Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Böcker’ Category

Om du finner dig i helvetet; om en demon besitter din make, om din fästman kidnappas av demoner på er bröllopsdag, vem skall du ringa då? Inte ett gäng nördar med konstiga manicker på ryggen, i alla fall. Möjligen Cate och Kate Harrow i Exorcisters: Damned if you don’t (namnen förklaras en bit in). De kommer ta reda på vad om pågår, eventuellt genom att öppna en port till helvetet och sedan sparka demonröv. Eller bara begå lite paranormalt detektivarbete.

Upplägg och världsbygge är väl ganska rudimentärt: tänk ungefär senkristen mytologi med änglar och demoner. Eftersom kontraktskrivning är viktigt så kommer de senare på diverse sätt att lura folk, inklusive en gång systrarnas mor (vilket var vad som till slut gjorde att de blev systrar). Nu har sagda moder återvänt efter att ha gjort en hel rad mindre lyckade val, och efterhand övergår allt mer och mer från enkla veckans äventyr till något större.

Ian Boothbys manus är väl inte det allra smidigaste: speciellt infodumpen i avsnitt två är klumpigt upplagd, men är väl på det hela taget inte knasigare än man kan vänta sig. Gisele Lagacés teckningar är däremot väldigt snygga, dessutom kompetent färglagda.

Läser man del ett får man ställa in sig på att eventuellt behöva skaffa även del två, för de är inte fristående.

Read Full Post »

Som så ofta har vi att göra med en missvisande undertitel: den av Kurt Almqvist och Alexander Linklater redigerade antologin Krig: Hur konflikter format våra samhällen har en fullt adekvat huvudtitel i all sin korthet, men en undertiteln ger efter läsning intryck av att ha valts helt på måfå.

Man kan utan att göra alltför mycket våld på sanningen säga att boken är inriktad på nuet. De två huvudsakliga konfliktområden som behandlas är Mellanöstern samt Ukraina. Här bör absolut anmärkas att emedan boken utgavs så sent som 2022, så skrevs essäerna 2015 eller 2016, alltså vid en tidpunkt då IS ännu var ett levande hot och Ryssland ännu inte kastat av sig masken och fortfarande spred dimridåer. Går man bakåt från dessa år blir nedslagen allt glesare ju längre man kommer, och i synnerhet ju längre från amerikansk inblandning man når: Irak- och Gulfkrigen belyses således ur ett par vinklar, liksom Vietnam och andra världskriget, men sedan blir det väldigt glest: trettioåriga kriget dyker förbi, och sedan är vi redan inne på antiken.

Hade man menat allvar med den där underrubriken hade man mycket väl kunnat tänka sig områden som borde tagits med: synen på medborgarskap som kopplat till militärtjänst, utförligare diskussion om kopplingen mellan de tidigmodern statsförvaltning och krigföring eller krig som emancipatoriska katalysatorer för att nämna några tänkbara uppslag. Nu blir det istället diskussioner om hur man egentligen bör beteckna parterna i spanska inbördeskriget, atombombens inverkan på strategiskt tänkande (en synnerligen förfärande historia när man tänker på vilka orangefärgade små fingrar som nu kan trycka på en av de där knapparna), strategier för att motarbeta en jihad-driven fiende och en hel del annat. Mycket lite framstår som direkt ointressant eller ogenomträngligt, även om ett par alster åldrats väldigt snabbt och andra delvis tappat sin aktualitet.

För den som faktiskt är intresserad av det ämne som undertiteln antyder kan kanske John Keegans Krig och kultur vara av intresse: förvisso är den ännu äldre, men ansatsen är historiskt mycket bredare. Är det bara huvudtiteln som lockar finns ingen direkt anledning till att rekommendera något annat istället.

Read Full Post »

Efter dryga 30 år av skrivande har Peter Englund samlat diverse brödskriveri i Paradoxmaskinen: kritik 1990–2020 (ta inte undertiteln på orden, något alster är äldre än så och några är yngre). Det handlar merendels om recensioner publicerade i DN eller Expressen, men också om en del annat, som förord, introduktioner i teaterprogram, essäer och liknande. Vanligen syns ingen större skillnad, men ett par texter hade framstått som mindre märkliga om deras ursprungliga publikation stått invid dem, istället för i en avslutande text.

