denna bok lär inte visa sig vara det sista vi hör om henne.

Read Full Post »

Jag är egentligen för ung för Hasseåtage. Tage var förvisso fortfarande i livet när jag föddes, men han var dödsmärkt. Hasse levde naturligtvis flera år efteråt, men hans karriär tog väsentligen slut innan jag blev vuxen. Men nu är jag en person som tycker att underhållning gärna får vara gammal och forskning ny, så Kalle Linds Hasse Alfredson – en sån där farbror som ritar och berättar passade mig utmärkt.

Den som läst något av Linds penna förut känner igen hans stil: detta är inte den mest akademiska boken (källhänvisningar finns ibland i texten, men ofta saknas de helt). Det är ledigt skrivet, men inte menad att vara direkt rolig. Författaren beundrar uppenbart den biograferade, men avgudar inte honom inte, och även om han inte försöker döma efter nutidens mått så ursäktas inte vad som helst.

Hasse Alfredson var en osannolikt mångsidig person: hans skrev, skådespelade, regisserade, ritade, designade och chefade (det senare dock endast under några år på Skansen, och trots att han var så långt från en byråkrat man kan tänkas komma tycks det ha gått ganska bra). Han var rastlös: hans idéer var många, och han visste själv att han behövde någon som kunde hjälpa till med sållandet och kanske också förfinandet. Där fanns också ett mörker man kanske inte alltid förknippar med någon som kunde få ett rum att kikna av skratt; han förlorade sin far som ung, en son när denne var fem år och sin kompanjon när de var mitt i karriären.

Lind tycks egentligen mest intresserad av Alfredson allena: Svenska ords produktioner är förvisso väl upptrampad mark, och detta är den första biografin över Alfredson, så det verkar klokt. Om det citeras något så är det oftast något mer obskyrt, eller insmugit någon helt annanstans i texten. Den som vill få en ordentlig genomgång av de gamla revyerna söker sig därför bäst någon annanstans.

Texten är flyhänt skriven, inkännande när den behöver vara det, kritiskt utan att vilja vara annat än rättvis, någon gång personlig, och vanligen ute efter att få läsaren att se vad som egentligen gjorde Alfredson så unik: handlaget var förvisso lika gott som någon annans, men där fanns också turen att verka när alla såg samma tv-program, och insikten att etermedier var reklam, inte konkurrens, liksom såväl förmågan att förnya sig som den att vända sig till såväl de som gillar blinkningar till klassikerna som de som gillar runda ord. Med tiden kommer allt mer blekna bort, och kvar kommer kanske endast finnas någon sång, filmer som allt färre ser, någon ordvändning, och en allt mer avkortad post i historiska översiktsverk. Det är, när allt kommer omkring, långt, långt mer än de flesta av oss kan hoppas på.

Read Full Post »

Erik Axel Karlfeldts rykte har dalat väsentligt. I samtiden vann han rykte och berömmelse genom att framgångsrikt ikläda sig rollen som ämbetsmannaskalden, den som levde ett i stort sett borgerligt liv (med vissa klädsamt bohemiska drag), och då och då framträdde som högtidstalare. Hans diktarmanér var nittiotalisternas, och han höll fast vid den enkla grundtonen och den allmänt tillbakablickande konservatismen. Han var visserligen en av de akademiledamöter som gjorde att församlingen åter kunde anses innehålla åtminstone några av tidens främsta, men skillnaden mot företrädaren Wirsén kan främst ha varit att Karlfeldt inte så aktivt torgförde sina åldrade ideal.

Staffan Bergsten vill i Karlfeldt: dikt och liv ge honom upprättning. Undertiteln säger en hel del: detta är en bok som förenar litteraturkritisk undersökning med biografi, i den ordningen. Karlfeldt framställs som ypperligt skicklig inom sina självvalda begränsningar. Hans förmåga att frammana klanger, följa metrik och undvika strider med syntax framstår som ypperlig, kanske endast jämförbar med mentorn Frödings. Idag värderas sådant lägre, men möjligheten att lära sig njuta av det är inte stängd.

Mer biografiskt ägnas mest uppmärksamhet åt två drag i Karlfeldts liv: erotiken, och strävan efter säkrad status. I gymnasieåren hamnade fadern i ekonomisk knipa, förfalskade växlar, och därefter var Karlfeldt tvungen att som informator och lärare hanka sig fram tills han kunde ta examen och få ett arbete som säkrade honom ekonomiskt och socialt men tillät honom att dikta. Denna strävan hindrades dock ett par gånger av den köttets lust som gjorde att han fick svårt att behålla lärarbefattningar – en lärare vid samskolor kunde inte ha dambesök på rummet, och att kurtisera rektors hustru är inte karriärbefrämjande.

