Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Böcker’ Category

Ingen förväntar sig väl egentligen någon större subtilitet från böcker där minst halva syftet är att två någorlunda vuxna skall tråna efter varandra, missförstå varandra, och till slut få varandra (möjligen i något annan ordning). Men nog kunde väl skyddshelgonet för kvinnor som kan förvandla sig till björnar i T. Kingfishers Paladin’s strength åtminstone ha fått heta Ursula istället för Ursa?

I vilket fall, Clara är den enda från St Ursas kloster som lyckats undkomma när en grupp slavhandlare tillfångar dem för att få tag på något riktigt exotiskt för gladiatorarenan i Morstone, en korrupt stad. Hon lyckas hamna i sällskap med Istvhan, som var bakgrundsfigur i Paladin’s grace, och som nu är på jakt efter de monster man där upptäckte, en jakt som också verkar ta honom mot Morstone. Lägg härpå ovannämnda trängtan, ytterligare slavjägare och monster, en försäljare av dundermedicin, och så får man ihop en ganska lång bok, speciellt när Clara har svårt att tro att någon kan vilja ha en kvinna som kan förvandla sig till björn.

Det hela är väl rimligt underhållande, och även om det är kanske lite väl mycket frustration och folk som trillar över Istvhan och Clara vid olämpliga tillfällen, och kanske någon vända där de beklagar sig över att de båda är mer välväxta än de flesta andra, så är monstren också betydligt mer skräckartade än man kanske kunde vänta sig – och ingen blir väl egentligen heller förvånad när deras respektive problem visar sig mer sammantvinnade än de väntade sig. Även om delar kunde varit lite mindre uppenbara så är ändå helheten robust nog att man snart glömmer det.

Read Full Post »

Människor som tänker och skriver om historia kan, om man är så lagd, delas in i två grupper: de som menar att människorna i stort sett är desamma nu som för femtusen år sedan, och de som menar att vi idag har ett känsloliv som väsentligen skiljer sig från våra förfäder. Magnus Västerbro tillhör uppenbart förra gruppen, i varje fall av vad som framgår av hans Kärlekens tid, en kärlekens kulturhistoria som täcker de senaste 2500 åren, från de gamla grekerna fram till dagens Sverige.

Det bärande argumentet är väsentligen att kärleken inte är någon ny uppfinning, ej heller är värderingen av den som önskvärd något nytt: i vissa tongivande grupper har den förvisso inte setts som välkommen, men tron att man förr nästan enbart giftes bort av sina föräldrar, eller av mer eller mindre materalistiska skäl, motbevisas igen och igen: oavsett vilken period han än skriver om hittar han exempel på att människor uppenbart varit djupt fästade vid varandra, och utgått från sina känslor när de valt partner: frågan har snarare varit hur familj och samhälle sedan reagerat. Även perioder och grupper där man traditionellt ansett att föräldrarna haft ovanligt stark ställning har dessa förmodligen ofta kunnat acceptera ens självvalda partner, om bara status och ekonomi någorlunda motsvarar deras krav, om inte hopp.

Detta är ändå kärlek som vågar säga sitt namn; Västerbro ser även till att lyfta fram även sådan som inte alls setts som ens tänkbar. De gamla grekernas uppskattning av relationer mellan äldre och yngre män är välkänd, men homosexuell kärlek försvann inte när den slutade accepteras i och med förändrade seder (kristendomen var då sista spiken i garderoben): även sådan finns exempel på genom århundradena, vad en reaktionära personer som längtar tillbaka till mitten av förrförra seklet tror.

Det är en välskriven, varierad, intressant och ögonöppnande bok som nog tyvärr inte kommer läsas eller accepteras av de som mest borde ta till sig av dess innehåll. Men även för oss som inte egentligen finner det överraskande med kvinnor som tar till magi för att få andra kvinnor att notera dem på 300-talet, eller adelskvinnor som själva vill välja sina makar, eller att synen på kärleken varierat väldeliga finns mycket att lära.

Read Full Post »

Det andra albumet om Zafir, Den onde lärlingen, är inte riktigt lika bra som föregående: Zafirs megalomani är förvisso fortfarande roande, och relationen med hans dotter Zandra både högst normal och samtidigt speciell; det är uppenbart att han faktiskt vill vara en god far.

Problemet är snarare figuren i titeln, Zedrik, en odräglig tioåring som vill gå i lära hos Zafir för att bli en lika bra skurk. Han introduceras som irriterande kompetent och kapabel, utan vare sig Zafirs klantighet eller stilkänsla. Han drabbas av blixtförälskelse i Zandra, vilket ger henne möjlighet att försöka visa empati, men det hela slutar inte väl för någon och snart springer han runt i mask och pyjamas.