Det Englund ägnar sig åt är naturligtvis främst historia, och då i synnerhet nittonhundratalets, med kanske extra noggranna blickar på det forna östblocket. Det finns naturligtvis varjehanda annat också, men exempelvis det svenska 1600-talet är inte på långt när lika närvarande som man skulle kunna gissa om man tittar på vad han publicerat i övrigt (möjligen en effekt av vilken sorts bokkritik som kan lämpa sig för sagda tidningars kultursidor).

De kvantum värdighet som behållts under vid åldrandeprocessen har väl fördelats så ojämnt man kan förvänta: förtjusta tillrop om nya rön som gjorts i Rysslands framtöande arkiv är väl fortfarande charmfulla, dystra förutsägelser om Östeuropas utveckling utvecklade sig väl till ännu några av historiens ironier (men jämförelsen mellan Ryssland och Weimar har visat sig vara kusligt exakt). Lustmordet på Herman Lindqvist var måhända välförtjänt och väntat från en ung historiker på väg mot parnassen, men skulle knappast kunna utföras idag utan att det skulle bli mycket olustigt.

Det hela är väl en trevlig, fullt läsbar, ibland överraskande, sällan omvälvande påminnelse om främst två saker: hur snabbt vissa saker glöms, och hur historiken upprepar sig. Synd bara att det farsartade är så innerligt svårt att uppskatta annat än på avstånd.

Read Full Post »

Volym två av Ms Marvel: the new mutant gör inte att jag känner mig mer tillfreds med inriktningen. Det känns som den drabbats av den sorts sjuka som rimligen lätt måste bli resultatet av den logik som driver Marvel: man måste ha omskakande händelser, men i botten får ingenting hända. Därför blir det en hel massa mixtrande med kollektiva minnen och annat, och känslan blir att man står och stampar och inget händer, och inget spelar egentligen roll eftersom det snart kommer ändras igen.

Här blir nu Ms Marvel återigen misstrodd, den här gången för att hon nu har gjorts till mutant och de tydligen har haft det för bra i några år (och troligen för att till del kunna spegla amerikansk politik). Ett mellanspel med Mojo är väl helt OK, men sen dyker en hög halvdassigt reanimerade X-men upp och måste tas om hand, innan den skumma vetenskapsman som vi tidigare mött och som verkar smått besatt av henne förklarar delar av vad hon är ute efter.

Mest av allt blir jag trött. Det kanske blir en chans till, men jag vet inte. Det känns som man tappat bort en del av vad som fick Kamala att kännas fräsch och istället fyller på med generika.

Read Full Post »

En text om Johan Svedjedals Den rätta knycken, en studie över tv-serien Vi på Saltkråkan och de därpå följande böckerna, hade varit lätt att inleda med en betraktelse över den nya TV-serie som kom nyligen. Men eftersom Svedjedal bara tar upp den vaga information som först meddelades tittarna och den tidningsdiskussion som kom strax efter och inte själva serien, så lämnas den därhän. Vill man läsa om fåniga tidningsartiklar finns det nämligen gott om sådana från den tid han främst riktar in sig mot, de där åren på sextiotalet då Saltkråkan var ett dominerande mediefenomen.

Att det var ett sådant kan jag indirekt vittna om: en av få läseböcker för barn som fanns hos mormor och morfar under min uppväxt var en kvarglömd utgåva av den bok som skrevs när tv-serien redan spelats in, och som gissningsvis var en julklapp till mamma eller morbror. TV-serien var en naturlig del av uppväxten, så ett par gånger läste jag boken också. Att redogöra för denna monumentala framgång upptar flera av bokens sidor: hur skådespelare, barn och djur, då det begav sig fick medieutrymme på ett sätt som idag verkar oansvarigt.

Det är alltså inte huvudsakligen en närläsning: Svedjedal gör visserligen lovar i den riktningen, speciellt han jämför de olika versionerna av historierna. Man hade kanske önskat lite djupare analyser ibland: varför blev just Saltkråkan ett sådant fenomen? Var det bara att den råkade komma just när TV var som nyast, med bara en kanal och en genomslagskraft som inget annat? Varför har då Saltkråkan överlevt på ett sätt annat inte har (exempelvis den första filmatiseringen av Alla vi barn i Bullerbyn?).

Det är en välskriven och mångfacetterad bok, men de bästa uppslagen blandas ut med lite för mycket anekdotiskt berättande. Den är bara på tvåhundra sidor, och till skillnad från många andra böcker skull känns det som att den gärna skulle kunnat få vara lite längre, lägga ut texten lite mer på vissa ställen. För visst är idyllen Saltkråkan, där solen glittrar i vattnet eller snön, där tiden verkar stå still och där man kan köpa ett sommarnöje i skärgården för ett författarstipendie något att dröja kvar i.

