Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Språk’ Category

Det är en exklusiv skara han tillhör, Kapten Haddock: de litterära figurer som kan kännas igen på bara ett fåtal ord är mycket, mycket få, och då handlar det också vanligen om en specifik fras de vanligen upprepar. Men Haddocks speciella förmåga att komma med de mest fantastiska invektiv är i en klass för sig; även om klassiker som »anfäkta och anamma« är omisskännliga så är förmågan att omvandla sällsynta ord till förolämpningar eller kraftuttryck såpass typisk att även ord som han inte officiellt tagit i sin mun kan vara tillräckliga.

Det är således inte att undra på att en liten volym som Kapten Haddocks ordbok, sammanställd av Tintinöversättare Björn Wahlberg kan ges ut och gouteras: här finner man förklaringar av såväl glömda företeelser som »kräkvin« (sherry blandat med saft av kräkrot) som helt normala ord som »odjur«. Huvuddelen av orden är sådana som egentligen inte är kraftuttryck, eller som är tämligen milda sådana; det kraftigaste är nog »tusan bövlar«, vilket snarare skulle leda till oro för sin ålderstigna karaktär än sin ohygglighet om det yttrades av någon odygdspåse.

Nu kan naturligtvis inte ens ett fenomen som Haddock alltid hålla bästa klass: en del utrop framstår som tämligen svaga (»ohyfsat piggsvin«) eller alltför självklara (»fartdåre«), men där finns naturligtvis de helt otroliga (»vandrande logaritm«, »glödsvedda kölsvin«). Vill man ha en stunds ordkonst, eller bara förslag på osannolikt ovett, så är detta en trevlig förkovran.

Read Full Post »

Fredrik Lindströms 100 svenska dialekter är en mycket märklig bok. Kanske inte så mycket den ganska lättsamma texten som tar oss mellan olika dialekter, men däremot det tekniska påhäng som gör att man kan lyssna på dem, en plastig sak, fem centimeter bred, där man med några knappar kan bläddra fram till ett indexnummer och sedan spela upp ett ljudprov. Ljudkvaliteten är faktiskt förvånansvärt bra, men lika förvånande är att någon valt att ta fram den här produkten istället för att lösa det med någon app.

Huvudsyftet med sådan uppspelning framgår tydligt av omslaget: där står att man skall »lyssna på din dialekt«. Och det är ju roligt. Nu finns väl inte exakt min hemort representerad, men Skövde är en nog så god approximation (även om en domare i en geografisk frågesport borde veta att Skövde inte ligger på någon slätt, utan uppe på Billingen). Och visst känner jag igen denna snälla västgötska, och speciellt pratet om Radio Skaraborg.

Det finns för övrigt mer än bara enstaka dialekter, som lite fördjupningar i mer genomgripande skildringar mellan olika landsdelar (om historien sett annorlunda ut hade det kanske funnits ett götiskt skriftspråk, lika avskiljt från svenska som norska och danska).

Roligast ändå är att höra hur jäkla obegripligt något kan bli och fortfarande kallas svenska: inte bara i dalarna, utan även Österbotten, Norrland, Halland, Blekinge, Gotland, Nyland, Estland: många är de platser där olika bygdemål framstår som högst arkaiska, svenska som smakar medeltid. Plastprylen må vara en gimmick, men alls ingen poänglös sådan.

Read Full Post »

Det tar ett tag, men till slut kommer Rune Palm faktiskt fram till det man väntar sig är ämnet för Vikingarnas språk, och börjar förklara egenheter som kasus, egennamn och ljudvärden. I början verkar man dock snarare ha hamnat i en bok om vikingarna och deras språk; med redogörelser för resor österåt och västeråt, vem, var, när, hur och varför, med främsta skillnaden mot andra liknande böcker att den innehåller språkexempel, men inte så många bilder.

Generella böcker om vikingar behövs det knappast fler av, varken i världen i stort eller i min bokhylla. Det jag ville ha var ju en vederhäftig språkhistoria. Nu är ju förvisso materialet som är tillgängligt för lingvister synnerligen begränsat: en samling traderade verser, en hel massa stereotypt formulerade runstenar, samt en handfull verser inskrivna på runstenar. Det finns mängder av tidigmedeltida skrifter från främst Island, men de har knappast formulerats av vikingar, så ur i alla fall språkligt perspektiv är de inte så användbara.

