Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Litteraturvetenskap’ Category

Det kan vara så att bristen på tydligt avslut av Mattias Fyhrs avhandling De mörka labyrinterna är tänkt att spegla en liknande tendens hos den gotiska litteratur som är hans huvudsakliga ämne: ena sekunden skriver han om Alexander Ahndorils Jaromir, nästa så är det notlista och källförteckning och tack och adjö. Det kan också bara vara en av få klara brister i detta försök att ringa in vad gotik egentligen innebär inom främst litteratur, men också musik, film och rollspel. Där kom vi in på också nästa klara brist, för beskrivningen av Dungeons and Dragons framstår som märklig (om också oväsentlig).

Sista bristen är det märkliga stycke som applicerar en teori av Michael Riffaterre på de tidiga gotiska texterna; ett par sidor av den typ av krångelprosa som används för att skrämma bort folk från litteraturfakulteter, dessutom med en i min nyutgåva påhängd fotnot som förklarar att detta tillkommit som ett krav från en handledare för att få in en teori som just då var på modet.

I övrigt skriver annars Fyhr på det hela taget klart och begripligt, och det enda problem som verkar aningen djupare är en känsla av att han vill ställa saker till rätta: få saker att kallas vid rätta namn, och få svenska läsare att inse att vi borde reservera ordet »skräck« för spökhistorier och liknande, medan mycket av det vi använder ordet om egentligen är »gotik« som snarare vill skildra människor i extrema sinneslägen än försätta läsaren i dem. Även en term som »skräckromantik« anges därför som mindre lyckad.

Efter att ha rengjort begreppsapparaten till egen tillfredsställelse fortsätter Fyhr med att redogöra för vad han anser utgöra gotikens kärna: subjektivitet, avsaknad av några aktörer som kan framtvinga en god ordning, förfall och undergång, olösbara situationer och de labyrintiska egenskaper som gett avhandlingen dess namn. Med detta uppställt och förklarat ägnas bokens andra halva åt försök att vrida på diverse verk för att visa på att dessa bär dessa gotiska inslag. Teorin provas på såväl diverse rockmusik som en uppsättning svenska romaner. Sedan tar det hela, som redan nämnts, hastigt slut.

Read Full Post »

Det är tyvärr aningen ledsamt att behöva börja en recension med felfinnande, speciellt av en bok som explicit vänder sig mot småaktigt sådant, men felet här undergräver tyvärr ett exempel som en del av argumentationen vilar på. Det gör inte påståendet som det skall understödja felaktigt, men vän av ordning kan inte låta vad som helst gå förbi okommenterat.

Boken i fråga är Nils Håkansons Dolda gudar, argumentet går ungefär ut på att litteratur som tilldelas lägre kulturellt värde (som barnböcker och deckare) får mer slarviga och yviga översättningar, och exemplet som anförs är J.R.R. Tolkiens Bilbo (även känt som Hobbiten, även känt som Hompen). Det är en bok som beståtts med tre svenska översättningar, alltså väl ämnad för jämförelser. Problemet är bara att Håkanson råkat ta fasta på en av de passager som författaren själv reviderat, och Tore Zetterholm har inte slarvat när han skildrar hur »Bimbo« möter Gollum (i alla fall inte mig veterligen). Att Britt G. Hallqvists och Erik Anderssons översättningar ligger närmare varandra beror alltså inte nödvändigtvis på att de båda översatt vad som då blivit föregångaren till en succéserie respektive en av nittonhundratalets mest älskade romaner.

Annars är just Tolkien snarast ett motexempel på ett annat av bokens argument: att vi till vardags inte uppmärksammar översättargärningen nämnvärt. Recensioner diskuterar sällan frågan, möjligen ges kort beröm. Översättarens gärning kan helt missas: att Tolkien och Gogol möt svenskar med ett språk som inte ligger i motsvarande stilregister som originalspråkets är ovedersägligt men också svårt att göra något åt. Saker som dock obestridligt inte borde ha skett är att revideringar presenterats och kritiserats som vore de nyöversättningar eller att översättningar har tillskrivits andra personer än den som faktiskt gjort jobbet.