Just denna lust är ett av de framträdande dragen i diktningen. Den formella fulländningen har också nämnts. Ett tredje element, och kanske det som idag har lättast att nå en publik, är naturskildringen. I Karlfeldts dikter är det sensommarnatt, höstbrand, savning i vårtid; det uppträder formliga ängar med allehanda blomster. Hans botaniska lärdom var stor, hans förmåga att omsätta den på vers knappast mindre.

Bergstens biografi har stora förtjänster, inte minst dess försök att förklara och framhålla Karlfeldts diktning, utan att rygga för hans personliga misslyckanden (det var först efter en hel del försök i andra riktningar han gifte sig med sina barns moder). De biografiska bitarna är delvis skissartade: Karlfeldt höll sina kort nära till bröstet, och brevväxlingen ger inte alltid tillräckliga ledtrådar. Karlfeldts nobelpris ter sig i efterhand något överdrivet, men här förstår man bättre. Det handlade i alla fall inte om ekonomi, som skvallret påstår, utan snarare om en hyllning till en man som var den främste och kanske siste i en tradition.

Read Full Post »

Vilhelm Moberg är en av få svenska författare som lyckats skapa figurer som tagit sig in i det allmänna medvetandet: till skillnad från nästan alla sina generationskamrater är han fortfarande en angelägenhet även för en bredare publik. Han har naturligtvis fått god draghjälp av att hans böcker fått hyllade överföringar till scen och film, men det kan knappast hållas emot honom. Som Jens Liljestrand visar i Mannen i skogen var det också frågan om rätt man på rätt plats.

Mobergs småländska ursprung från en släkt av småbrukare och indelta soldater är välkänt, och är faktiskt i högre grad än till och med Strindbergs främst känt genom vad författaren själv meddelat. Stora delar av denna släkt hade utvandrat, och Moberg var själv på väg att söka sig till Amerika, men blev kvar för att sörja för föräldrarna. Han drog sig till en början fram på journalistjobb, innan han fick sitt genombrott som först dramatisk författare och senare som romanförfattare; han hade då ett par riktigt misslyckade projekt bakom sig, ett vars kvarlevor en dag dumpades i Råstasjön.

Ska han liknas vid någon annan författare måste det bli just Strindberg, i det att båda inte bara skrev såväl romaner som dramer utan också för att de båda gav sig in i samhällsdebatten, levde stora delar av sitt liv utomlands och ibland närmast framstod som orörbara. Liknelsen kan ibland dras överraskande långt, som när även Moberg fick en sedlighetsdebatt på halsen – som dock för hans del slutade mycket bättre än Strindbergs. Och där Strindberg främst verkade intresserad av att sparka uppåt i största allmänhet, verkar Moberg de flesta gånger han gav sig in i debatten ha velat göra något för någon han upplevde som skyddslös, även i fallet Kejne (den enda gången han tydligt misstog sig; i fallen Haijby, Selling och Lundquist stod han lika tydligt för rätt och rimlighet).

Dessa debatter uppstod dock när han redan var uppe på parnassen – eller ja, uppe och uppe: han vägrade motta hedersbetygelser från institutioner han såg som korrupta, däribland Svenska Akademien. Han var långsint och höll på principerna: en akademi som inte rensade ut nazistsympatisörer och svansade för monarkin såg han som en styggelse, att den svenska regeringen med socialdemokratiska statsråd i spetsen inskränkte yttrandefriheten under kriget var oförlåtligt.

Liljegren diskuterar i efterordet hur Moberg försökt vinnas för diverse politiska läger. Olika aspekter av honom kan därvidlag nyttjas: trots att boken bara har ett par år på nacken skulle en sådan diskussion idag troligen till viss dels handla om det konspiratoriska i hans tänkande. Någon konformist var han sannerligen inte, men lika lite var han ute efter att slå på de som redan låg. Debattviljan och vämjelsen över det byråkratiska folkhemmet skiner faktiskt igenom även i hans mest lästa verk: Karl-Oskar är som de flesta av Mobergs manliga huvudpersoner en ensamvarg, trött på att tvinga anpassa sig efter överhetens regler och samhällets krav.

Moberg var inte någon perfekt människa. Han var kanske till och med svårare än många att verkligen tycka om och hantera. Som författare var han snarare en flitig och skicklig arbetare än sällspord talang, och det är inte svårt att peka på svagheter för den som så vill. Han tog plats: även om han egentligen inte var särdeles storvuxen uppfattades han som längre än han var. Han bråkade och väsnades, sade upp vänskaper och blev förbannad när folk tog sig friheter. Han brände broar. Men han skrev också 1900-talets kanske allra mest uppskattade romaner.

Read Full Post »

Older Posts »