Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Foto och konst’ Category

The Veilguard blev inte den storstilade revansch Bioware hoppades på: nu skulle man ju till slut återvända till den serie man senast haft en helt okvalificerad succé i och ta chansen att vinna tillbaka gamla och övertyga nya fans. Så blev det inte: svag försäljning och högljudd kritik dödade det snabbt. Delar av kritiken var begriplig – gamla fans som förväntade sig att liksom förr se de val de gjort i tidigare spel i serien fann endast närmast förolämpande små antydningar i den riktningen – medan annat framstod som djupt okunnigt. Att Bioware har figurer som representerar fler än bara vita män borde inte behandlas som oväntat, även om man kan ha synpunkter på hur lyckat resultatet blev.

I vilket fall, The art of Dragon Age: The Veilguard antyder ganska tydligt vad som hände, med sin uppdelning i tre större avdelningar: dessa är inte tematiska, utan kronologiska. Utvecklingen tog nämligen obehagligt lång tid, till dels som följd av inblandning av en utgivare som mitt i ville ha en helt annan typ av spel och en senare återvändo till något som mer liknande det ursprungliga. Spåren av denna utveckling är många och ofta intressanta. Hade det spel byggt på kommandoräder som först skissades upp kunnat bli mer lyckat än den inriktning mot alliansbyggande vi fick? Hade fler NPC:er som kom från tidigare delar av serien hjälpt? Fan vet.

Även de delar som mer tydligt handlar om det vi fick, istället för det som bara skissades på, visar på en del avvecklade idéer: ett namn här vi aldrig fick se, monster som aldrig dök upp, antydningar om upptäcktsfärder istället för mer öppen värld-inriktad design. En historia där nuvarande början kanske var en vändning i mitten. Samtidigt är en del av vad vi faktiskt fick helt frånvarande: inget undervattensfängelse, ingen vaktmästarande, bara antydningar om uråldriga, ruttnande, övergivna vandöda med lust efter hämnd.

Som konstbok är det välproducerat och antydande tillräckligt för att man skulle vilja se mer av det som inte blev av. Om vi faktiskt får göra det framöver verkar nu bero på ett sista försök att hålla i liv ett Bioware med nästan totalt ny besättning genom att bygga ett Mass Effect-spel till. Jag gillar inte oddsen.

Read Full Post »

Det var knappast någon klok investering. Få av de brädspel jag köpt har varit det, ens ur perspektivet att man kan få annat nöje av dem än att spela dem. Det var definitivt inte en investering där den lilla avkastning som kom ändå var snabb. Jag vet inte hur många år det tog från att Kickstartern stängde till att den andra och sista kartongen nådde mig, jag vågar inte dubbelkolla, men det var många. Men det var ett lockande projekt: ett brädspel baserat på ett svenskt rollspel, med artister jag tidigare sett och uppskattat inblandade. Och en konstbok kunde väl inte heller vara fel.

Således: The fabulous art of Trudvang, en bok som huvudsakligen består av konst som hänger samman med denna bistra, nordiskt inspirerade värld, med huvudsakligen teckningar av Alvaro Tapia och målningar av Paul Bonner, samt en del bidrag från andra. Och så lite korta, egentligen ganska intetsägande och självförhärligande om vad Riotminds försökt uppnå. Ibland verkar målen rimligt intressanta, ibland är det mest en ny sorts drake som skiljer sig minimalt från andra.

Konsten är dock fin, mörka, kinetiska målningar med stornästa troll och kompakta dvärgar som tydligt inspirerats av John Bauer, eller skrafferade teckningar som gräver bland såväl guldgubbar som Carl Larsson för inspiration.

Det är väl inte en bok jag riktigt vet vad jag skall göra med, men jag skäms väl heller inte direkt för den. Men rimligen finns det också någonstans en fantast som skulle älska en kopia, bara för att återse gamla bekanta i gott tryck.

Read Full Post »

Det är på flera sätt lätt att sätta ett terminus ante quemKulturum Skaraborg: ett paradis. Det mest uppenbara är dess utgivare: Skaraborgs läns landsting, vilket upphörde 1999, men även bokens egentliga text och bild visar finns tydliga tecken på att den senast kan ha tillkommit vid millenieskiftet: Södra Råda gamla kyrka har ännu inte brunnit ned (2001), och tecken på Arnfeber (första boken utgiven 1998) saknas helt. Sista rimliga år är därför just 1998, vilket också råkar vara fallet.

Boken är egentligen ett komplement till guideboken Sevärdheter Skaraborg, och är därför fattig på text men fylld av bilder: texten förklarar huvudsakligen vad man kan se på de olika fotona, kompletterat av en del citat, främst ur Linnés västgötaresa. Även bilderna kan sägas ge intryck av detta det sista huvudsakligen analoga decenniet: man får känslan av att de idag skulle ha genomgått mer efterbehandling, få mer kontrast och livligare färg och att kraven kanske skulle varit något högre på komposition och motiv.

Interiörbilderna är ofta de mest intressanta: antingen för att ljuset är vad det är utan att nämnvärt påverkas av väder och sol, eller för att fotografen verkligen sett till att få skarpa dagrar och djupa skuggor.

