Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Essäer och kritik’ Category

Ingen må anklaga Katarina Barrling för att vara otydlig med sin tes: bara titeln Världens mest protestantiska land ger en ganska god bild av vad hon vill säga med sin bok, nämligen att Sverige är ett land som i ovanligt hög grad präglas av denna form av kristendom, om än kanske inte genom offentlig fromhet utan snarare som ett kulturellt genomgående särdrag. Efter att ha förklarat just detta ger hon sig sedan ut på upptäcktsfärd i Svenskheten och hittar varjehanda exempel på just religiöst tänkande, även om formerna skiljer sig. Vartannat kapitel handlar om något fenomen, vartannat om någon som på olika sätt brutit mot olika normer och därmed enligt Barrling setts och behandlats som kättare.

Det hela är riktigt läsvärt, och exemplen är verkligen mångfaldiga: allt från företags och myndigheters värdeord, över Sverigedemokraterna som orena demokratin som den nya frälsningen. Porträtten visar bland annat upp Olaus Petri, Eyvind Johnsson och Lena Andersson. Tonen är mer undersökande än dömande.

Mot allt detta kan man dock resa ett par allvarliga invändningar. Viktigast är att det enda som egentligen anförs som bevis för grundtesen är den graf från World Values Survey där Sverige hamnat längst ut i det hörn som visar på individualism och sekularisering, där ursprungsförfattarna ritat i olika färgglada blobbar som grupperar olika länder utifrån vissa etiketter, och där Sveriges grupp är just det protestantiska, icke-engelsktalande Europa. Om detta kan mycket sägas, men det enklaste är nog att peka att det är just forskarna som tagit fram den som pekat ut just religionen som orsak, där man nästan lika gärna kunnat ta upp andra skiljelinjer som nästan lika gott drar upp samma eller liknande linjer, som »germansktalande Europa« – då hade visserligen Finland tett sig något apart, men Estland har å andra sidan flugit iväg långt från övriga »protestantiska« länder (Tyskland och Schweiz har dessutom rimligen tilldelats den etiketten för att de råkat hamna nära de verkligen protestantiska länderna i värderingar; i själva verket är katolikerna något fler i dessa länder).

Just Finland är den andra allvarliga invändningen mot tesen: om nu just den svenska protestantismen är särdeles extrem skulle man kunna vänta sig att Finland vore nästan lika extremt, efter 700 år av gemensam historia och gemensam kyrka. Av figuren kan man inte utläsa något sådant, och Barrling har heller inte med någon sådan jämförelse. Den uppenbara slutsatsen blir annars att förvisso är religion en av faktorerna för var ett land placerar sig, men bara för att just Sverige dragit iväg i den protestantiska tangentens riktning innebär detta inte nödvändigtvis att det där med »mest protestantiska« är rimligt. Jag vill med detta inte säga att boken saknar värde: om man tar det som analytiskt verktyg istället för tes kan man fortfarande utvinna goda poänger, och att författaren hastar vidare väl snabbt från ämne till ämne gör väl då att det för den intresserade finns flera spännande fyndplatser att gräva vidare på.

Read Full Post »

Titeln på Lars Lönnroths Världen efter Ragnarök är ganska sökt: förvisso handlar första dryga tredjedelen om fornnordiska saker såsom Sturla Thordarsons författarskap eller Rökstenens inskrift (där Lönnroth är skeptisk till senare tiders tolkningar), men att av andra delens idealvärldar (som Taubes Provence eller det mer generiska Samarkand) är det väl egentligen bara det Bellman frammanar i Bacchi tempel som möjligen kan sägas framväxa efter en katastrof (Movitz bortgång). I sista delen överges också idén helt och istället går Lönnroth in på några mer moderna författarskap, som Halldór Laxness, Göran Palms och Lars Gustafssons.