Mycket här är bra, men slutet, ack, slutet: här fattas det en eller två uppslag, en chans för det att andas. En konflikt skall inte bara stängas på två-tre rutor på detta sätt. När de trådar som lagts ut tidigare ändå har löpt samman i klimax är denna landning tyvärr i klass med de Zafir själv tenderar att utföra.

Read Full Post »

Man vet vid det här laget vad man har att vänta av Simon Stålenhag: en helt okej liten historia i ett nära förflutet, nära verkligheten men fylld av märkliga maskiner, rikt illustrerad av digitala målningar som blandar (vanligen svensk) ordinär vardag ur det nära förflutna med mer eller mindre framträdande intrång av fantastik. Så även i Svenska maskiner enskilt belägna, där ett märkligt wunderwaffen exploderat i mälarskärgården och gjort halva Åkerö till en obebolig plats där tid och rum inte längre beter sig som förväntat.

Berättaren Linus växer upp där, tillsammans med Valter, en annan särling med smittande fascination inför den förbjudna zonen. Linus bryter sig dock till synes loss från gravitationsfältet för att plugga på annan ort, men dras så tillbaka: inte bara av zonens icke-euklidiska geometri, utan även när han börjar erkänna sin attraktion till Valter själv.

Historien är som sagt fungerande, men knappast mycket mer än så: småortens inskränkta supkultur fångas, liksom svårigheten att förstå sina egna känslor, men främst läser man för att förstå bilderna: rostande stridsmaskiner, fyrhjulsdrivna bilar (dessa är nog faktiskt fler än underligheterna) och så ibland små saker som egentligen mest känns som studier man undrar om man egentligen behöver: en iskall mjölkflaska, en skrynklig kondom, en bilnyckel. Ibland bara en bild av småort: en villa, en parkering utanför ett kebabhak, en snöig väg, helt utan ens det märkliga tornet som oftast syns någonstans i bakgrunden. Det är vackert, men någon gång tvivlar man på om det var värt besväret.

Read Full Post »

Olle Engstrands Kan du säga Schweiz? har några år på nacken, men med undantag för ett stycke om namn på andra länder och städer är den inte alltför åldrad i innehållet: hur svenskan (och i viss mån andra språk) uttalas. En del är sådant där som självutnämnda språkpoliser vanligen grumsar över: språkvetares alltför liberala inställning till allt som inte är exakt som det var när språket var perfekt (det vill säga ungefär när nämnda språkpoliser gick ut i vuxenlivet).

Jag kan inte säga att jag egentligen finner hans ställningstaganden speciellt förvånande eller orimliga. Däremot är tilltalet ibland orimligt hejigt, dispositionen ibland rörig och syftet oklart: är meningen verkligen att hjälpa till med uttalet av diverse knepigheter så går det lite på tvärs med styckena som säger att det mesta går bra, eller påpekandena om att det minsann finns hjälp att få på internet (tre tillfällen) för professionella talare som vill respektera hur folk själva uttalar sina namn.

Den enda gången det egentligen verkar bli lite intressant är när det gäller de där främmande namnen. Personligen är jag inte övertygad om att det är en lyckad utveckling att svenskan skall anpassas efter vad lokala makthavare tycker (är det verkligen bättre med »Turkije« än »Turkiet«?), och vissa av Engstrands yttrande pekar i liknande riktning, men det är väl den där intränade deskriptiva reflexen som slår till.

I slutändan är jag inte säker på om jag egentligen fått ut så mycket av detta. Det kan vara så att boken bättre passar de som precis vill börja läsa in sig på språk och uttal.

Read Full Post »

X-terminators är en tämligen dum serie. Att den vet om detta själv gör det aningen bättre (en av delarna heter till och med »This books is gleefully stupid«), men jag vet inte om det är tillräckligt för att ursäkta alla dessa rutor med lättklädda unga damer, vid ett par tillfällen till och med i olika typer av fetishkläder. Allt börjar med att Dazzler dumpar sin idiotiske, tämligen nye pojkvän, och sedan tar hon med sig Jubilee och Boom-Boom för att dricka bort problemet. En omgång sömnmedel i glasen senare, och så är de i någon slags dödsmatch med massor av vampyrer och andra vandöda, men de träffar i alla fall på Wolverine (Laura Kinney).

