Feeds:
Posts
Comments

Archive for juli, 2024

Den sista av de böcker om Arsène Lupin jag införskaffat, Kristallproppen, är olik de tidigare i att här är det Lupins egna tankar vi får följa. Det är egentligen inte någon fördel. Lupins uppgift bör vara den ständigt gäckande skuggan, inte som här ljuskäglan som försöker ta fatt på de viktiga papper en betydligt mer skurkaktig skurk, deputerade Dubrecq, använder till utpressning, närmast för att rättsprocessen mot en av Lupins kumpaner, tillika son till hans (Dubrecqs) gamla kärlek, skall föras hela vägen till schavotten.

Denne Dubrecq är en förvisso en högst passande skurk, med hämndlystnad, brinnande åtrå efter att kontrollera sin gamla kärlek samt snabbhet i tanken som får Lupin att framstå som lika dum och förivrad som de som tidigare jagat honom. Lägg därtill att någon tycks ha legat steget före Lupin och kunnat bryta sig in honom, och mycket av hans mystik går förlorad.

Lupin-böckerna, och denna i synnerhet, får nog ses som ett slags förstudier till senare berätttelser om gentlemannatjuvar. Liksom Sherlock Holmes vinner Lupin lite för ofta på någonting som undanhålles läsarna, men hos Holmes har mysterierna mer detaljer som gör att man känner att man ändå har någon chans. En detektiv kan dessutom tillåtas vara något steg efter, men om en person som utmålats som övermänsklig skall agera detektiv måste den inte bara lyckas att precis parera sig till seger, utan förväntas antingen tidigt inse sakernas tillstånd eller ha någon osedvanligt elegant plan. Så även om det centrala mysteriet är tämligen vackert konstruerat, så är upplägget runt omkring på en nivå som får ses som tämligen primitiv, och det hela blir därför en besvikelse.

Read Full Post »

Tiden det tog mig att läsa E. M. Forsters A passage to India var ohemult lång: inte för att boken är det, utan för att den är skriven av en engelsman och handlar om Indien. Och indier. Och hur en utflykt leder till katastrof, en katastrof man ser komma långt i förväg.

En ofrånkomlig katastrof behöver inte vara ett hinder för läsning, men när den som här kombineras med dels ohöljd rasism från vissa av romanfigurerna (vilka dock oförnekligen skildras som osympatiska), samt med lite mer sofistikerade observationer från berättaren om österlänningar, hinduer, muslimer och britter, blev det väldigt svårt att hitta läslusten.

Historien handlar om den unga fröken Quested, som åker till Indien för att gifta sig med en tjänsteman, men kommer hem från en utflykt som den unge läkaren Aziz ordnat och anklagar honom för att ha antastat henne, vilket i en rasistiskt laddad atmosfär leder till upprorsstämning: britterna sluter sina led, kastar den utpekade förövaren i fängelse, och indierna svarar. En av få som försöker se bortom ras är läraren Fielding, och resten av romanen handlar om hans och Aziz vänskap.

Det tog tid att läsa, och jag har svårt att säga om jag var orättvis. Men oavsett var det skönt att till slut kunna lägga undan den.

Read Full Post »

Växternas Stockholm, i redaktion av Ann-Marie Hansson och Uaininn O’Meadhra (och där Hansson också är med- eller huvudförfattare till en stor del av texterna) är en bok av mycket underlig sammansättning. Den har tillkommit för att samla ihop uppgifter från olika forskningsrapporten om arkeobotaniska undersökningar (vanligen som del av någon större undersökning i samband med byggnationer eller rördragningar) som gjorts i Stockholm vid olika tillfällen men inte tidigare sammanförts. Inriktningen är främst mot medeltid och fram till ungefär 1700-talets början, även om vissa platser även innehåller yngre fynd än så.

Här finns onekligen stor lärdom, och på det hela taget en förmåga att meddela den till läsaren. Det finns ett rikt och vacker bildmaterial, en god uppsättning källhänvisningar, och ett brett uppslag (det enda som direkt saknas är ett register att slå efter). Det finns till och med en genomförd redaktionell ordning: de olika utgrävningslokalerna presenteras i tur och ordning, och i var och en ges en genomgång av de växter som hittats. De växter som då tidigare inte presenterats närmare får då en liten biografi: var kan den ha växt? När vet man att den kommit till Sverige? Finns den här idag?