Boken lyfter faktiskt upp en del saker som man annars kanske inte möter i andra böcker om tiden, men materialet är trots allt begränsat, så till slut stöter vi på kändisar som Harald blåtand, Jarlabanke, Fot och Ingvar vidfarne igen, och här finns inte ens arkeologiska fynd att luta sig mot. Bra idé, men inte riktigt så bra som tjockleken på boken tyder på.

Read Full Post »

Egentligen finns inte mycket anledning att skaffa den nya upplagan av Svenska skrivregler om man redan äger en äldre: det har tillkommit vissa områden (som transkribering av arabiska, hur man bör utforma elektronisk text och ett kort kapitel om att skriva på engelska), men vad gäller sådant som interpunktion, styckeindelning, behandling av personnamn eller versalisering har inte mycket ändrats sedan sist.

Det kan dock finnas ett värde i att påminna sig om vad reglerna faktiskt säger, och arbetar man någorlunda storskaligt med text är det naturligtvis alltid bra att ha en så uppdaterad version som möjligt, för ibland finns trots allt små skillnader (nu anges till exempel även »hen« som ett bättre alternativ än »han/hon«). Många av de tidigare kapitlen har också utökats med nya råd.

De flesta av råden är handfasta och användbara, och egentligen är det bara ett  av dem jag direkt kommer ignorera: att kongruensböja adjektiv för utrum när det syftar på människor även när det grammatiska subjektet råkar vara neutrum: »statsrådet var intresserad«. Någon jävla ordning får det vara i ett språk. Ej heller kommer jag gladeligen använda plurala former när ett kollektiv omtalas, då får det skrivas om istället.

Annars är boken som sagt en mycket användbar, om än ingen större läsupplevelse.

Read Full Post »

Från Institutet för språk och folkminnen kan man beställa många skrifter, bland annat ur serien Sveriges ortnamn, specifikt Ivar Lundahls Ortnamnen i Skaraborgs län. Eftersom länet är stort och mitt intresse för exempelvis Åse och Vartofta härader är begränsat tänkte jag därmed nöja mig med de närmast min hemort, samt inledningen och delen som behandlar naturnamn. Eftersom min kommun omfattar delar av fyra härad blev det likfullt en del läsning, ehuru det aningen avlägsna Skånings härad fick utgå (möjligen kommer en komplettering göras med detta samt Vadsbo, varifrån delar av släkten stammar). Därmed återstår ändå tre härad med aktningsvärd historia: Barne, varifrån en gång allt land från Varaslätten till Göta älvs mynning administrerades, Laske, en gång hem för Vidhemsprästen som lät nedteckna äldre Västgötalagen, samt Viste, varifrån Stenkilska kungaätten stammade.

Nu är det långt från alla namn som tas upp som har sådan aktningsvärd ålder: många är gårdsnamn tagna efter någon ägare på 1700-talet. För den som vill ha saker att fundera på finns det dock gott om dunkla syftningar, okända ordstammar, oregelbundna ändelser och annat mystiskt – varför kallas Månsarudssjön i en uppteckning från 1744 »Gråt Elgen«? Hur skall man tolka namnet »Emtunga«? Vem var den Dionysius som byggde nytt i Skarstad socken och vars namn nu är nästan oigenkännligt i Dönstorp?

Underbarast av alla namn är dock möjligen den i Essunga socken belägna Förbudna skogen – första ordet är en participform av »förbjudna«, varför vi har hamnat i rena Harry Potter. Konkurrensen är dock hård, bland annat av utloppet från Simsjön, som kallas Fläskgraven, då en fru Ingeborg Gylta på 1600-talet skall ha sprängt upp den med »eld och fläsk«.

Även om ortsnamnsstudier nog i allmänhet är tämligen mödosamt arbete med att jämföra språkformer och terräng, så finns det helt klart också utrymme för de mest fantastiska inblickar i forna tiders verklighet.

