Feeds:
Posts
Comments

Archive for februari, 2026

Det är tyvärr aningen ledsamt att behöva börja en recension med felfinnande, speciellt av en bok som explicit vänder sig mot småaktigt sådant, men felet här undergräver tyvärr ett exempel som en del av argumentationen vilar på. Det gör inte påståendet som det skall understödja felaktigt, men vän av ordning kan inte låta vad som helst gå förbi okommenterat.

Boken i fråga är Nils Håkansons Dolda gudar, argumentet går ungefär ut på att litteratur som tilldelas lägre kulturellt värde (som barnböcker och deckare) får mer slarviga och yviga översättningar, och exemplet som anförs är J.R.R. Tolkiens Bilbo (även känt som Hobbiten, även känt som Hompen). Det är en bok som beståtts med tre svenska översättningar, alltså väl ämnad för jämförelser. Problemet är bara att Håkanson råkat ta fasta på en av de passager som författaren själv reviderat, och Tore Zetterholm har inte slarvat när han skildrar hur »Bimbo« möter Gollum (i alla fall inte mig veterligen). Att Britt G. Hallqvists och Erik Anderssons översättningar ligger närmare varandra beror alltså inte nödvändigtvis på att de båda översatt vad som då blivit föregångaren till en succéserie respektive en av nittonhundratalets mest älskade romaner.

Annars är just Tolkien snarast ett motexempel på ett annat av bokens argument: att vi till vardags inte uppmärksammar översättargärningen nämnvärt. Recensioner diskuterar sällan frågan, möjligen ges kort beröm. Översättarens gärning kan helt missas: att Tolkien och Gogol möt svenskar med ett språk som inte ligger i motsvarande stilregister som originalspråkets är ovedersägligt men också svårt att göra något åt. Saker som dock obestridligt inte borde ha skett är att revideringar presenterats och kritiserats som vore de nyöversättningar eller att översättningar har tillskrivits andra personer än den som faktiskt gjort jobbet.

Kort sagt: översättandets historia i Sverige är en lång jämmerdal, som man på senare år kanske lyckats kämpa sig upp från bara för att mötas av helt andra utmaningar, som att den marknad som tidigare kanske var njugg nu istället håller på att försvinna, att det enda språk som verkar efterfrågas är engelska och att många tror att AI kan ersätta översättare. Vill man lära sig mer om den, liksom om inställningarna till översättning genom tiderna, kan Håkansons bok rekommenderas. Trots enstaka missar i argumentationen.

Read Full Post »

I Lumberjanes 17, Smitten in the stars, är det dags att blanda och ge lite: våra vanliga Lumberjanes från Roanokestugan delar rampljuset med de från Zodiakstugan. Det är återigen två grupper, men båda grupper beror till hälften av Lumberjanes från vardera stugan. Emily från Zodiak vill jaga utomjordingar, några hänger på, andra ser hur April och Diane muckar gräl.

Snart dyker också Freja upp, med mycket muskler och dålig volymkontroll. En kattnappning senare och så är det två jakter som är igång. Den här gången slutar faktiskt inte allt med bara samtal och samförstånd, utan det är faktiskt ett riktigt slagsmål.

Det är återigen en ny illustratör, och jag har väldigt blandade kännslor: en del uppslag eller rutor är fantastiska så känns annat lite väl udda. Tyvärr verkar Diane särskilt drabbad, och hon är ofta i fokus. På det hela taget är det dock ett trevligt nummer.

Read Full Post »

Den lilla volymen med Carl Jonas Love Almquists poesi som getts titeln Svenska rim har hämtat sitt material ur hans exildiktning. Själv samlade han sina alster i ett större verk som han gav titeln Om svenska rim (risk för sammanblandning: hög), med ramberättelse och en massa annat man egentligen inte behöver känna till något av mer än detta: en stor del av diktningen läggs i munnen på Hans Jacob Seseman, uppsaliensisk matematiker och pekoralist.

Almquist ger sig nämligen här på den just sådan poesi: tramsdikter, ämnade att visa alla rim på »limmade«, eller makaronisk dikt med dålig engelska, eller bara halva paradoxer. Inget skall tas på större allvar, inte ens verserna om svenska krusbär eller de som ger sig ut för att vara pedagogik.

Efterordet konstaterar att detta verk är långt från oundgängligt. Detta kan nog vara sant i striktare mening, men i vidsträcktare sådan har vi bara att glädjas åt den här typen av dikter som mest finns till för glädjen i sig själva.

Read Full Post »

Bleak House hålls tydligen som ofta den allra bästa av Dickens romaner. Det är jag inte helt säker på att jag håller med om, men visst, de många sammanträffandena klaras av långt innan klimax, den unga, vackra, dygdiga och urtråkiga Ada får inte leva lycklig alla sina dagar, den vuxne barnungen Skimpole framställs som i längden omöjlig att ha som vän och en stor del av handlingen kretsar kring hemlighållandet av en ungdomlig romans, så det är väl om inte annat en roman där några av Dickens största problem och barnsligheter slipats av i olika grad.

Huvudperson är den unga Esther Summerson, föräldralös, av mer eller mindre slump omhändertagen av den vänlige och besuttne Mr Jarndyce. Han har även tagit vårdnaden om ett par likaledes föräldralösa släktingar, nämnda Ada samt Richard, en ung man helt utan intellektuell uthållighet eller ekonomiskt förnuft som man gärna skulle se få försöka klara sig utan andra en månad eller tre. Alla dessa är dessutom parter i det famösa rättsfallet Jarndyce mot Jarndyce, som hålls vid Kanslersrätten. I ett av dessa underbara fåtal tillfällen gör sig den lustighet som ibland framförs ännu bättre på svenska: denna sysselsätter sig inte med »law« utan »equity« , och det senare bör tydligen översättas »billighet«. Denna domstol framställs nämligen som ett monstrum som uppslukar allt i dess väg, alla tillgångar i de testamenten eller andra akter som underläggs den, allas liv som försöker nå rättvisa, ja, även själva sinnesron. Billighet finnes således här inte heller.