Så långt är allt egentligen bara fint. Det problem jag har med boken är snarast att texterna känns ofärdiga. Det handlar om en mängd irritationsmoment som kursivering som fortsätter efter ett vetenskapligt namn, satskommatering (dock varken helt konsekvent eller korrekt) eller konstiga faktafel som att man får intrycket att vildpersilja skall vara vanlig i England upp till 61°N – vilket i sig är ett ganska otydligt sätt att beskriva något, speciellt som man när man kollar upp det ser att 61°N skär genom Shetlandsöarna (och Mora). När Laduviken presenteras har uppenbart två av författarna hittat varsin etymologi, men detta har bara hanterats genom att det lagts till påpekanden om att det finns fler än ett förslag. Meningsbyggen svajar ibland betänkligt.

Växternas Stockholm är en rik och givande bok. De problem som finns är sällan så allvarliga att vad som menas inte framgår, men man hade ändå önskat att den fått ta sig genom en kunnig förlagsredaktörs händer så resultatet kunnat bli ännu bättre.

Read Full Post »

Hawkeye: the saga of Barton and Bishop handlar betydligt mer om Barton än Bishop. Det är Cliff som huvudsakligen driver handlingen, med Bishop (och Lucky the Pizza dog) som medhjälpare, när de försöker bekämpa träningsoverallmaffian, Madame Masque och en clownsminkad lönnmördare (om detta låter aningen bekant så beror det på att miniserien Hawkeye på Disney+ delvis baseras på denna radda serier).

När någon talar om innehållet är det vanligen som »Matt Fractions tid«. Fraction är den som skrivit manus, och det är tydligt att han bland annat uppskattar ickelinjärt berättande, ganska solkiga vardagar, och superhjältar med maskerna av. Men det som står ut lika mycket som Bartons konstant dåliga beslut är stilen. David Ajas linjearbete med jämtjock tusch ger en känsla av högkontrast som passar historien, men det är Matt Hollingsworts färgläggning, med en starkt begränsad, dämpad palett som verkligen står ut.

Resultatet är en historia som fastnar trots att konflikterna egentligen är ganska begränsade i vad som står på spel (ett nedgånget hyreshus på Manhattan), där väldigt få superkrafter används, och våra hjältar som bäst bara är aningen mindre blåslagna än deras motståndare. En väldigt jordnära typ av superhjältehistoria.

Read Full Post »

Tredje boken om Arsène Lupin, Chifferskriften, är mer ambitiös än de båda tidigare: här har Lupin äntligen fått en motståndare som känns värdig, i form av den unge studenten Isidore Beautrelet, någon som äntligen uppvisar den slutledningsförmåga som rätteligen tillhör Sherlock Holmes, men som usurpatorn som uppträdde i den tidigare boken nästan helt verkar ha varit renons på.

Mysteriet här börjar på ett slott, där Lupin gör inbrott men blir skjuten, och Isidore dyker upp och lyckas plocka sönder nästan hela planen direkt. Sedan fortsätter det med kidnappningar, mordförsök, och till slut en lång skattjakt där nyckeln är titelns chiffer, där Lupin hela tiden tycks ligga steget före.

Och där ligger delvis hela seriernas problem: Lupin är helt enkelt så bra att det går ut över historierna. Han är vanligen aningen smartare än sina motståndare, vilket är helt OK, men han har dessutom en hel liga som hjälper honom, och även om ingen av hans medhjälpare har mycket till personlighet är de vanligen också så kompetenta att de inte innebär någon direkt svaghet, och dessutom en hel massa etablerade alias han skuffar av sig. Detta gör att det hela känns väldigt orättvist, eftersom även om Lupin inte är moraliskt helt fördärvad, så kan man inte heller heja på honom, och när slutet på boken fokuserar på Lupins önskningar och Beautrelet får vara en passiv åskådare känns det oförtjänt.

På det hela taget dock bättre än förra delen, men konstruktionens svagheter syns också allt tydligare.

Read Full Post »

Lindsey Davis The silver pigs är den typ av bok som är lite finurligare än den riktigt har råd att vara. Det gäller också huvudpersonen Marcus Didius Falco, en privatdetektiv (informerare) i det kejserliga Rom i en tid där den nytillträdde Vespasianus verkar kunna utlova något staden längtar efter: stabilitet.

Så synd då att det verkar finnas en konspiration, där tackor av silvermängt bly stulits och smugglats till staden för att muta praetoriangardet. En vacker ung flicka har tyvärr råkat ramla över konspirationen, och än värre för Falco har hon en kusin med betydligt mer vett och inte så mycket övers för honom.