Jag vet inte om jag lärt mig något nämnvärt, men kanske har jag blivit lite mer sugen på utflykt nästa gång jag åker hem. Och då är väl ändå målet vunnet?

Read Full Post »

Efter att tidigare ha gett ut böcker om nordiska monster, vandöda, nordiska gudar och dinosaurier har Johan Egerkrans riktat blicken mot de stora ormarna. Drakar handlar om dessa urmonster, och är återigen en kombination av lättare folkloristik med vackra målningar i hans distinkta stil.

Texten är sällan speciellt djup eller överraskande, och har ibland ansatser till slängig humor som inte alltid fungerar sådär jättebra. Urvalet av drakar och drakdödare är oftast inte överraskande, utan snarare heltäckande: här finns Nidhögg och Fafner, Kadmos och St Göran, Kirin och Y Ddraig Goch, och ett fåtal mer oväntade drakar, som Leviathan och Behemoth. Drakarna kommer från deras klassiska hemvister: Europa och Östasien, och drakliknande varelser från andra områden behandlas endast mycket översiktligt.

Om urvalet kanske främst riktar sig mot den begynnande drakkännaren, så är det illustrationerna som kan dra in den mer erfarne. Egerkrans stil, med kraftiga silhuetter och gryniga, ofta lite urblekta färger lämpar sig väl för dramatiska kompositioner, men någon gång blir de överlånga, slingrande formerna för mycket: den lerniska hydran ser mycket märklig ut, med ett par korta framben och vingar som gör det svårt att ta den på allvar. Detta är dock ett av endast få undantag från en serie teckningar av varierande, tämligen jordnära och aggressiva drakar med framträdande huggtänder och stora munnar. Namnen på bok och författare säger egentligen det mesta om vad man kan förvänta sig.

Read Full Post »

Jag har tidigare läst och beklagat mig över att The art of the Mass Effect trilogy inte ordentligt redovisade bilder från diverse nedladdningsbart innehåll (främst för ME3, delvis också ME2). Det finns nu en utökad utgåva, som har med detta, troligen som en liten förberedelse inför att det skall komma en ny del i serien. Med tanke på hur de senaste alstren mottagits så kan det behövas en del välvilja.

Det är svårt att rikta kritik mot att innehållet till stora delar är oförändrat när det tydligt står ”Expanded edition”, men nog kunde man ha hoppats på delvis nytt förord, och kontroll av några av texterna som inte verkar hängt med när sidor lagts om. Annars finns som sagt bilder på ME3:s olika expansioner, plus att vissa bilder som tidigare funnits med nu har getts större utrymme (fortfarande finns dock ingen designprocess för Aria). Jag är inte säker på om det var riktigt värt att skaffa den nya utgåvan, men nu när jag har den får den ersätta den äldre rakt av.

Read Full Post »

Simon Stålenhags senaste bok, Labyrinten, är betydligt dystrare än tidigare: här är det inte en vemodig blick på en barndom i en värld fylld med underliga maskiner: berättaren är vuxen, och även om en av de tre huvudpersonerna är tonåringen Charlie så är denne den minst genomskinlige: berättaren Sigrid och hennes bror Matte pratar med varandra och läsaren, Charlie verkar mest trulig.

Dysterheten kommer dock främst från den askbleka framtiden: märkliga svartglober har nått jorden, och de har omvandlat den till en värld fylld av aska och ammoniak. Ytan är förgiftad, men i Kungshall överlever en spillra mänsklighet. I bunkern hoppas de kunna ta klara sig genom fördärvet, fram till dess jorden möjligen en dag kan bli beboelig igen.

Sigrid, Matte och Charlie skall dock lämna huvudbunkern en tid för att bege sig till en utpost och ta prover på vad som försiggår däruppe. Sigrid och Matte för att det är deras arbetsuppgifter, Charlie för att hans tonårskris verkar djupare än andras och ombytet kanske kan vara till nytta. Det går åt helvete.

Jämfört med tidigare böcker finns här mindre av underliga manicker, konstiga varelser och extravaganta byggnader: visst, Kungshall har tillgång till stora svävande luftfarkoster, och det finns lämnor efter stora robotar som användes under de sista desperata dagarna av liv på ytan: men de står ofta i bakgrunden och ses genom ett grått eller grönt dis, och många av bilderna skulle kunna vara avbildningar av tråkiga svenska företagslokaler anno 1997. Det är dock en mer sammanhållen berättelse, och väldigt lite skulle kunna tas bort.

Read Full Post »

Anledningen till att läsa Nils Gulliksson: illustrationer och skisser bör nog i första hand vara nostalgi, för de där gamla böckerna och tidningarna från Äventyrsspel, där den unge artisten fick illustrera några av de viktigare skapelserna. Det finns text signerad Orvar Säfström som förklarar vad man ser och lite om teknik, men det är ganska lite.

