Feeds:
Posts
Comments

Archive for januari, 2026

Jag vet inte om Joanna Russ The female man är den mest förvirrande bok jag har läst och uppskattat, men den måste vara bra nära. Själva idén med en multivärldarstolkning med divergerande historier som går att hoppa mellan (så länge man hoppar långt nog) tar författaren det någorlunda lugnt med: huvudsakligen håller man sig i vårt New York i mitten på sjuttiotalet, samma stad fast i en tidslinje där nazismen självdog innan andra världskriget, samt en framtid där mänskligheten enbart består av kvinnor och samhället fungerar helt annorlunda mot vårt.

Från dessa världar kommer Joanna, Jeannine och Janet, och därmed förvirringen: här sker en sammanblandning av författare och berättare på ett sätt som gör att man aldrig kan vara riktigt säker på vem som berättar, och om personen egentligen skall föreställas befinna sig i rummet kroppsligen. Den avancerade leken med perspektiv har förvisso en poäng, men det tar ett tag innan den framkommer.

Det huvudsakliga ärendet är annars feminism, och att se till att läsaren vet precis hur jävla dumma idéer är om att Riktiga Kvinnor minsann bara vill stanna hemma och ta hand om man och barn och annat man hoppades skulle ha lämnats kvar förra milleniet. Det är lite uppgivet, men inte såpass att humor inte är verksamt, och det går ju alltid att hoppas på Janets framtid.

Vissa delar är medvetet obehagliga att läsa, när satiren över mäns ömtåliga självkänsla blir för bitande eller boken försöker illustrera hur jäkla obehagliga idéer om kvinnor som egentligen i avsaknad av rationellt tänkande egentligen är genom att applicera dem på män, och det finns nog de som skulle finna detta obehag väl starkt (bland dessa rimligen precis de som mest borde utsättas för det). Caveat lector.

Read Full Post »

Jag måste tillhöra den självklara målpubliken för Erik Anderssons Hem: inte nog med att jag uppskattar författaren, jag kommer från en av alla dessa västgötska socknar som innehåller ordet »hem« på något sätt. 49 har det som efterled, 1 som förled; av de 49 döljer många det, vanligen genom ombildning till »-um« eller bara »-m«. I Hömb har man slängt på en extra bokstav för att förvilla ännu mer, och i Norra Björke trodde man nog sig vara helt säkra.

Andersson låter sig dock inte luras, och utrustad med ortsnamnsforskning, smörgåsar och (vanligen) lämplig utstyrsel ger han sig ut i terrängen för att se vad som finns att upptäcka. Vanligen är detta inte mycket. Kor, oftast. Någon å (vatten finns det nästan alltid för mycket). Blommor. Kanske en sjö, eller lite halvt osynliga fornlämningar. Intressant geologi, om han har tur. Egentligen är det ju bara tre av alla socknar som har något tydligt turistmål: Askim, med badplatser för överhettade göteborgare, samt Gudhem och Varnhem med sina gamla kloster. Laske-Vedum borde rimligen kunnat producera något med tanke på att kopplingen till äldre västgötalagen, men icke.

Andersson vandrar kring i landskapet, funderar lite på varjehanda. Finnes inget som fångar ögat får han spinna fritt och hitta på annat. Ibland verkar han a ritat, med skakiga, osäkra linjer som fungerar bäst på djur och knappast alls för av människor byggda ting. Inget tydligt mål syns, mer än vandrandet för dess egen skull och det fria tänkandet. Och det kanske är gott nog?

Read Full Post »

Jag hoppas det är så att jag faktiskt missat någon samling med Ms Marvel, för det känns absolut inte på något sätt rimligt att hon skall ha

  1. Dött.
  2. Återuppväckts
  3. Förklarats vara en mutant

i annat än hennes egna serie (nu utan annan undertitel än The new mutant, vilken också verkar återkomma på kommande samlingar?). Att hon numer ingår i nästan varenda hjältegrupp må väl vara en sak (hon kommer rimligen snart upptäckas vara halvkanadensisk och gå med i Alpha flight), men någon slags anständighet mot de som läser om henne specifikt får det väl finnas?