Till en början tycks syftet ha varit att skriva Falco som den typ av hårdkokt detektiv man annars främst hittar i amerikanska storstäder: cynisk, fattig, ihärdig snarare än briljant, otursförföljd. Det ändras dock snart, och Markus Didius verkar snarare verkar på väg mot att ha ett personligt mål (gissningsvis kommer det vara avklarat efter tre eller fyra böcker), och istället för att vara en en lite ensam typ med som mest en exfru eller en enda utmattad syster har han en hel familj och andra personer i sin omgivning på ett sätt som främst verkar möjligt i serier med historiska romaner: varje bok står mer eller mindre på egna ben, samtidigt finns det en övergripande historia att följa.

Så, frågan är kanske inte i första hand om mysteriet är bra (och det är absolut inget fel på det), eller om man får se spännande miljöer (Rom, och det dimmiga Britannien), utan om figurerna drar in en och man är beredd att läsa kanske ytterligare tjugo böcker om Markus Didius och hans omgivning? Och där är nog svaret ja: jag vet inte om jag tänker köpa alla böcker som finns, men jag kan helt klar tänka mig att skaffa ytterligare ett par och se om serien fortsätter vara intressant.

Read Full Post »

Det ser tyvärr ut som att Sven-Tage Teodorssons arbete med Plutarkos Moralia inte kommer nå mer än halvvägs: än verkar i alla fall inte något förlag ha meddelat att de kommer ge ut de kvarvarande sista fem delarna efter Atlantis konkurs. I så fall blir Bordssamtal den avslutande delen. Sämre avslut kan man dock tänka sig: här är det enbart två texter som samsats, men den förra, »Vin och diskussion«, är en samling av kortare fragment av diskussioner vid symposier, och kan således sägas bestå av närmare hundra texter (av de ursprungliga nittiofem saknas ett tiotal helt eller till stora delar) .

Dessa samtal kan vara av de mest skilda slag, från varför man hör bättre om natten till varför muserna är nio. De kan vara uppbyggda som en dialog mellan talare som förfäktar helt skilda åsikter, eller utläggningar från en enda. De kan vara tämligen praktiska till esoteriska spekulationer om talteori. En hel del faller inom vad som idag skulle anses vara naturvetenskapens hägn, men annat är snarast god umgängeskonst – vi ligger inte längre på samma sätt till bords och samtalar, men frågor om hur många gäster som är lagom, huruvida man får ta med sig ytterligare gäster och om påbjuden bordsplacering är att föredra är fortfarande fullt giltiga.

Den avslutande texten är mer av en fri fantasi, där Greklands sju vise, tillsammans med ytterligare personer kända för sin klokskap, håller ett gemensamt symposion och därvid diskuterar vissa tämligen praktiska, men inte helt självklara frågor. Frågor om vad som gör att demokrati fungerar bäst är sannerligen inte någon liten eller enkel fråga, men det lättsamma formatet gör att det klaras av på någon sida.

Read Full Post »

Även tröstlösheten i förra delen är borta, så är känslan när åttonde Rat queens, The God dilemma, är slut mest lättnad över att man nu kan gå vidare och slippa denna långsamma nedgång. Här är det först tre kortare äventyr – en titan som går rätt på fel ställen, månhundar (väsentligen varulvar), samt en trippig underjord – som alla på något sätt hänvisar till tomrummet efter att gudarna övergett sina poster, och sedan ett lite längre som förebådats men som slutar med en slutlig konfrontation med Onda Hannah och sedan brakfest.

Dessutom är det ny tecknare från andra äventyret, med en stil som varierar väldeliga, och upplösningar som mest verkar bero på vild slump och rena turen, så detta är absolut inte någon favorit. Det finns vissa bättre bitar (månhundarna, en knasig hybrid mellan orm och uppochnervänd fågel), men det räcker inte. Vila i frid.

Read Full Post »

På ett plan var mötet mellan Sherlock Holmes och Arsène Lupin oundvikligt: Hade inte Leblanc själv skrivit om det hade säkerligen någon författat en dubbel apokryf. Samtidigt är en sådan historia svårare att hantera än Leblanc förmådde: båda förväntas ju ha en liknande roll, fast där Lupin redan från början sett till att sitta med alla trumf skall Holmes skickligt söka sig till ett läge där så är fallet, utan att ha avslöjat mer än det allra minsta för Watson. Här får Holmes istället ta på sig rollen av en olycksam förföljare som flera gånger kollras bort.

Det är inte utan att man börjar att fundera på hur en Watsonsk förklaring skulle se ut för att Holmes är såpass oskicklig (och därtill våldsbenägen) – kokain, månne? Han begår flera blundrar, och sanningen kommer han över främst genom sin förmåga att maskera och gömma sig, inte genom skarpsinne. Han är grym mot Watson, beredd att skjuta en häst för att kunna arrestera ryttaren, hotar kvinnor till livet. Det är så man önskar att han hellre vore någon slags generisk detektiv, eller kanske en tydligare genomförd parodi på Holmes.