Egentligen är detta inte något större problem: undertiteln Essäer om litteratur och kulturhistoria klargör vad man kan förvänta sig, och själva innehållet är mestadels en trevlig blandning. Förvisso kan väl det där om Rökstenen nästan framstå som en äldre herres ovilja till förändring, och de senare författarna visar sig snart ofta vara Lönnroths personliga vänner, vilket ger en konstig bismak. Texterna om Göta älv som magiskt gränsland, nidverser, Pusjkinkulten i Ryssland (försedd med ett efter 2022 nödvändigt tillägg) eller romantikernas försök att låta de fornnordiska gudarna spela liknande poetiska roller som de grekisk-romerska (vilket egentligen bara lyckats med Fröja, vilket dock i huvudsak skedde före romantiken) är alla intressanta på olika sätt.

Lönnroth är inte någon lysande författare: hans prosa fungerar för det mesta, och den låter entusiasmen skina igenom, men tricket att avrunda en text vill sig inte alltid. En retorisk fråga som inte leder någonstans, ett försök att överföra en bild från ett verk till verkligheten verkar bara sökt. Det är synd, för vägen dit har för det mesta varit trevlig, och att då avsluta på en not som inte klingar helt rent kan förta intrycket mer än det borde.

Read Full Post »

Den här gången har i alla fall bokförlaget Stolpe lyckats få till såväl titel som undertitel som rimligt motsvarar innehållet: Människan och läsandet: Aspekter på en livsavgörande aktivitet är kanske inte det snärtigast tänkbara, men inger å andra sidan inte falska förväntningar.

Tio essäer som på olika sätt behandlar läsning borde också vara mums för Måns, och visst finns det flera trevliga inslag, som Ola Wikanders översikt över tidighistoriska skriftsystem i östra Medelhavsområdet och Jesper Svenbros redogörelse för ord för läsning i gammalgrekiskan, Bengt Jangfelds text om Ryssland och den ryska litteraturens villkor och Dick Claéssons introduktion till Litteraturbanken, liksom ett par texter som försvarar sin plats utan att jag egentligen fann dem särdeles spännande (ljudböcker har aldrig lockat mig, hermeneutik verkar som gjort för att förvandla nöje till arbete, och även om jag respekterar dagskritiken så förlitar jag mig mer på de viktigaste kritikerna av alla: tiden och glömskan).

Sedan finns det de texter som på ett fantastiskt sätt blottlägger svagheten i varandras argument: Peter Luthersson försöker först argumentera för införandet av en svensk kanon (2024, alltså när Trägårdh et al. redan varit igång ett tag), bland annat med argumentet att man bara stödjer sig mot sådant som gör motstånd, alltså att själva argumentet runtomkring är lika viktiga som själva listan. Han avslutar för övrigt sin text med en lång litania över allt han uppfattar som eländigt i Sverige som tydligen skall avhjälpas av denna kanon, en lista som får en att undra över hur han överhuvudtaget står ut med att leva.

Denna text följs av en av Joel Halldorf om Bibelns historiska betydelse för svensk kultur och moral, där han vänder sig emot alla försök att anbefalla studier av denna text enbart i syfte att stärka moralen (att blanda ihop mål och medel leder förvisso sällan till något gott), men ger en ändå känslan att det nog hade varit bättre om Bibeln att fått vara kvar som yttersta moralisk garant, ty nu har vi hamnat i ett läge där fundamentet för moralen är att »människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde« (en halmdocka så löjeväckande att den inte ens förtjänar komplimangen i att besvaras).

Summa summarum: vi behöver en kanon eftersom det skulle göra svensk kultur uthärdlig för Peter Luthersson, fast att försöka tvinga texter att bli moralens stöttepelare leder enbart till att texterna oundvikligen förminskas så att de för många enbart ses som stöd till en kultur de vantrivs i. Nejtack.

Men som sagt: det finns helt klart läsvärda bidrag. Synd bar att de trängs med folk som vill göra läsande till medel för annat.

