I början av 1300-talet, på den franska sidan av Pyrenéerna, blommade ett sista rotskott av det albigensiska kätteriet. I den lilla byn Montaillou dominerade kättarna över katolikerna, men de fanns också utspridda i omgivningen. I ett fåtal år kunde denna märkliga variant på kristendomen frodas, visserligen med ett tvingande behov att då och då offra någon åt inkvisitionen, men på det hela taget utan att störas alltför mycket. Familjen Clergue dominerade orten, i synnerhet genom kyrkoherden Pierre, en erotoman som utåt spelade rollen som god katolik men beskyddade de kättare som gjorde sig till hans klienter så gott han kunde.
Detta tillstånd varade dock inte länge, för 1317 blev Jacques Fournier biskop i Parniers, och han var en nitälskande man. Detta ledde både till katastrof och odödlighet för innevånarna i byn: nu skruvades inkvisitionens snara åt ännu hårdare, men i samband med att allt fler bybor och andra förhördes upprättades också ordentliga protokoll, och som Fournier sedermera valdes till påve under namnet Benedictus XII hamnade protokollen i Vatikanens arkiv. Dessa kom småningom senare tiders historiker att glädjas, bland dessa Emmanuel Le Roy Ladurie, vars Montaillou, en fransk bondby 1294-1324 är en numera klassisk studie av detta mikrokosmos.
Vissa bybor kommer man inpå huden: förutom den liderlige kyrkoherden och hans bror gäller detta i synnerhet den vänlige men lite naive fåraherden Pierre Maury liksom den lågadliga Béatrice de Planissoles, men även diverse pigor, matronor, småbönder och hantverkare. Det är en socialt oskiktad värld, där vissa förvisso är rikare än andra, men där alla känner alla och gränser snaras dras upp efter politik och religion. Den viktiga enheten är huset, som över allt annat (själens frälsning möjligen undantagen) måste fortgå. Med stöd av protokollen målar Le Roy Ladurie upp den materiella liksom den mentala tillvaron: hur man vinner brödfödan, vad man anser om livet efter detta, hur man umgås, hur förhållandet mellan generationerna ser ut.
Katharismen är en del av detta, men kanske inte fullt så bestämmande som man kan tro: visst skänker man gåvor åt de goda män som tagit på sig rollen som heliga asketer med förmåga att, när övriga troende står inför döden, förlåta det oundvikliga syndande dessa ägnat sig åt för att på sätt förlösa själen från det kretslopp som annars binder den vidd denna onda värld. Kätteriet som ideologi framställs dock nästan som ett sätt att praktiskt få utlopp för en utbredd antiklerikalism och kanske slippa ett förhatligt tionde. För övrigt är detta inte boken för en utförlig teologisk redogörelse, utan är avsedd just som etnografi.
Det är inte alltid en lättläst framställning (inte minst för att den är femtio år gammal, och en del teoretiska konstruktioner som då var självklara knappast är det längre). Det finns en förkärlek för att svänga sig med uttryck som »vild occamism« utan att närmare förklara. Framställningen känns märkligt cyklisk, när samma stycke förhör refereras till igen och igen (å andra sidan blir varje kapitel på detta sätt mer självstående). Det finns i min utgåva tecken på otillräckligt granskad optisk inläsning av tidigare tryck (det står »fm« istället för »fin«). Till råga på detta saknas det ett index.
Samtidigt är detta en bok att sjunka in i, att låta sig omslutas av en sedan länge förlorad värld, ett stycke medeltid som är befolkad av riktiga människor istället för abstraktioner. Pierre Clergue är inte någon ideal kyrkoherde, utan en egen person, med egna idéer om världen, egen moral och egen historia. Människorna, ja även bönderna och herdarna, var lika mycket individer för 700 år sedan som de är idag. Det är en minst lika viktig lärdom att få som de faktiska detaljerna.