Kort sagt: översättandets historia i Sverige är en lång jämmerdal, som man på senare år kanske lyckats kämpa sig upp från bara för att mötas av helt andra utmaningar, som att den marknad som tidigare kanske var njugg nu istället håller på att försvinna, att det enda språk som verkar efterfrågas är engelska och att många tror att AI kan ersätta översättare. Vill man lära sig mer om den, liksom om inställningarna till översättning genom tiderna, kan Håkansons bok rekommenderas. Trots enstaka missar i argumentationen.

Read Full Post »

Titeln på Robert Amans När Fantomen blev svensk speglar innehållet väl: detta är en bok som diskuterar politiken i Fantomenserien, i synnerhet de serier som under sjuttiotalet producerades av svenska Team Fantomen på licens, och som boken hävdar starkt bidrog till att Fantomen varit ensam av superhjältar att kunna ha en kontinuerlig utgivning i landet (även upplagorna idag är långt från storhetsårens).

I fem kapitel skärskådas olika aspekter, även om tre av dem har väldigt tätt kopplade teman kring de forna koloniernas utveckling och diverse försök av rebellrörelser att sedan avskaffa de kvarvarande, formellt ickekoloniala regimerna. Även de två senare, om miljöförstöring och kvinnlig frigörelse, kopplas i viss mån samman med dessa teman.

Huvudtesen som drivs, på ett sätt som får kallas akademiskt med utbyggd notapparat och återkommande hänvisningar till diverse teoribyggen, är att den syn på världen som framkom i mångt och mycket låg i linje med den i Sverige förhärskande, med stöd åt frigörelse från gamla europeiska herrar och antikapitalistisk retorik. Resultatet blev inte alltid helgjutet, men inställningen var ändå långt mer progressiv än i andra serier. Ibland var den mer lågmäld, ibland mer uttalat didaktisk.

Även om stilen som sagt får anses som mer åt det intellektuella hållet är den inte svårgenomträngligt teoretiserande: när en idé introduceras görs det ofta på ett sätt som gör att läsaren enkelt kan hänga med och se hur den är applicerbar. Man behöver alltså knappast själv ha någon bakgrund i kulturstudier för att kunna ta till sig innehållet. För den som kan sin Fantomen finns måhända någon liten miss: även om det inte är fullt relevant för tesen är det exempelvis märkligt att det aldrig nämns hur en av Fantomenhustrurna faktiskt var från Sverige, men såvida man inte vill höra annat än gott om östra mörkrets väktare så är det bara att rekommendera.

­

Read Full Post »

Det är inte någon liten uppgift författarna till Natur & kulturs litteraturhistoria har tagit på sig: att på förvisso dubbelspaltiga, förvisso redan otympliga, 900 sidor sammanfatta världens litteratur. Dessutom med ambitioner att vidga utrymmet för utomvästlig historia, liksom kvinnlig (även om det senare inte är uttalat).

Det är klart att vissa saker kommer få stryka på foten.

Man kan naturligtvis snöa in sig på vilka författare man tycker fått oförtjänt utrymme och vilka som förbigåtts, eller vilka aspekter av dem, vilken utveckling som skildras felaktigt eller ännu mer småaktigt påpeka att texten har klara brister när den skall förklara Shakespeares tidiga utgivningshistorik. Även om jag gärna skulle vilja sett mer utrymme för barnböcker och populärkultur, eller för den delen någonting överhuvudtaget om Aisopos, Forster eller Njals saga, så är det enda utelämnande jag egentligen kan se som totalt oförlåtligt det som gör det nästan omöjligt att ens veta var man skall leta efter sistnämnda: varför i hela fridens namn finns inget verkregister?

Att detta saknas förvärras ytterligare av att index endast tar upp bokens tio huvudkapitel, med till synes strikt uppdelning efter århundrade, liksom de åtta mellanliggande tematiska essäerna (registret hade för all del även fått ta upp teman och annat också). Lägg därtill att den interna strukturen i varje kapitel varieras, och att den skenbarligen strikta uppdelningen efter år i praktiken inte följs (speciellt synligt i de två kapitlen om 1800-talet, där det första när det behandlar väst enbart tar upp romantiken, och överlåter åt det senare att ta upp den romankonstens utveckling), så blir inledningens påstående om att boken inte är menad som ett uppslagsverk närmast en ironisk underdrift, och den påföljande parentesen om att registret gör att det ändå kan användas som ett närmast sadism.