Read Full Post »

Som så ofta har vi att göra med en missvisande undertitel: den av Kurt Almqvist och Alexander Linklater redigerade antologin Krig: Hur konflikter format våra samhällen har en fullt adekvat huvudtitel i all sin korthet, men en undertiteln ger efter läsning intryck av att ha valts helt på måfå.

Man kan utan att göra alltför mycket våld på sanningen säga att boken är inriktad på nuet. De två huvudsakliga konfliktområden som behandlas är Mellanöstern samt Ukraina. Här bör absolut anmärkas att emedan boken utgavs så sent som 2022, så skrevs essäerna 2015 eller 2016, alltså vid en tidpunkt då IS ännu var ett levande hot och Ryssland ännu inte kastat av sig masken och fortfarande spred dimridåer. Går man bakåt från dessa år blir nedslagen allt glesare ju längre man kommer, och i synnerhet ju längre från amerikansk inblandning man når: Irak- och Gulfkrigen belyses således ur ett par vinklar, liksom Vietnam och andra världskriget, men sedan blir det väldigt glest: trettioåriga kriget dyker förbi, och sedan är vi redan inne på antiken.

Hade man menat allvar med den där underrubriken hade man mycket väl kunnat tänka sig områden som borde tagits med: synen på medborgarskap som kopplat till militärtjänst, utförligare diskussion om kopplingen mellan de tidigmodern statsförvaltning och krigföring eller krig som emancipatoriska katalysatorer för att nämna några tänkbara uppslag. Nu blir det istället diskussioner om hur man egentligen bör beteckna parterna i spanska inbördeskriget, atombombens inverkan på strategiskt tänkande (en synnerligen förfärande historia när man tänker på vilka orangefärgade små fingrar som nu kan trycka på en av de där knapparna), strategier för att motarbeta en jihad-driven fiende och en hel del annat. Mycket lite framstår som direkt ointressant eller ogenomträngligt, även om ett par alster åldrats väldigt snabbt och andra delvis tappat sin aktualitet.

För den som faktiskt är intresserad av det ämne som undertiteln antyder kan kanske John Keegans Krig och kultur vara av intresse: förvisso är den ännu äldre, men ansatsen är historiskt mycket bredare. Är det bara huvudtiteln som lockar finns ingen direkt anledning till att rekommendera något annat istället.

Read Full Post »

Efter dryga 30 år av skrivande har Peter Englund samlat diverse brödskriveri i Paradoxmaskinen: kritik 1990–2020 (ta inte undertiteln på orden, något alster är äldre än så och några är yngre). Det handlar merendels om recensioner publicerade i DN eller Expressen, men också om en del annat, som förord, introduktioner i teaterprogram, essäer och liknande. Vanligen syns ingen större skillnad, men ett par texter hade framstått som mindre märkliga om deras ursprungliga publikation stått invid dem, istället för i en avslutande text.

Det Englund ägnar sig åt är naturligtvis främst historia, och då i synnerhet nittonhundratalets, med kanske extra noggranna blickar på det forna östblocket. Det finns naturligtvis varjehanda annat också, men exempelvis det svenska 1600-talet är inte på långt när lika närvarande som man skulle kunna gissa om man tittar på vad han publicerat i övrigt (möjligen en effekt av vilken sorts bokkritik som kan lämpa sig för sagda tidningars kultursidor).

De kvantum värdighet som behållts under vid åldrandeprocessen har väl fördelats så ojämnt man kan förvänta: förtjusta tillrop om nya rön som gjorts i Rysslands framtöande arkiv är väl fortfarande charmfulla, dystra förutsägelser om Östeuropas utveckling utvecklade sig väl till ännu några av historiens ironier (men jämförelsen mellan Ryssland och Weimar har visat sig vara kusligt exakt). Lustmordet på Herman Lindqvist var måhända välförtjänt och väntat från en ung historiker på väg mot parnassen, men skulle knappast kunna utföras idag utan att det skulle bli mycket olustigt.