Utöver dessa finns naturligtvis en hel hord bipersoner: naturligtvis flera jurister, en baron och hans stolta hustru, en ung stackars gatsopare, procentare, avdankade soldater, en pappershandlare och dennes svartsjuka hustru, samt en detektiv: ovanpå allt annat är detta en slags tidig detektivroman, vilket ytterligare avhjälper de dickenska sammanträffandena. Grävandet, forskandet och spionerandet är allmänt, och möjligen undantaget det som detektiven Mr Bucket gör slutar det vanligen i förskräckelse: juristen Tulkinghorns snokande leder till slut till tre personers död, och ytterligare dödsfall leder berättelsen framåt.

Oaktat den mer pessimistiska hållningen bestås vi ändå med ett relativt lyckligt slut, i alla fall för de överlevande.

Read Full Post »

Med tanke på att det är den enda egentliga poesisamling han utgav under sin alltför korta levnad är det märkligt att Stagnelius valde att låta halva Liljor i Saron utgöras av ett ganska tråkigt skådespel om förföljelser av kristna i Nordafrika under romarriket. Nog hade väl man tyckt att han kunde lagt in en sådan för eftervärlden betydligt mer spännande sak som »Till förruttnelsen« än denna lyriskt rika men ganska rättframma melodram?

De poem som utgör andra halvan är mer förväntade, en slags uppstädad Stagnelius: de gnostiska anslagen finns där, men knappast i sådan grad att mer ortodoxa kristna inte kunnat acceptera diktningen om själens längtan, korsets förlösning och hur blekt livet ter sig inför evigheten. Den som ogillar religiös mystik göre sig inte besvär.

Bäst är naturligtvis avslutningen, »Suckarnes mystèr« (Nirstedt väjer icke för gammalstavning), som kärnfullt sammanfattar försakelsen som frälsningsväg.

Read Full Post »

Mitt grävande i främst Hawkeyes (Bishop) förflutna går vidare, nu i The childrens crusade, en berättelse där hon dock är den kanske minst framträdande unga hämnaren. I centrum står istället främst Billy och Tommy, och deras sökande efter Scarlet Witch, som de tror är sin alternativa mor – allt är mycket förvirrat med två helt olika personer som har möjlighet att påverka verkligheten, så här är ett försök till sammanfattning: Scarlet Witch har av olika anledningar format om verkligheten så att olika hämnare dött och nästan alla mutanter förlorat sina krafter, och har sedan försvunnit. När Billy får höra allt detta vill han rädda henne, tillsammans med sina vänner, samtidigt som såväl de äldre hämnarna som X-men vill ta henne till fånga och straffa henne.

Den ende vuxne som egentligen verkar tro dem är Magneto, som är på väg att göra upp med sitt förflutna och vill försonas med sina barn. Inget är dock helt enkelt, och det blir naturligtvis gång på gång bråk mellan olika team, vändningar på vändningar, oförsonliga viljor och riktigt dumma beslut.

Det är i åtta av nio delar riktigt snyggt och rent tecknat, med massor av detaljer, och i den åttonde närmast pinsamt enkelt. Jag vet inte om jag gillat stilen annars heller, men här var det förödande stor skillnad.

Jag vet inte heller om jag riktigt känner för att gräva ännu djupare: det här var helt visst inte någon början, men nu har jag nog läst slutet.

Read Full Post »

Till en malariadrabbad by i södra Italien anländer Carlo Levi efter att ha dömts till inre exil för sitt motstånd mot fascismen. Han är läkare och konstnär, vill helst tillbringa dagarna med sitt måleri men får en alltmer omfattande praktik eftersom de båda läkarna på orten är lika inkompetenta som de flesta övriga offentliga tjänstemännen på platsen. Enligt den legend som namngett Kristus stannade i Eboli skall nämligen inte civilisationen riktigt tagit fäste här, utan liksom kristendomen mest kommit för att ta sig en titt och sedan vänt platsen ryggen.

Bönderna på orten lever ett hårt, fattigt liv. Staten är endast ett ris som kräver dem på skatter och stundom krigsmän. Det högsta goda tycks vara att slita i Amerika istället, ty då kan man i alla fall spara ihop en lite slant, även om man lätt gör misstaget att återvända och sedan tvingas se den krympa ihop utan hopp när man fångats av en nyinköpt, usel jordbit eller ett äktenskap.

Inget fungerar riktigt, ingen tror att något kommer bli bättre. Det är inte så att man egentligen är okunnig eller dum (även om ortens skollärare mer bryr sig om den myndighet han får i sin andra roll som borgmästare och de möjligheter han då får att förneka andras vilja): folket är i regel gästvänligt och egentligen inte särskilt konservativt, mer än att man vant sig vid att all politik är dålig.

Handling finns inte mycket, fascination och uppgivenhet desto mer, tillsammans med en viss galghumor. Levi är inte någon frälsare, även om han framstår som ovanligt osjälvisk. Men vad gör det: staten finns ju endast för att blockera de försök som görs att på något litet sätt bättra situationen. Och när han till slut får lämna byn, så är det för att Abessinien fallit och allmän amnesti utlysts, och alltså bara ytterligare ett steg på vägen mot en mer allmän katastrof.

Read Full Post »