Som sagt, detta är en bok om man gillar ovanstående fyra som håller på och förolämpar varandra, beter sig dummare än de nog egentligen är, gärna halvklädda, och i tämligen idiotiska situationer. Man inser snabbt att man inte får vänta sig mycket mer än så.

Read Full Post »

Läsningen av Annika Luthers Rågen: en spretig historia var ovanligt väl tajmad, precis i den brådaste tiden på året när skörden förr skulle skäras och volmas, när man kanske till slut vågade sig på en liten tacksam bön för att man nästa år inte skulle behöva svälta, i alla fall inte på grund av oår, ty nu kunde inte längre en tidig frost fördärva allt (möjligen ett stadigt ihållande regn som fick mögel att sätta sig överallt). Fast räknar man så kan ju egentligen vilken månad som helst på det ljusa halvåret nästan ses som lämplig, i alla fall om man tillgodoräknar sig svedjebrukets praktik, ty råg är en flexibel växt som låter sig handhas som ettårig eller tvåårig gröda.

Men nu kanske det är lika bra att ta ett steg tillbaka och förklara att den där underrubriken inte bara syftar på rågens ax, med lite tofsiga, kortare vippor (om man jämför med korn), utan också på framställningen, som drar åt det litterärt essäistiska. Jag vet inte om detta är ett drag den delar med andra verk som utkommit de senaste åren om någon kulturbärare som numer kommit lite på dekis (som ål, eller ved, eller krusbär), men det är trevligt. Det är också mycket finländskt: rågen har ju i högre grad förknippats med de östra delarna av Norden i synnerhet, och inte bara norra Europa i allmänhet, då den där tvåårigheten gjort att den klarat kalla, snörika vintrar väl, samtidigt som den också lämpat sig för det smedjebruk som kunde bedrivas i länder med gott om skog och ont om befolkning.

Ibland blir denna finländskhet närmast överväldigande för en fåkunnig svensk: nog går det någorlunda att orientera sig på nysvedda åkrar, bland rior i Vörå och vid påskens memma, men finsk poesi om kornknarrar (se där en liten kulturell skiftning) går över i alla fall mitt huvud, även om man bestås med översättning av Elmer Diktonius. Oftast är detta bara något som skymtar förbi som hastigast, en påminnelse om att svenskan talas i två länder.

De olika ämnen som tas upp – förutom ovan nämna även sådant som mjöldrygan och dess gifter, rågens historia, den stora svälten på slutet av 1860-talet (som slog lika skoningslöst mot Finland som Sverige, även om de finländska myndigheterna verkar ha varit aningen mer beredda på att göra insatser att motverka den, oavsett att de var ineffektiva och senfärdiga), biologi, växtförädling och en del annat smått och gott. De meterhöga rågfälten må ha försvunnit som en effektiviseringsåtgärd, men fortfarande böljar vinden i kortväxta avläggare, och fortfarande går det att hitta ljusblonda fält om man bara letar lite. Huruvida ett sädesslag som blev populärt tack vare sin förmåga att stå ut med kalla nordliga vintrar och korta, intensiva somrar kommer behöva vara det även framöver dock återstår att se.

Read Full Post »

Det var en gåva. Jag hade, trots att jag läst en hyfsad mängd av hennes böcker, nog aldrig självmant plockat upp en biografi över Agatha Christie, men Lucy Worsleys fick jag alltså. Jag är inte helt säker på varför, men författarbiografier är inget jag ogillar, och här finns dessutom en koppling till arkeologi, då detta var Christies andre mans yrke.

Det finns ju också ett mysterium, eller ett problem, något för forskare att bråka över: vad hände de där dagarna 1926 när Agatha förstod att hennes första äktenskap med Archibald Christie var dödsdömt, när hon lämnade hemmet och efterforskningar först bara hittade en bil som stod tom och fastkörd nära ett stup? Någon vecka senare hittade man hennes på ett hotell, under ett antaget namn, där efternamnet också var det som Archibalds älskarinna bar. Är man sympatiskt inställd, som Worsley, accepterar man Agathas förklaring att hon fått minnesförlust och hamnat i ett dissociativt tillstånd. Är man mindre accepterande har man velat se det som manipulation, kanske mordförsök eller försök att få maken att se ut som en mördare.