Read Full Post »

Jag håller inte med om baksidestexten till Julia Ravanis Emmys teorem: Emmy Noether kan inte på något rimligt sätt sägas vara bortglömd. Bland fysiker är hon knappast det och bland bredare allmänhet har hon aldrig varit särdeles uppmärksammad. Hon var trots allt kvinna, tillika judisk, tillika verksam i Göttingen, mellankrigstidens främsta intellektuella center. I en miljö där det kan framstå som i princip alla de som lade grunden för den moderna fysiken verkade, stod hon ut, men knappast på ett sätt som då sågs som positivt.

Den sats titeln syftar på är en matematiskt abstraktion på en nivå som kräver ett par års universitetsstudier för att kunna hantera i sin egentliga form, men som ändå går att någorlunda begripa för lekmän. Den kopplar samman grundläggande begrepp som beskriver hur världen fungerar: hur ett förlopps oberoende av saker som position, tid och riktning direkt korresponderar med sådant som bevarandet av rörelsemängd, energi, rörelsemängdsmoment. Olika grundläggande mekaniska (som fysiker förstår ordet) begrepp visar sig genom teoremet stå i förbindelse med varandra på ett sätt som är långt ifrån självklart.

Ravanis bok får nog beskrivas som en typ av essä: den byggs upp kring Emmy Noethers liv, men är knappast någon biografi med den ganska bekymmerslösa inställningen till detaljer och sina fiktioner kring vad som egentligen hände (tydligt deklarerade som sådana i efterordet). Den ägnar likaså en hel del sidor åt fysiken och vetenskapshistorien, i synnerhet konsekvenserna av detta teorem, och glider då och då in på det rent personliga. Inget av detta är på något sätt ovälkommet eller dåligt så länge man inte förväntar sig något helt annat, som kanske ett av de idolporträtt av Starka Kvinnor som idag blivit något av en genre i sig.

Jag ska dock be om förlov att för en stund bli petimätrig och påpeka att ett av påståendena Ravanis gör kring Noether sats är fel: den elektriska laddningens bevarande kan inte med satsens hjälp fås att korrespondera med invarians under omkastning av laddningens tecken, då detta inte är någon kontinuerlig variabel och således faller utanför det satsen uttalar sig om. Jag skall också, nu när jag börjat, be om att få påpeka att beskrivningen av dubbelspaltexperimentet är i botten korrekt, men inte riktigt förmedlar det märkliga i att partiklar tycks kunna interferera med sig själva. I övrigt har jag inget att anmärka på fysiken, i synnerhet som den här typen av filosofiskt upplägget och en inriktning på en bredare publik kan producera betydligt värre tolkningar och dessutom vara mindre mindre läsvärda.

Read Full Post »

För bara ett par år sedan avslutades arbetet med första versionen av Svenska Akademiens ordbok, ett arbete som pågick i väl över hundra år (ja, över två hundra om man räknar de tidiga försök som inte ledde till någon utgivning). Man kunde tro att de redaktörer som precis blivit klara med Öxna skulle önska lite vila, men nej: det har ju hänt så mycket sedan 1883, så en rejäl översyn och supplering framstod som av nöden, även om pengar först måste säkras.

Ett firande kunde man dock kosta på sig: man hade ju trots allt kommit i mål ett par år innan Sagrada Familia, som man dessutom sportsligt nog givit visst försprång. Således utgavs en liten volym med titeln SAOB: en jubileumsbok, där de som vill veta mer om detta den svenska språkkunnighetens portalverk kan få lära sig ännu mer.

Grovt sett kan man dela boken i två hälfter: i den förra förklaras hur arbetet utförts, av diverse folk som varit inblandat i detta, och i den andra får diverse personer som inte varit det skriva om andra saker som är mer eller mindre kopplade till bruket av SAOB: Tomas Riad för något resonemang om att ords betydelse utvecklats som förmodligen är väldigt subtilt och bra, Jila Mossaed diktar om sin tvåspråkighet, Sara Lövestam skriver om olika ord hon haft anledning att slå upp, och Fredrik Lindström kåserar om hur ord ibland får helt nya betydelser när deras gamla bleknat bort: när det inte längre finns fån(ograf)trattar kan man omtolka förleden och göra ordet till ett invektiv istället.

