Sista volymen med Valhall är av varierande kvalitet. Första berättelsen, Balladen om Balder, är ett intressant försök att föra samman de olika berättelser som finns om Balders död: Loke får en drömsyn från Hel, som vill att han skall hjälpa henne från de dystra dödssalar som hon personifierar, och sedan ännu en där gudarna jagar upp honom för att straffa honom för Balders död. Drömsyn eller ej, resten av äventyret gör han så mycket han kan för att skydda Balder, men det slutar mest med att han gör den redan irriterande Höder alltmer arg på honom, och så kommer det där med misteln. Här har skaparna tydligt vänt sig till Saxo för ytterligare inspiration, vilket gör att historien blir ganska oväntad.
Muren, i sin tur, är ett försök att lappa ihop två helt skilda historier: den om hur Sleipner blev till, och den om när Frejs tjänare skulle fria till Gerd, men sömmarna syns lite för mycket. Annars är det hela utformat som ett mandomsprov för Tjalve, som får ta till list för att kunna locka Gerd att lämna sin fars gårdar för att möta Frej. Nu börjar han bli vuxen, och det är snart dags att vända hem. Tyvärr är färgläggningen här en missräkning: den är gjord digitalt, och vad det verkar har den inte fått den tid som behövts, med ett ganska platt resultat.
I den avslutande berättelsen, Völvans syner, försöker han och Röskva det. De har annars mest varit i bakgrunden de senaste äventyren, vilket inte varit berättandet till hjälp. Nu hamnar de åter mitt i centrum, när de försöker fånga in Fenrisulven igen, samtidigt som Ragnarök är igång, med Freja kidnappad och Röskva får syner. Till slut återföds dock världen, och de numer nästan vuxna ungdomarna kan återvända hem, trygga i att gudarna kommer hålla kaos borta och att årstiderna kommer fortsätta växla.
