Jag har nu, nästan tio år sedan sist, läst om Richard III. Det jag skrev om den förra gången gäller fortfarande, så jag tänkte bara lägga till ett par ytterligare noter.
Först, utifrån annan nylig läsning. Richard III är ju sista delen av första tetralogin, där Rosornas krig skall nå sitt blodiga crescendo och i princip alla kvarvarande ädlingar skall ställa sig tillsammans med de kvinnor var liv Rikard förmörkat och genom att exorcera honom till slut få slut på alla strider. Även om pjäsen inte anknyter alltför hårt till de tidigare så är det likafullt en fördel att ha med sig de alla svek som styckvis motiverar figurerna: drottning Margaret, Hastings, Rikard själv. Hans slaktarbana började ju inte här, och han var heller inte den som drog igång det kaos han utnyttjade.
Vilket för oss in mot min andra punkt: den politiska tolkningen. Rikard är ju likt få andra av Shakespeares figurer den onde tyrannen. Förvisso finns det andra män med makt och taskig moral, men ingen av dem står likt Rikard i centrum, inte ens i pjäserna med romerskt tema (och då är de långt ifrån lika skurkaktiga). Vill man säga något ogillande om samtida makthavare så är det alltså hit man i första hand vänder sig. Har Rikard tidigare fått klä ut sig i uniform och bikorn, eller brunt och armbindel får han väl idag bära illasittande kostym och ful peruk. Gott så, ty det remarkabla är ju inte att pjäsen skildrar en man som lyckas förblinda sina motparter, utan att han också lyckas få med sig publiken. När Rikard duperar Hastings, eller förför Anne, så förför han även oss. Ett litet antal personer – kvinnor – på scen, ser igenom honom tidigt och varnar, men förtrollningen sitter i länge. Den går först ur när hans ambitioner går ut över prinsarna i Towern (och inte ens då överges han av alla). Vilka är vår tids prinsar?