Det hela är väl en trevlig, fullt läsbar, ibland överraskande, sällan omvälvande påminnelse om främst två saker: hur snabbt vissa saker glöms, och hur historiken upprepar sig. Synd bara att det farsartade är så innerligt svårt att uppskatta annat än på avstånd.

Read Full Post »

En text om Johan Svedjedals Den rätta knycken, en studie över tv-serien Vi på Saltkråkan och de därpå följande böckerna, hade varit lätt att inleda med en betraktelse över den nya TV-serie som kom nyligen. Men eftersom Svedjedal bara tar upp den vaga information som först meddelades tittarna och den tidningsdiskussion som kom strax efter och inte själva serien, så lämnas den därhän. Vill man läsa om fåniga tidningsartiklar finns det nämligen gott om sådana från den tid han främst riktar in sig mot, de där åren på sextiotalet då Saltkråkan var ett dominerande mediefenomen.

Att det var ett sådant kan jag indirekt vittna om: en av få läseböcker för barn som fanns hos mormor och morfar under min uppväxt var en kvarglömd utgåva av den bok som skrevs när tv-serien redan spelats in, och som gissningsvis var en julklapp till mamma eller morbror. TV-serien var en naturlig del av uppväxten, så ett par gånger läste jag boken också. Att redogöra för denna monumentala framgång upptar flera av bokens sidor: hur skådespelare, barn och djur, då det begav sig fick medieutrymme på ett sätt som idag verkar oansvarigt.

Det är alltså inte huvudsakligen en närläsning: Svedjedal gör visserligen lovar i den riktningen, speciellt han jämför de olika versionerna av historierna. Man hade kanske önskat lite djupare analyser ibland: varför blev just Saltkråkan ett sådant fenomen? Var det bara att den råkade komma just när TV var som nyast, med bara en kanal och en genomslagskraft som inget annat? Varför har då Saltkråkan överlevt på ett sätt annat inte har (exempelvis den första filmatiseringen av Alla vi barn i Bullerbyn?).

Det är en välskriven och mångfacetterad bok, men de bästa uppslagen blandas ut med lite för mycket anekdotiskt berättande. Den är bara på tvåhundra sidor, och till skillnad från många andra böcker skull känns det som att den gärna skulle kunnat få vara lite längre, lägga ut texten lite mer på vissa ställen. För visst är idyllen Saltkråkan, där solen glittrar i vattnet eller snön, där tiden verkar stå still och där man kan köpa ett sommarnöje i skärgården för ett författarstipendie något att dröja kvar i.

Read Full Post »

Jag håller inte med om baksidestexten till Julia Ravanis Emmys teorem: Emmy Noether kan inte på något rimligt sätt sägas vara bortglömd. Bland fysiker är hon knappast det och bland bredare allmänhet har hon aldrig varit särdeles uppmärksammad. Hon var trots allt kvinna, tillika judisk, tillika verksam i Göttingen, mellankrigstidens främsta intellektuella center. I en miljö där det kan framstå som i princip alla de som lade grunden för den moderna fysiken verkade, stod hon ut, men knappast på ett sätt som då sågs som positivt.

Den sats titeln syftar på är en matematiskt abstraktion på en nivå som kräver ett par års universitetsstudier för att kunna hantera i sin egentliga form, men som ändå går att någorlunda begripa för lekmän. Den kopplar samman grundläggande begrepp som beskriver hur världen fungerar: hur ett förlopps oberoende av saker som position, tid och riktning direkt korresponderar med sådant som bevarandet av rörelsemängd, energi, rörelsemängdsmoment. Olika grundläggande mekaniska (som fysiker förstår ordet) begrepp visar sig genom teoremet stå i förbindelse med varandra på ett sätt som är långt ifrån självklart.