Read Full Post »

Man skall inte lita på Bill Bryson. Made in America säger sig handla om amerikansk engelska. Det är en lögn: det är snarare en amerikansk kulturhistoria, med fokus på språket. Bryson skriver lika glatt om smeknamn på delstater och stadsplanering som amerikanismer. Men även om man tar hänsyn till detta, och att han gärna påpekar när populära myter är fel, så kan man inte ta honom på orden. Första kapitlet handlar bland annat om grönlänningarnas resor västerut, och på tre försök att värdera bevis för detta (L’Anse aux Meadows, Kensingtonstenen och VInlandskartan) så lyckas han får tre fel.

Visst, vem som helst kan göra fel, och det är ändå relativt perifert för hans egentliga ämne, men ändå: jag var väldigt nära att ge upp boken där och då. Vilket hade varit synd: Bryson kan ju skriva, och även om han är förtjust i superlativ och har svårt att hålla sig till ämnet så är det han säger oftast roande och rimligt (vilket kanske är problemet). Obskyra uttryck förklaras ofta, så man måste inte ha ett helt perfekt grepp om engelska språket, även om det underlättar. Och eftersom språkfrågorna ofta egentligen bara rundas av efter att han fått skriva av sig om sport, eller puritanerna, eller vilda västern, Hollywood, shopping, grundlagsfäderna eller vad det nu är, så kan boken ge en hel del till även någon som vars engelska fortfarande behöver putsas.

Read Full Post »

Ammon Sheas Bad English är en frontalattack på allehanda språkpoliser som irriterar sig på diverse språkliga fenomen − vanligen ord de menar inte kan ha en viss betydelse eller »inte finns«, exempelvis »literally« som allmänt förstärkningsord, uppdelning av infinitiv, eller komparativformen av »stupid« (kuriöst nog dock inte superlativet).

De argument som dessa språket och den allmänna ordningens bevarare anför kläs av, och ofta visar de sig inte bara vara ologiska utan dessutom fel i sak: man kan tycka att det borde räcka med att påpeka att bara för att ett ord betydde en sak när det först användes så betyder det inte detsamma idag, men är man det minsta maliciös (och det är Shea), så blir det naturligtvis extra trevligt när man samtidigt kan påpeka att när »disinterested« och »uninterested« första gången användes så hade de utbytta betydelser mot vad de normalt anges ha idag av mer pedantiskt lagda personer.

Nu håller jag faktiskt ibland med språkpoliserna ibland (i den mån jag nu har en talan i frågor som rör andra språk än modersmålet), i alla fall så långt som att jag i vissa fall försöker använda språket på de sätt de föreskriver (men om jag nu någon gång använt »bokstavligen« som förstärkning hoppas jag att jag må förlåtas), inte i fråga om de tämligen drastiska åtgärder de ofta förespråkar.  Shea tycks nästan anse att även argumentet »skriver du sådär kommer språkpoliser att se ned på dig« är tveksamt (vilket det i och för sig draget till sin spets är), och blir väl kanske lite väl glad i förändringar.

Andra skavanker är att i alla fall stycket om Shakespeares språk inte riktigt tycks höra hemma i just den här boken: även om missuppfattningar om hur extremt språkligt innovativ han var äro legio så är det väl snarast Shea som är den som irriterar sig på dem. Han skulle istället gärna fått lägga mer tid på att göra upp med det etymologiska felslutet, men annars är det inget som egentligen saknas. Bad English är en någorlunda trevligt bok att stoppa i händerna på liberalt språkintresserade. Ger man den till en hårdför språkpolis får man hoppas att det är typen som gillar mothugg, för annars vet man inte hur det kommer sluta.

 

Read Full Post »

Jag blir inte riktigt klok på om jag gillar Yens Wahlgrens Liftarens parlör till galaxen eller inte: den är onekligen skriven med stor kunskap om, och stor kärlek till de olika fiktiva världar där de likaledes fiktiva språken som är det egentliga ämnet uppträder: för att ta några exempel på vad som behandlas mer ingående kan nämnas språk i Tintin (främst då syldaviska), klingon och Tolkiens alvspråk, men även kanske lite mindre välutvecklade språk som de läten Pingu gör, utomjordiska språk i Star Wars och kvinnospråket láadan, eller för den delen nadsat och språket i Voynichmanuskriptet.