Så om partiell läsning uppenbart inte varit något som prioriterats, hur står sig boken om man försöker ta sig an den som en helhet? Ja, med över tjoget författare så blir det naturligtvis inte någon större litterär njutning i sig, utan snarare akademisk bruksprosa: någon gång väl snårig, någon gång med lite uppenbara omtag. En kortare text om japansk litteratur har råkat redigeras in på två ställen, och jag stötte på (det freudianska?) slagfelet »euroepisk«, men annars tycks redaktörernas hand varit lagom tung. Fokus ligger uppenbart också på översikt, teori och idéhistoria, vilket gör att det är få författarskap som diskuteras mer ingående än över någon sida.

Ett sammanfattande omdöme är svårt att ge: jobsposterna är utan tvekan tunga. Boken har uppenbara svagheter som referensverk, och som nöjesläsning är den måttligt lyckosam. Det är en uppenbart intellektuell prestation, men undergrävd av redaktionella felgrepp. Egentligen skulle boken nog, i linje med vad som diskuteras i vissa snabbt åldrande delar på slutet, göra sig bäst i elektroniskt format: då skulle såväl avsaknaden av såväl fullgott register som tymplighet avhjälpas.

Read Full Post »

Det är en exklusiv skara han tillhör, Kapten Haddock: de litterära figurer som kan kännas igen på bara ett fåtal ord är mycket, mycket få, och då handlar det också vanligen om en specifik fras de vanligen upprepar. Men Haddocks speciella förmåga att komma med de mest fantastiska invektiv är i en klass för sig; även om klassiker som »anfäkta och anamma« är omisskännliga så är förmågan att omvandla sällsynta ord till förolämpningar eller kraftuttryck såpass typisk att även ord som han inte officiellt tagit i sin mun kan vara tillräckliga.

Det är således inte att undra på att en liten volym som Kapten Haddocks ordbok, sammanställd av Tintinöversättare Björn Wahlberg kan ges ut och gouteras: här finner man förklaringar av såväl glömda företeelser som »kräkvin« (sherry blandat med saft av kräkrot) som helt normala ord som »odjur«. Huvuddelen av orden är sådana som egentligen inte är kraftuttryck, eller som är tämligen milda sådana; det kraftigaste är nog »tusan bövlar«, vilket snarare skulle leda till oro för sin ålderstigna karaktär än sin ohygglighet om det yttrades av någon odygdspåse.

Nu kan naturligtvis inte ens ett fenomen som Haddock alltid hålla bästa klass: en del utrop framstår som tämligen svaga (»ohyfsat piggsvin«) eller alltför självklara (»fartdåre«), men där finns naturligtvis de helt otroliga (»vandrande logaritm«, »glödsvedda kölsvin«). Vill man ha en stunds ordkonst, eller bara förslag på osannolikt ovett, så är detta en trevlig förkovran.

Read Full Post »

Mattias Fyhr har en mindre flock oplockade gäss: Första delen av hans Svensk skräcklitteratur, och rimligen också den nyligen utkomna andra delen (som jag ännu inte införsskaffat), är ett långt försök att tillbakavisa påståenden om att det inte skulle finnas någon svensk skräcktradition, liksom att från glömskans rike rädda upp åtminstone några förtjänta namn i ljuset.

Skräcklitteraturen, menar han, har alltid funnits där: det första svenska dramat, Hiärnes Rosimunda, tillhörde den (i dess mer blodiga form), likaså den första svenska operan Gustav Wasa, som även den har sin beskärda andel spöken: andra av Gustaf III:s dramer anknyter tydligare till den gotiska litteraturen, liksom ytterligare ett alster av Kellgren. Lenngren både drev med och uppskattade genren. I nästa generation tycks Stagnelius varit mycket uppskattande, och även om Geijer uttryckte avsmak inför den vid ett Londonbesök kom han även att bara ett några få år senare skriva en egen skräckballad, fritt efter Goethe (vilket Fyhr dock inte tar upp); även Bremer och Flygare-Carlén nyttjade skräckens modus, om än i romaner som i stort kan ses som realistiska. Detta är en betydande andel av alla gustavianska och senare författare (endast Bellman – som uppenbarligen kände till skräckmotiven och kunde få in dem alla i en vaggvisa, dock utelämnad av Fyhr – och Tegnér tycks fattas).

