Jules Verne framhålls ofta som en underbart förutseende och någorlunda vetenskaplig författare. Ett av hans mer kända verk (om än långt från det allra mest kända), En resa till jordens medelpunkt, är dock en förolämpning mot nästan allt vad god vetenskap heter: det finns magnetiska monopoler, batterier som 1860 slår det mesta som är tillgängligt idag, stora växter som överlever utan solljus, levande sjöödlor, en islänning med det omöjliga namnet »Arne Saknussemm«, ett chiffer som är löjeväckande basalt och samtidigt vad det verkar poänglöst, flytande lava som inte dödar människor som befinner sig alldeles intill den, och mängder med allmänt bisarr geologi (det sistnämnda får nog dock förlåtas en bok som bygger på just bisarr geologi).
Geologiprofessor Lidenbrock i Hamburg hittar på antikvariat en handskrift av Heimskringla, skriven med runor (lägg alltså filologi till listan av besudlade vetenskaper), och i den hittar han ett elementärt chiffer som nämnde Saknussemm skrivit som anger en tunnel vari han hittat en väg till jordens medelpunkt. Lidenbrock kastar sig genast ut på expedition med vår berättare, hans måttligt intresserade brorson Axel, samt en isländsk jägare vid namn Hans. De hittar förvisso en tunnel och tränger ner i den, och efter en del vandringar i mörka tunnlar kommer de till sist fram till en jättelik grotta, fylld med ett underjordiska hav samt diverse levande fossil.
Och så tar resan abrupt slut, precis när den borde börjat: en professor Challenger, ungefär lika envis som Lidenbrock men ändå långt mer karismatisk, skulle inte nöjt sig med enbart ett par glimtar av förhistoriskt liv: inledningen av resan är ungefär hundra sidor för lång, medan de riktigt bra bitarna är lika mycket för korta. Det görs förvisso en hel del av den långa, inledande vandringen i mörkret (och det jag mindes tydligast från en läsning som ung kom från denna bit), men det hade gått att göra så mycket mer med det underland som de upptäcktsresande hittar.