Ravanis bok får nog beskrivas som en typ av essä: den byggs upp kring Emmy Noethers liv, men är knappast någon biografi med den ganska bekymmerslösa inställningen till detaljer och sina fiktioner kring vad som egentligen hände (tydligt deklarerade som sådana i efterordet). Den ägnar likaså en hel del sidor åt fysiken och vetenskapshistorien, i synnerhet konsekvenserna av detta teorem, och glider då och då in på det rent personliga. Inget av detta är på något sätt ovälkommet eller dåligt så länge man inte förväntar sig något helt annat, som kanske ett av de idolporträtt av Starka Kvinnor som idag blivit något av en genre i sig.

Jag ska dock be om förlov att för en stund bli petimätrig och påpeka att ett av påståendena Ravanis gör kring Noether sats är fel: den elektriska laddningens bevarande kan inte med satsens hjälp fås att korrespondera med invarians under omkastning av laddningens tecken, då detta inte är någon kontinuerlig variabel och således faller utanför det satsen uttalar sig om. Jag skall också, nu när jag börjat, be om att få påpeka att beskrivningen av dubbelspaltexperimentet är i botten korrekt, men inte riktigt förmedlar det märkliga i att partiklar tycks kunna interferera med sig själva. I övrigt har jag inget att anmärka på fysiken, i synnerhet som den här typen av filosofiskt upplägget och en inriktning på en bredare publik kan producera betydligt värre tolkningar och dessutom vara mindre mindre läsvärda.

Read Full Post »

Jag vet inte om Torv är den mest lockande av titlar, men å andra sidan: essäistiska reseskildringar är knappast en storsäljande genre som det är, så Erik Anderssons lilla samling med texter om olika platser på de brittiska öarna (Achill Island på västra Irland, Skye och de yttre Hebriderna i Skottland, Yorkshire Dales och fenlandet i England) har nog redan tillräckliga problem för att en sådan liten sak inte skall märkas.

Det är ibland många års resor som koncentreras till en skildring, ibland väldigt specifika resor: upp och vandra i Yorkshire för att ta reda på vad en »moor« egentligen är för typ av landskap (blött, stenigt berg), eller i Skottland för försöka förstå vad gaeliska brochar, stentorn med dubbla väggar, egentligen är bra till för (fortfarande oklart). Eller, varför inte bara åka runt i Skottland med ett par andra lite till åren komna herrar med sina egna intressen (fåglar och diet) och titta på olika saker och sedan dinera på pub.

Det är egentligen lika mycket en fråga om att resa i tid som i rum: Andersson hamnar endast undantagsvis på platser med större befolkning, men ofta på platser där folk levt under lång tid. Ibland har platserna övergetts när torven brett ut sig, ibland har de aldrig varit nämnvärt brukade, och i fenlandet verkar de ha omvandlats från ett landskap fyllt av djurliv till stora åkrar. Den som förväntar sig förslag på resmål får vara av väldigt speciellt sinnelag för att bli tillfredsställd av detta, men om man bara vill lära sig något om platser i utkanterna, och få lite vänliga funderingar på köper, så är detta mycket passande.

Read Full Post »

Den fråga som ställs i underrubriken till Claire Dederers Monsters: What do we do with great art by bad people? känns som den bara blir mer och mer aktuell: sedan den skrevs har ytterligare en hop män (det är ju nästan alltid män) avslöjats som gränslösa, obehagliga, farliga. Att utforska hur man bör förhålla sig till saker som skapats av alla dessa misshandlare, rasister, fascister och helt vanliga rövhattar är rimligt.

För Dederers del började det med Roman Polanski. Fantastiska filmer, av en regissör som drogat och haft sex med en trettonåring – kan man fortfarande se på dem med njutning? Efter en del våndor och dissekerande av modern kulturkonsumtion kommer hon fram till att en metafor som hjälper henne med tänkandet: författarens missdåd är som en fläck som sprider sig genom ett tyg. Fläcken döljer inte mönstret, eller gör det omöjligt att se, men den finns där och går inte att tänka bort. Gott så, men om vi fortsätter tankebanan: när börjar fläcken färga av sig på den som tar del av vad det nu må vara – film, musik, böcker?