Nåväl, efter detta vände saker till det bättre: Agatha gifte till slut om sig med Max Mallowan, arkeolog inriktad på mellanöstern; en av dessa äventyrare, mindre klumpig och fyndgirig än föregångare som Schliemann men fortfarande långt från modern försiktighet och noggrannhet. De skulle hålla ihop tills döden skilde dem. Samtidigt började hon verkligen bli uppmärksammade: om hon tidigare varit en intressant författare, men lite av en i mängden, kom några av hennes mest kända och firade verk, och hon blev den främsta av de deckardrottningar som dominerade genren fram till andra världskriget.

Åren efter var väl kanske inte lika lyckade på bokfronten (vill man plocka upp något hon skrivit kan man utgå från att allt efter cirka 1950 kan väntas med), däremot kom hon att fira nya triumfer som författare för scenen. Huruvida hon verkligen är världens främsta kvinnliga pjäsförfattare kan man kanske undra, men att hennes verk visat sig synnerligen långlivade är otvivelaktigt.

Det var som sagt inte en bok jag valde, men knappast en besvikelse: det är på det hela taget inget fel på den, även om jag inte alltid uppskattade den ibland informella stilen. Den fick mig inte att känna något sug efter mer Christie, men nån gång kommer jag säkert återvända till några av hennes böcker. De skall bara få bäddas in i glömska några år till.

Read Full Post »

Peter Sandbergs Svensk bryggerihistoria är mer eller mindre exakt vad omslaget meddelar: 200 år av öltillverkning, från det att sådan i större skala först påbörjades på svensk mark fram till idag (eller i all fall fram till för ett par år sedan, när boken skrevs).

Det är (något förenklat) en historia om hur först metoden för tillverkning av lageröl spreds ut i landet i diverse mindre bryggerier, hur sedan dessa började slås samman lokalt och sedan regionalt (i synnerhet när möjligheterna till distribution förbättrades), karteller bildades och nykterhetsrörelsen sökte pareras. Sedan gick bryggerinäringen in i en lång, lönsam men stilla period, där konkurrensen från utlandet var obefintlig då starköl i princip inte fick säljas annat än för medicinsak ändamål och bolagen som kunde specialisera sig på produkter som enbart efterfrågades i Sverige långsamt växte genom uppköp av konkurrenter och därmed marknader. När motboken sedan försvann och mellanölet godkändes började förändringarna accelerera: Pripps blev först en jätte, men togs över av staten och andra, piggare bolag kunde ta marknadsandelar. Den moderna utvecklingen med diverse småbryggerier berörs, men bara hastigt: fokus ligger snarast på de största drakarnas konkurrens med varandra.

Detta är således en bok om industrihistoria. Och regleringar. Och i viss mån folkrörelser, teknisk utveckling, och alltmer industriell drift. Det är därför också en bok med visst politiskt intresse, även om den inte tar uttalad ställning i frågor om exempelvis direktförsäljning. Det är däremot inte en bok som egentligen närmare skildrar tillverkningsprocesser, produktkvalitet eller vad det nu kan vara som gjort att öl blev en vanligare dryck samtidigt som den rena spriten gick tillbaka.

Titeln säger egentligen allt som krävs för att läsaren skall kunna avgöra om detta är läsvärt: framställningen är vare sig briljant eller katastrofal, så den bärs helt av sitt ämne.

Read Full Post »

Att jag plockade upp Hellcat: Devil on my shoulders var mest för att den var på rea och verkade innehålla en avslutad historia. Perfekt; jag vet inte om jag vill börja läsa någon ny 10 album lång historia om någon superhjälte, men enstaka går bra. Hellcat är alltså alias för Patsy Walker, och namnet skall tolkas rätt så bokstavligt: hon har en klar koppling till Marvels version av helvetet genom hennes ex, son är djävulens son (även om Helvetet styrs av en annan demon; allt är naturligtvis krångligt).

Här visar det sig att hon fått ärva ett hus i San Fransisco av sin mor (som betalat för det med de serier hon skrev om en tonårig Patsy. Marvel publicerade i verkliga världen en tonårsserie i stil med Acke om henne. Som sagt: krångligt). Allt verkar dock bli komplicerat då det där exet dyker upp, fångad i formen av en leksakskanin, en annan karl hon börjar dejta hittas mördad, och hennes minne inte går att helt lita på. Hon får visserligen hjälp av någon sorts mystisk sömngångarpolis, och så börjar hon nysta i gåtan.

Det är således mycket som skall knytas samman, och det lyckas historien göra, även om allt detta med helvetet och demoner och ritualer gör att det är svårt att riktigt vara nöjd med förklaring och vändning: det kan vara ovana vid reglerna, eller så är det helt enkelt att regler och konsistens inte är det viktiga.

Read Full Post »

Older Posts »