Till dessa namn kan knytas de som kanske inte nödvändigtvis nämns i generella översikter, men som utvecklade genren på olika sätt, som de båda Kullberg som översatte Lewis Munken, Euphrosynes ballader, Nicanders och Norlings spökhistorier eller Pontins historiska drama. Det finns uppenbart att hitta för den som vill leta; en gång var även t.ex. Stagnelius skräckromantik fullständigt självklar, för att sedan nedvärderas och förträngas. Sådant vill Fyhr med sin bok ställa till rätta.

I stort sett gör han det med gott resultat: även om han någon gång tycks förivra sig så kan det inte råda någon tvekan om att det har funnits en skräcktradition i Sverige, förvisso, liksom i andra mindre länder, ofta en nettomottagare av intryck utifrån, men även med sina lokala förutsättningar. Den exakta naturen av dessa står inte alldeles klar, men syftet är som sagt snarast att visa på att det finns material att söka sådana i än att alltid utföra det arbetet själv.

Read Full Post »

Förutom Jon Morris tre böcker om i stort sett hopplösa seriefigurer har Quirky Books låtit Hope Nicholson skriva en fjärde, The spectacular sisterhood of superwomen, med lite annat fokus: dessa kvinnliga seriefigurer behöver vare sig vara obskyra eller speciellt konstiga, utan är i några fall bland de allra mest populära som står att finna. Ej heller är de alla egentligen superhjältar: denna samling försöker måla upp kvinnornas historia i serievärlden, vare sig de uppträtt i rutorna eller stått för ord eller bild. De är dock nästan samtliga amerikanska eller kanadensiska.

Från början var seriemediet inte den manliga domän det utvecklades till när serier främst såldes via unkna specialistbutiker: det fanns förvisso manligt dominerade genrer, men andra riktade sig till kvinnor (skjutsköterskor och romans), och en del gick hem hos båda kön däribland superhjältar. Naturligtvis har kvinnor i serier också varit föga mer än sexobjekt och ögongodis, men även sådana serier har ibland lyckats överraska med humor eller oväntade djup.

I stort kan historien beskrivas som att i början (40-talet) fanns såväl variation bland figurerna som skaparna, men sedan kom männen hem från kriget, distributionskanalerna ändrades, och de riktigt stora förlagen tappade sina kvinnliga kunder och kreatörer. Därefter har båda lyckats ta mer och mer plats, samtidigt som rasism och homofobi börjat rensas undan så att serier kan nå ännu vidare publik.

Read Full Post »

Erik Axel Karlfeldts rykte har dalat väsentligt. I samtiden vann han rykte och berömmelse genom att framgångsrikt ikläda sig rollen som ämbetsmannaskalden, den som levde ett i stort sett borgerligt liv (med vissa klädsamt bohemiska drag), och då och då framträdde som högtidstalare. Hans diktarmanér var nittiotalisternas, och han höll fast vid den enkla grundtonen och den allmänt tillbakablickande konservatismen. Han var visserligen en av de akademiledamöter som gjorde att församlingen åter kunde anses innehålla åtminstone några av tidens främsta, men skillnaden mot företrädaren Wirsén kan främst ha varit att Karlfeldt inte så aktivt torgförde sina åldrade ideal.

Staffan Bergsten vill i Karlfeldt: dikt och liv ge honom upprättning. Undertiteln säger en hel del: detta är en bok som förenar litteraturkritisk undersökning med biografi, i den ordningen. Karlfeldt framställs som ypperligt skicklig inom sina självvalda begränsningar. Hans förmåga att frammana klanger, följa metrik och undvika strider med syntax framstår som ypperlig, kanske endast jämförbar med mentorn Frödings. Idag värderas sådant lägre, men möjligheten att lära sig njuta av det är inte stängd.

Mer biografiskt ägnas mest uppmärksamhet åt två drag i Karlfeldts liv: erotiken, och strävan efter säkrad status. I gymnasieåren hamnade fadern i ekonomisk knipa, förfalskade växlar, och därefter var Karlfeldt tvungen att som informator och lärare hanka sig fram tills han kunde ta examen och få ett arbete som säkrade honom ekonomiskt och socialt men tillät honom att dikta. Denna strävan hindrades dock ett par gånger av den köttets lust som gjorde att han fick svårt att behålla lärarbefattningar – en lärare vid samskolor kunde inte ha dambesök på rummet, och att kurtisera rektors hustru är inte karriärbefrämjande.