Samtidigt är det en bok som behöver mer redigering, med flera upprepningar och stycken som ibland ser ut att endast vara en lätt redigerad uppsats. Det är kanske inte underligt att mer inte kan sägas om språk som endast i några få fall kan sägas vara någotsånär kompletta (egentligen är det väl bara klingon som är tillräckligt utvecklat för att det skall gå att översätta litterära verk till det utan att man behöver hitta på alltför många nya ord),  men det blir ändå lite hattigt när det som mest presenteras några ord och fraser och några framträdande grammatiska egenheter. Och omslagets »101 språk som egentligen inte finns« är en stark överdrift; vissa av dem nämns bara i förbigående eller finns i högsta grad, även om de är mer eller mindre konstruerade (nynorska). Och varför är inte den avslutande listan över språk som behandlas i boken ett riktigt index?

Med detta sagt: det är kul att läsa om all den möda som lagts ned på att konstruera språk, i vissa fall först bara som rekvisita i någon scen som sedan växt okontrollerat, i andra fall ett medvetet försök att bara skapa läten som låter som språk (även vid mer noggrann granskning) och som kan förmedla vissa saker, men som egentligen inte har några regler (tänk Linus på linjen och Pingu, vars läten för övrigt skapats av samme skådespelare). När man är färdig undrar man dock lite om det inte var något mer.

Read Full Post »

Jag gillar språk. Jag gillar grammatik. Jag kan till och med tänka mig att läsa grammatikor (i alla fall någorlunda tunna sådana; Svenska akademiens grammatik är lite väl mastig). Det intressanta är dock inte mjölk-och-brödgrammatiken, den där som vi använder utan att tänka på den lite var dag, utan snarare grynkorv-och-ölost: gamla böjningar, undantag och underligheter.

Enligt vad Sara Lövestam berättar i Grejen med verb så var det dock mjölken och brödet hon först fastnade för: att det fanns regler för hur saker kunde och inte kunde sägas. Detta intresse har sedan fortsatt att växa, och får numera utlopp i hennes yrke som lärare i sfi , förutom i nämnda bok.

Den som vill ha en lättsamt hållen introduktion till grammatik, närmare bestämt den som rör verben, får här garanterat det som önskas: det mesta hinns med: böjningar, tempus, modus, deponens, particip, till och med de gamla pluralböjningarna. Vill man ha exakta definitioner, ordning och reda, utförliga register och prosa så torr att den går att använda som tände, så får man dock gå annorstädes. Och har man redan vart där så kommer Lövestam möjligen roa en, men knappast lära en så mycket nytt.

Read Full Post »

Siv Strömquists Skiljeteckensboken skulle egentligen lika gärna kunna heta »Ortografiboken«, ty det är långt ifrån bara skiljetecken, ens i dess mest utsträckta mening (som olika typer av luft i texten, inklusive ordmellanrum och diverse brytningar), utan även skrivtecken, och då inbegripet de olika varianter av teckensnitt som finns.

Egentligen inget fel i det, men om man väntar sig närmare 200 sidor om punkt, komman, utropstecken, frågetecken, kolon, semikolon, parenteser ellipsisar och tankstreck kan man tänkas bli besviken när dessa bara får en dryg tredjedel av detta utrymme. Istället täcks olika skrivtecken (t.ex. bindestreck, brädgårdar, procenttecken, och citattecken), liksom allmän typografi och citatecknik (och där har hon i viss mån  fel: det är fullt tillåtet att justera i citat som bäddas in i omgivande text för att få sin text att flöda, om man markerar att man gör det). Det som finns är kortfattat, överskådligt, och, med ovan nämnda undantag (och kanske något till), i stort sett korrekt.

Det är inte en bok man blir speciellt upprymd av: det finns lite intressant historia om tecknens utveckling, någon anekdot, lite exempel och annat, men annars är det i första hand en bok att ta i handen när man känner sig osäker. Gott så.

Read Full Post »

Older Posts »