Kommen så långt var jag beredd att främst skriva något om den insulära amerikanska synen (de flesta av bokens »monster« är eller var engelsktalande), kasta fram ett par svenska kulturmonster (Bergman skulle passa in på flera sätt, och brottandet med Strindbergs åsikter har pågått i över ett sekel), säga något om hur författaren lyckas väva ihop allmänna argument med såväl enskilda exempel som sitt eget privatliv liksom något om den lite väl pretentiösa prosan och känna mig nöjd.

Istället påbörjas i bokens sista delar ett lodande i det monstruösas psykologi, liksom i skillnaden mellan manliga och kvinnliga monster. Tesen kan sammanfattas som att båda uppvisar en likgiltighet för andra. För män resulterar det vanligen i våld. För kvinnor övergivandet av modersrollen. Här blir det riktigt personligt: det är tydligt att Dederer allt mer kommit att brottas med en syn på sig själv som ett monster och i behov av rehabilitering. Den slutsats allt landar i verkar därför vara att man helt enkelt skall fortsätta njuta av det man gillar, ett förkastande av den personliga bojkotten som ett ofruktbart »liberalt« argument, och att vi skall tro på möjligheten till bättring.

Denna slutsats tycker jag är väl enkelt. Visst, det går inte att rationalisera bort kärlek till konst, eller ens till monster i ens eget liv. Att älska, säg, David Bowies musik trots att också han låg med groupies, och uttalade stöd för Enoch Powell (han tog sedan avstånd) är trots allt mindre konstigt än att fortsätta älska någon som misshandlar en själv fysiskt eller psykiskt. Här finns också en smärtpunkt som Dederer nogsamt verkar ha undvikit: att det inte behöver vara den som överger som är (det enda) monstret. Men detta kan inte avskriva det egna ansvaret, i synnerhet inte från vad man möjliggör.

Att ens pengar en del av avtrycket man gör på världen visste redan abolitionisterna för tvåhundrafemtio år sedan. Världen kommer förvisso inte bli bättre om man slänger ut sina Wagner-skivor bara för att karln var galopperande antisemit. Men om man när man köpte nya skivor finansierat samtida nazister så vore kärlek till konsten ingen ursäkt. Då börjar nämligen den där fläcken faktiskt att sprida sig.

Read Full Post »

Jag måste tillhöra den självklara målpubliken för Erik Anderssons Hem: inte nog med att jag uppskattar författaren, jag kommer från en av alla dessa västgötska socknar som innehåller ordet »hem« på något sätt. 49 har det som efterled, 1 som förled; av de 49 döljer många det, vanligen genom ombildning till »-um« eller bara »-m«. I Hömb har man slängt på en extra bokstav för att förvilla ännu mer, och i Norra Björke trodde man nog sig vara helt säkra.

Andersson låter sig dock inte luras, och utrustad med ortsnamnsforskning, smörgåsar och (vanligen) lämplig utstyrsel ger han sig ut i terrängen för att se vad som finns att upptäcka. Vanligen är detta inte mycket. Kor, oftast. Någon å (vatten finns det nästan alltid för mycket). Blommor. Kanske en sjö, eller lite halvt osynliga fornlämningar. Intressant geologi, om han har tur. Egentligen är det ju bara tre av alla socknar som har något tydligt turistmål: Askim, med badplatser för överhettade göteborgare, samt Gudhem och Varnhem med sina gamla kloster. Laske-Vedum borde rimligen kunnat producera något med tanke på att kopplingen till äldre västgötalagen, men icke.

Andersson vandrar kring i landskapet, funderar lite på varjehanda. Finnes inget som fångar ögat får han spinna fritt och hitta på annat. Ibland verkar han a ritat, med skakiga, osäkra linjer som fungerar bäst på djur och knappast alls för av människor byggda ting. Inget tydligt mål syns, mer än vandrandet för dess egen skull och det fria tänkandet. Och det kanske är gott nog?

Read Full Post »

Older Posts »