Just denna lust är ett av de framträdande dragen i diktningen. Den formella fulländningen har också nämnts. Ett tredje element, och kanske det som idag har lättast att nå en publik, är naturskildringen. I Karlfeldts dikter är det sensommarnatt, höstbrand, savning i vårtid; det uppträder formliga ängar med allehanda blomster. Hans botaniska lärdom var stor, hans förmåga att omsätta den på vers knappast mindre.

Bergstens biografi har stora förtjänster, inte minst dess försök att förklara och framhålla Karlfeldts diktning, utan att rygga för hans personliga misslyckanden (det var först efter en hel del försök i andra riktningar han gifte sig med sina barns moder). De biografiska bitarna är delvis skissartade: Karlfeldt höll sina kort nära till bröstet, och brevväxlingen ger inte alltid tillräckliga ledtrådar. Karlfeldts nobelpris ter sig i efterhand något överdrivet, men här förstår man bättre. Det handlade i alla fall inte om ekonomi, som skvallret påstår, utan snarare om en hyllning till en man som var den främste och kanske siste i en tradition.

Read Full Post »

Vilhelm Moberg är en av få svenska författare som lyckats skapa figurer som tagit sig in i det allmänna medvetandet: till skillnad från nästan alla sina generationskamrater är han fortfarande en angelägenhet även för en bredare publik. Han har naturligtvis fått god draghjälp av att hans böcker fått hyllade överföringar till scen och film, men det kan knappast hållas emot honom. Som Jens Liljestrand visar i Mannen i skogen var det också frågan om rätt man på rätt plats.

Mobergs småländska ursprung från en släkt av småbrukare och indelta soldater är välkänt, och är faktiskt i högre grad än till och med Strindbergs främst känt genom vad författaren själv meddelat. Stora delar av denna släkt hade utvandrat, och Moberg var själv på väg att söka sig till Amerika, men blev kvar för att sörja för föräldrarna. Han drog sig till en början fram på journalistjobb, innan han fick sitt genombrott som först dramatisk författare och senare som romanförfattare; han hade då ett par riktigt misslyckade projekt bakom sig, ett vars kvarlevor en dag dumpades i Råstasjön.

Ska han liknas vid någon annan författare måste det bli just Strindberg, i det att båda inte bara skrev såväl romaner som dramer utan också för att de båda gav sig in i samhällsdebatten, levde stora delar av sitt liv utomlands och ibland närmast framstod som orörbara. Liknelsen kan ibland dras överraskande långt, som när även Moberg fick en sedlighetsdebatt på halsen – som dock för hans del slutade mycket bättre än Strindbergs. Och där Strindberg främst verkade intresserad av att sparka uppåt i största allmänhet, verkar Moberg de flesta gånger han gav sig in i debatten ha velat göra något för någon han upplevde som skyddslös, även i fallet Kejne (den enda gången han tydligt misstog sig; i fallen Haijby, Selling och Lundquist stod han lika tydligt för rätt och rimlighet).

Dessa debatter uppstod dock när han redan var uppe på parnassen – eller ja, uppe och uppe: han vägrade motta hedersbetygelser från institutioner han såg som korrupta, däribland Svenska Akademien. Han var långsint och höll på principerna: en akademi som inte rensade ut nazistsympatisörer och svansade för monarkin såg han som en styggelse, att den svenska regeringen med socialdemokratiska statsråd i spetsen inskränkte yttrandefriheten under kriget var oförlåtligt.

Liljegren diskuterar i efterordet hur Moberg försökt vinnas för diverse politiska läger. Olika aspekter av honom kan därvidlag nyttjas: trots att boken bara har ett par år på nacken skulle en sådan diskussion idag troligen till viss dels handla om det konspiratoriska i hans tänkande. Någon konformist var han sannerligen inte, men lika lite var han ute efter att slå på de som redan låg. Debattviljan och vämjelsen över det byråkratiska folkhemmet skiner faktiskt igenom även i hans mest lästa verk: Karl-Oskar är som de flesta av Mobergs manliga huvudpersoner en ensamvarg, trött på att tvinga anpassa sig efter överhetens regler och samhällets krav.