Man kan såklart vilja titta på det som konst också, och boken tål det, men: det är konst av en konstnär i utveckling, gjord under tidspress, vanligen i penna och tusch, med mål att illustrera. Det är trevligt, men sällan så att man förundras över påhitten: en minotaur är ett tjurhuvud på en muskulös människokropp, och det finns inte så mycket som kan göras utöver det, i alla fall så länge man håller sig i en fantasyvärld som inte är parodi. I mer uppsluppna sammanhang, som Mutant, går det att göra mer, men där har han inte jobbat lika mycket.

Således: trevligt, helt OK att bläddra igenom, men i huvudsak till för de som en gång samlades för att dräpa monster i Ereb Altor.

Read Full Post »

Fru riddare

Det finns vissa saker jag försöker undvika: modern skönlitteratur, i alla fall sådan som »alla« läser eller som läses enbart av kulturarbetare. Böcker om andra världskriget. Böcker som försöker få en att ändra sig själv för att bli mer gångbar i olika sammanhang. Om man vill kan detta i stort sett sammanfattas under rubriken »böcker man hittar på flygplatser«. Därtill kommer även manliga huvudpersoner med våldskapital i spel; sådana finns det för många av, och historierna blir ofta mer intressanta genom att istället spel någon som inte har alla traditionella attribut. Således blev jag intresserad av Dames, en bok där olika illustratörer skapat en eller två bilder av kvinnliga riddare.

Även detta är en genre med konventioner av fånigare art, men det var skönt att notera att ingen av de avbildade damerna hade fått den typ av harnesk med dubbla utbuktningar för bysten som i verkligheten skulle vara en utmärkt hjälp för fienden att med sitt vapen hitta en känslig punkt i såväl rustning som kropp. För att markera kvinnlighet har å andra sidan flera av artisterna istället valt böljande hår, vilket knappast heller är vad en praktiskt lagd krigare skulle välja.

Stilarna skiftar naturligtvis väldeliga, det finns dramatiska stridsscener, lugna, romantiska ögonblick, förtvivlan, glädje, beslutsamhet. Ibland är det realism, ibland högt stiliserat. Det mesta är god brukskonst som skulle kunna tjäna som omslag på någon bok eller serietidning, men ett litet antal lyckas gå bortom konventionen och hitta en form eller en framställning som känns eget och väcker undringar om vad som skett innan eller ska ske efter scenen.

Read Full Post »

Johan Egerkrans har tidigare avbildat nordiska väsen och nordiska gudar. Nu har turen kommit till vandöda från hela världen i och med De odöda. Det är en stor samling av diverse hemskheter som presenteras, alla med varsin färgbild i Egerkrans lite knotiga stil, med huvudsakligen bleka, jordiga färger och enstaka mer lysande detaljer – ögon, hår, tunga. Det är främst vad som får kallas kroppsliga döda som presenteras, sådana som ägnar sitt andra liv åt att ställa till det för omgivningen, ofta rena monster som suger liv ur oskyldiga och måste aktivt bekämpas, i motsats till spökartade vandöda som snarare försöker få upprättelse för något och sedan kan lägga sig till ro.

Här finns naturligtvis ett stort antal vampyrer (strigoi, vrykolakas, lamia, draugar), ghuler och zombier, men även mer i Sverige okända hemskheter som de trädlevande asanbosam, den fladdermuslika vetalan och den vandrande fettklumpen nuppeppo: den som vill ha inspiration till nästan rollspelskampanj kan hitta mycket här. Av någon anledning finns även ett par väsen med som knappast kan kallas vandöda, då de aldrig verkar haft ett vanligt köttsligt liv från början, som golem och homonculus. Dessa är i och för sig intressanta, men kunde möjligen fått anstå till ett senare verk. Sådant kan man inte annat än hoppas på när man lägger detta ifrån sig, nöjd över att sitt säker inomhus, trygg från mamorodors, glaistigers och impunduluers härjningar.

Read Full Post »

Begreppet modern konst kan tydligen vara vidare än jag trodde; någonstans trodde jag den uppstod någon gång i början av nittonhundratalet när den figurativa konsten alltmer förlorade mark mot diverse andra försök att skapa intryck i åskådarna. Skall man tro boken MoMA highlights (tredje utgåvan), som med introducerande text återger 350 olika verk i New Yorks Museum of Modern Art, så kan begreppet utsträckas åtminstone ytterligare 50 år i tiden, till ungefär när fotografiet och andra typer av massproduktion blev tillgängliga.

Annars är det inte mycket att säga: det är som sagt 350 olika verk, målningar, skulpturer, fotografier, filmer, collage, arkitektoniska skapelser, industridesign (enda svenska bidraget är Wingquists kullager), typsnitt, programvara och installationer. De flesta verk får en sida, varav halva är bild och halva en beskrivning. Dessa texter är överlag goda, intresseväckande introduktioner, utan alltför mycket teoretiserande (även om det i några fall slår över). Ett litet antal verk får en ytterligare helsida för närstudie av någon detalj.

I övrigt är inte mycket att säga: det finns ett antal klassiska verk presenterade som de flesta bör känna igen, majoriteten är dock som bäst igenkännliga som av en viss konstnärs hand eller representativa för en viss strömning. Läsningen går snabbt, man lär sig lite, men man sitter kanske inte efteråt och hungrar efter mer.

Read Full Post »

Older Posts »