Lupins eskapader är väl annars inte sämre än normalt, men de är inte så hemskt många att boken klarar sig helt på dem. Jag hade hoppats på mer.

Read Full Post »

En av mina fåfängor jag har lättast att erkänna är att jag starkt ogillar böcker med små cirklar på omslaget som omtalar att författaren vunnit ett pris eller att boken i fråga blivit film. Jag är därför glad att jag köpte Kai Birds och Martin J. Shermans American Prometheus – the triumph and tragedy of J. Robert Oppenheimer redan innan jag hörde att en film var på gång.

Oppenheimer är nämligen, för en fysiker, speciellt en som arbetar med kärnfysik, en figur att mäta sig själv mot. Inte nödvändigtvis intellektuellt eller akademiskt – trots ett briljant intellekt så saknade han den uthållighet som riktigt framgångsrika forskare har – utan snarare moraliskt. För är det någon fråga som nittonhundratalet fick forskarsamfundet att ställa sig, och där Oppenheimer är central, så är det den om ansvaret för ens resultat.

För den som sett filmen är denna huvudsakligen korrekt: några episoder har komprimerats, någons roll har tilldelats någon annan, men det mesta i filmen finns också i boken: studieåren i Europa (även om det förgiftade äpplet kanske inte var riktigt så allvarligt), åren i Kalifornien då han undervisade, byggde upp USA:s första hemvist för den nya fysiken, vänsterengagemanget, och sedan anpassningar för att få vara med och bygga atombomben. Likaså de förnedrande förhören när hans säkerhetstillstånd skulle omprövas, om möjligt kanske ännu mer intrigant orkestrerade av Lewis Strauss än filmen gav sken av. Strauss eget förhör är långt mindre viktigt, en sorts moralisk seger Oppenheimer inte verkar sökt direkt.

Det filmen i stort sett lämnar ut är Oppenheimers tidiga år (hans far var rik köpman i New York, modern konstintresserad, Robert ett ganska udda och ensamt barn vars intellekt tidigt låg i dagen), samt vad han gjorde mellan Los Alamos och säkerhetsförhören: han försökte verka inom regeringen, yrka för samtal med Sovjet, få makthavarna att inse att ingen egentlig säkerhet kan byggas upp av aldrig så stora lager atomvapen. Ej heller hans tid vid Princeton, där hans jobb var långt mer komplicerat än att bara förvara Einstein och Gödel, utan han försökte bygga upp en kultur där naturvetare och humanister kunde mötas. Och så tiden efter förhöret, då han drog sig tillbaka, gjorde gnomiska yttranden om diverse frågor men i stort sett höll sig undan från politiken.

Oppenheimer (eller »Oppie«, som författarna familjärt ofta kallar honom) var långt ifrån den ende forskaren som ställde upp för sitt land under kriget. Han var inte heller den ende som verkade brottas med hur de bomber de tagit fram användes, eller planerade användas. Hans speciella öde, den tragedi som titeln nämner, berodde delvis på att han tvivlade, men ändå försökte inom systemet. Andra gav sig tidigare, eller försökte snarast gasa på ytterligare (Edward Teller, som löste problemet med vätebomben, kommer osökt till minnes). Att Oppenheimer kunde bete sig arrogant och alienera andra hjälpte inte, ej heller att det faktiskt fanns ett visst mått av indiskretion att gräva fram. Huvudanledningen till att det gick som det gick verkar dock kunna tillskrivas Strauss personliga snarstuckenhet, långsinthet och kontakter.

Biografin ger mycket att tänka på: det grundarbete som gjorts verkar löjligt omfattande och ledde till att boken tog mer än 25 år att skriva. I många fall måste författarna ta ställning till påståenden som endast svårligen går att få ihop. Tiden som krävdes berodde inte enbart på de många intervjuerna, utan även det enorma material som i synnerhet FBI samlade in om honom, liksom de senare tolkningar, omskrivningar, vinklingar och rena lögner som kom fram (en del av dessa stod onekligen Oppenheimer för själv).

Det är farligt och skadligt för båda att försöka likställa liv med saga. Titeln på boken gör det två gånger. Jämförelsen med Prometheus är bara till hälften välfunnen (Oppenheimer straffades av de han gav den nukleära elden till, inte gudarna). Tragedi är då mer korrekt, men den stora tragedin var inte den personliga, utan den politiska: att den makt Oppenheimer varit med att frambesvärja redan från början användes för något helt annat än avsett, och att de varningar han försökte framföra inte togs på allvar.

Read Full Post »

Older Posts »