Moberg var inte någon perfekt människa. Han var kanske till och med svårare än många att verkligen tycka om och hantera. Som författare var han snarare en flitig och skicklig arbetare än sällspord talang, och det är inte svårt att peka på svagheter för den som så vill. Han tog plats: även om han egentligen inte var särdeles storvuxen uppfattades han som längre än han var. Han bråkade och väsnades, sade upp vänskaper och blev förbannad när folk tog sig friheter. Han brände broar. Men han skrev också 1900-talets kanske allra mest uppskattade romaner.

Read Full Post »

Sara Danius Den blå tvålen är en granskning av realismen, närmare bestämt den franska, och vad i den som var så nytt och chockerande. Tidigare uttolkare har gärna pekat på att realismen ville skildra världen som den var, inte som den borde vara. Danius menar dock att realismen snarare skildrade världen som den såg ut att vara, att dess upptagenhet med detaljer och ting berodde på att den försökte frammana en åsyn av ämnet, snarare än ämnet själv.

Boken är akademiskt framtung: första kapitlet är genomgång av vad diverse tänkare, vissa själva författare i den realistiska traditionen, har haft att säga. Inte på det sätt som lärlingar inom humaniora brukar få arbeta, genom att ta någon mästares teori och sedan använda den på någonting, utan snarare på ett sätt som pekar på en av skillnaderna mellan naturvetenskap och humanvetenskap: den senare kan om den finner sig för tillfället sysslolös ägna sig åt studiet av sig själv, och läsa sekundärlitteratur som vore den primär.

Nåväl, till slut kommer man fram till grönare marker, då Danius faktiskt ägnar sig åt sådant som i alla fall denne läsare finner mer nöjsamt: närstudier av enskilda författarskap och verk. De det närmast gäller är Stendhals Rött och svart, Balzacs Förlorade Illusioner, och Flauberts Madame Bovary och Hjärtats fostran. Jag har nu bara läst ett av dessa verk, men som ämnet i alla fall till en början är realismen i stort, de aktuella ställena citeras och det finns ett nöje i att studera yrkesskickligt arbete även när man själv inte alltid förstår precis vad som pågår, så gör detta inte så fasligt mycket. Danius egen stil är det heller inget fel på, även om hon gärna upprepar goda formuleringar en gång för mycket (eller för lite. Den humorn hade texten tålt).

Hos såväl Stendhal som Balzac ägnas en hel del möda på att undersöka deras inställning till kläder. Hos Stendhal är de ett sätt att visa på huvudpersonen Julien Sorels växande status: från arbetare till informator till seminarist till privatsekreterare till adelsman på låtsas: varje steg i hans karriär föranleder klädbyte. Hos Balzac är det snarare modets förmåga att signalera status som är det viktiga. Sorel ville finna sig en hög position i ett samhälle baserat på stånd. Balzacs Lucien de Rubempré vill istället vara någon i ett samhälle ordnat efter smak. Det räcker inte att vara dyrt klädd, man måste också vara modernt klädd. (Naturligtvis gör Danius en hel massa andra poänger också, men dessa hör till de mer intressanta).

Även Flaubert ägnar sig ofta åt klädesdräkt, men det Danius då vanligen är ute efter är att förklara hur han på ett sätt frammanar en manlig blick av åtrå: en man ser på en kvinna han åtrår. Hon är passiv, ända ned till meningsbyggnaden; lutar på sin höjd sitt huvud, medan Flaubert istället visar på hur kroppsdelar och kläder ter sig för ögat; rör sig något är det en ljusskälla eller någon klädesdetalj som vinden griper tag i. Ingen handlar, strängt taget är det inte heller männen som ser, utan det är en kroppslös berättare; mannen skulle ha kunnat se det där, gör det möjligen också, men det är inget som uttalas.

Med den genomtråkiga men fulländade Hjärtats fostran är enligt Danius realismens program fulländat och därmed poänglöst: världen har visats möjlig att skildra som yta, intryck, och konstnärligt finns inte mycket kvar här att hämta. Vill man ligga i litteraturteorins framkant får man därefter söka andra vägar, fokusera på annat. Realismen har slutligt segrat över idealismen, och har bara att invänta modernismens stundande attacker. Men det är en annan historia.

Read Full Post »

Older Posts »