Om den andra halvan sålunda vanligen når upp till den nivå av lärorik förströelse man kan hoppas på är den första lite mindre lustifikationsbetonad: den är inte direkt tungrodd, men kräver väl ett lite mer specifikt intresse för lexikografi samt utredningar av olika betydelser och varianter, så att man kan intressera sig lika mycket för vilken vokal som avslutat »åsna« under femtonhundratalet som vad v-jeans egentligen är för plagg.

Read Full Post »

Vibeke Emond fortsätter sin introduktion av klassisk japansk litteratur med Drömmarnas väg, en översättning av Ono no Komachis dikter. Komachi var en japansk hovdam under 800-talet och räknas som en enda kvinna till de sex tidiga japanska poetiska mästarna. I övrigt är i princip inget säkert känt om hennes person, även om flera senare traditioner finns.

Poesin är från den tidiga waka-traditionen, med allusioner och tvetydigheter, vilket förklaras tydligt i såväl förord som noter till varje enskild verk; hade de inte funnits hade den tunna volymen om 85 sidor varit ännu tunnare. Den ägnar sig huvudsakligen åt diverse reflektioner över naturen som via de där allusionerna antingen färgar dikten med sorg eller med hänsyftningar på möten med älskande, eller ibland åt möten i drömmar och hur mycket bättre de i verkligheten är.

Poesin är troligen urvattnad likt trädens färger efter veckor av höstregn, men något når oss ännu, trots århundradena och språkbarriärer. Det är inte mycket, men det är tillräckligt.

Read Full Post »

Sommaren är snart slut, men det finns en sak kvar för Lumberjanes att göra i End of Summer: stoppa den grå massa som sprider sig över skogen och förvandlar allt till sten. De måste evakuera sjöjungfrur, levande statyer, yetis, Abigail, vanliga djur, magiska djur och allt annat de träffat på i tidigare äventyr; Diane behöver försöka få sin familj att hjälpa till, och Rosie och Nelly försöker hålla tillbaka det grå allt vad de kan.

Det är alltså inte alltför svårgenomskådad symbolik som vilar över det hela, men den känns inte oväntad eller oförtjänt. Mycket handlar om att hjälpas åt och försöka bry sig, små ögonblick när man tar hand om någon annan. Man kunde möjligen önska sig att när de väl listat ut hur det grå skall motas kunde få någon sida extra där de ägnar sig åt det, för när slutet kommer är det väldigt abrupt.

Att det hela avslutas med en svit väldigt korta berättelser om någon sida var känns då nästan som ett bättre avslut: en chans att påminnas om att den verkliga magin nog egentligen ligger i en soluppgång med sträckande fåglar, ett meteorregn, eller bara något man gör tillsammans.

Sommaren är nu slut för den här gången, och det är nog bra så. Visst hade det kunnat bli ännu en, eller den här fått fortsätta i evigheten, men det är nog rätt att lämna den saken i minnets händer. Det är ändå där de riktigt stora somrarna lever.

Read Full Post »

Jag tycker inte Frans G. Bengtsson: Nya perspektiv på författaren till Röde Orm är en snäll titel. Den som främst känner Bengtsson som just författare till Röde Orm kommer förvisso ha glädje av redaktör Svante Nordins biografiska skiss (som innehåller en av värsta brännorna jag sett, riktad mot John Landquist), liksom av Matthew Norris essä om Bengtsson och historievetenskapen. Även den avslutande texten om Bengtssons bibliotek kan i detta perspektiv försvara sin plats.

Dessa tre bidrag utgör dock mindre än hälften av sidorna i volymen. Lejonparten upptas istället av en samling gamla kärleksbrev, skickade av Bengtsson till Viveka Holmén, syster till hans vän Knut Hagberg, och skandalöst nog redan gift. Dessa brev är för all del intressanta för den som vill veta mer om Bengtssons privatliv, eller kanske lite mer privata omdömen om diverse frågor, men detta är knappast material för andra än de som redan har kastat sig ut i de djupare delarna av de Bengtssonska vattnen och simmat säkert iland.

Det är inte så att jag direkt vill avråda någon från läsning, men jag tycker definitivt att det finns anledning att meddela att bakgrundstext och annat bäddar för förväntningar som kan leda till besvikelse. Det är i slutändan Bengtsson, människa och författare i allmänhet som möter läsaren här, inte Bengtsson, berättare av en lustig historia om skånska vikingar.

Read Full Post »

Older Posts »