För länge sedan, i rikedomens dagar, skrev Astrid Lindgren i Sunnanäng fyra sagor om fattiga barn i ett Sverige vi aldrig kommer tillbaka till. Ty dessa fattiga barn levde i torp och stugor, långt ut i skogen, och ville inget hellre än att få gå i skolan och kanske få leka med barkbåtar eller vakta får. I alla fall fyra av de fem barnen är själva fattiga, och det fjärde, Stina Maria på Kapela i »Tu tu tu!«, är skrämmande nära efter det att vargen rivit alla familjens får innan hon lyckas vinna hem nya från de underjordiska.
Värst har kanske det kanske titelnovellens Anna och Mattias, som blivit föräldralösa och hamnat hos den snåle bonden i Myra, där de bara får arbeta och inte får mer mat än potatis. De längtar till att några veckor få gå i skolan, som avbrott från alla de grå dagarna, men inte heller detta blir så ljust som de hoppas. Lösningen blir istället den flykt in i paradiset som Lindgren tidigare använt i Mio, min Mio och skulle återkomma till även senare med Bröderna Lejonhjärta.
Viss likhet med denna har »Junker Nils av Eka«, också den en historia om ett sjukt barn som frammanar en fantasi om en annan värld, där torparsonen istället blir en modig väpnare som befriar kungen från en lurig hertig som redan låtit slipa bödelsvärdet, och som efter en vådlig flykt själv tar kungens plats på schavotten.
Mest udda är kanske »Spelar min lind, sjunger min näktergal?«: Malin, åtta år, har hamnat på fattigstuga. Det är inte ett trevligt ställe, speciellt inte för ett barn, men Pompadullan, är, trots vissa likheter, inte någon Kommandora, och Malin lider inte främst kroppsligen, utan av brist på glädje och skönhet. En dag råkar hon få höra folksagan titeln hämtats från, och sedan vill hon inget hellre än att fattigstugans tröstlösa potatisgård skall ersättas av ett vackert träd där en fågel kan sjunga. Hon har inget lindfrö, men en ärt kanske går lika bra? Till slut måste hon dock ge upp sin egen ande för att det skall bli en riktigt spelande lind. Till skillnad från de andra sagorna, där fantasin blir en räddningplanka för barnet, blir barnet här snarast en frälsare självt.
Detta är alltså inga sagor fyllda med solsken, utan snarare sådana där ljusstrålar ibland får spela in i mörkret.
