Det var en gåva. Jag hade, trots att jag läst en hyfsad mängd av hennes böcker, nog aldrig självmant plockat upp en biografi över Agatha Christie, men Lucy Worsleys fick jag alltså. Jag är inte helt säker på varför, men författarbiografier är inget jag ogillar, och här finns dessutom en koppling till arkeologi, då detta var Christies andre mans yrke.
Det finns ju också ett mysterium, eller ett problem, något för forskare att bråka över: vad hände de där dagarna 1926 när Agatha förstod att hennes första äktenskap med Archibald Christie var dödsdömt, när hon lämnade hemmet och efterforskningar först bara hittade en bil som stod tom och fastkörd nära ett stup? Någon vecka senare hittade man hennes på ett hotell, under ett antaget namn, där efternamnet också var det som Archibalds älskarinna bar. Är man sympatiskt inställd, som Worsley, accepterar man Agathas förklaring att hon fått minnesförlust och hamnat i ett dissociativt tillstånd. Är man mindre accepterande har man velat se det som manipulation, kanske mordförsök eller försök att få maken att se ut som en mördare.
Nåväl, efter detta vände saker till det bättre: Agatha gifte till slut om sig med Max Mallowan, arkeolog inriktad på mellanöstern; en av dessa äventyrare, mindre klumpig och fyndgirig än föregångare som Schliemann men fortfarande långt från modern försiktighet och noggrannhet. De skulle hålla ihop tills döden skilde dem. Samtidigt började hon verkligen bli uppmärksammade: om hon tidigare varit en intressant författare, men lite av en i mängden, kom några av hennes mest kända och firade verk, och hon blev den främsta av de deckardrottningar som dominerade genren fram till andra världskriget.
Åren efter var väl kanske inte lika lyckade på bokfronten (vill man plocka upp något hon skrivit kan man utgå från att allt efter cirka 1950 kan väntas med), däremot kom hon att fira nya triumfer som författare för scenen. Huruvida hon verkligen är världens främsta kvinnliga pjäsförfattare kan man kanske undra, men att hennes verk visat sig synnerligen långlivade är otvivelaktigt.
Det var som sagt inte en bok jag valde, men knappast en besvikelse: det är på det hela taget inget fel på den, även om jag inte alltid uppskattade den ibland informella stilen. Den fick mig inte att känna något sug efter mer Christie, men nån gång kommer jag säkert återvända till några av hennes böcker. De skall bara få bäddas in i glömska några år till.