I vilket fall: här är hon världens enda mutant som klarar av att passera, även när Orchis, den här vändans onda tech-skurkar försöker detektera dem, och skickas därför till ett sommarläger som de sponsrar för att försöka infiltrera deras labb. Det går sådär, och snart flyger det runt drönare för att hitta henne istället. Bruno finns dock där, och har lärt sig lite av Kamalas hoppfulla retorik, så kanske går det att ta sig an även en jättelik robot med dödslaser.

Inte helt säker på om jag egentligen tycker denna riktning för serien verkar lovande, men den är i alla fall tydlig och inte en upprepning av vad som kommit tidigare, så det skall nog ordna sig den här gången också.

Read Full Post »

Jag vill inte anklaga Fredrik Sjöberg, en författare jag annars högt uppskattar, för lögn, men jag har mycket svårt att riktigt förlika sig med titelessän i Sjöelefanten i Bukarest, en liten historia som, med en liten sidoblick åt elinstallationer i den rumänska huvudstaden av ungefär samma snitt som telefontornet i Stockholm vid förra sekelskiftet (sök!), huvudsakligen ägnar sig åt ett specifikt diorama på det naturhistoriska museet.

Inget av vad som står i essän verkar helt otroligt, förutom just det där dioramat. Att det finns ett sådant, med sjöelefanter, är fullt rimligt. Med tanke på svenska äventyr på taxodermins domäner verkar det också inte helt orimligt att nämnda sjöelefant skulle ha förlorat utrustats med en horribelt gapande mun och stirrande ögon på ett sätt som för tankarna till någon form av blandmissbruk. Nej, det som gör det hela osannolikt är att det intill även finns en uppstoppad hona, med en betydligt mer seren uppsyn, och att de båda tillsammans verkar som gjorda för att förses med lustiga texter och spridas över internet, men att det inte verkar finnas någon enda liten bild att uppbringa på dem. Där, exakt där, går min gräns för vad jag kan tro på.

I boken i övrigt finns diverse texter i olika ämnen: bokrecensioner, högtidstal, essäer för tidsskrifter. Dessa rör sig vanligen som väntat kring primo (fält)biologi, secundo konst, tertio ett par avstickare till exempelvis Ulf Lundells bokproduktion eller konsumtionen av diverse sinnesvrängande substanser i Tredje riket. Men mest alltså sådant som exakt vilken insekt som kan ha dödat kompositören Alban Berg, artidentifikation i Ivar Arosenius målningar eller underarter till bin i europeisk honungsproduktion. Allt är som väntat inte riktigt helgjutet, och man ser ett par tekniska knep återkomma någon gång för mycket, men på det hela taget är det oroande, kunnigt och välskrivet. Om nu man bara kunde få bekräftelse på den där sjöelefanten också …

Read Full Post »

Jag tror knappt jag hört talas om Leslie Marmon Silko när jag fick hennes Ceremony, en bok om Tayo, en ung krigsveteran från Lagunareservatet, en före detta krigsfånge som tillsammans med andra snabbt lär sig att den där uppskattningen de fick när de gick omkring i uniform i krigstid inte var mer än ytterligare en lögn. Han har uppenbart PTSD, en enorm ångest över den kusin han inte kunde få med sig hem från kriget, en familj som redan tidigare skämdes över honom och bara flaskan som medicin.

Tills en dag spiralen nedåt bryts, vänds: han träffar en äldre indian, som har en stor ceremoni för att stoppa de häxerier som långsamt bryter indianernas vilja. Tayo dras in och finner plötsligt en ny mening, en som skiljer sig från de vitas torftiga vetenskap och giriga förstörelse. Helt plötsligt finns det kanske möjlighet till respekt i egna och andras ögon och en tillvaro där varje natt inte slutar i vrålande gråt.

Ceremony är en bok som ställer en hel del krav på läsaren: den bryter upp historien, placerar ut bitarna i ett delvis ickekronologiskt mönster, där allt inte sker med materiell realism, och där gamla berättelser bryter in och speglar Tayos resa och ibland pekar ut en ny riktning. Jag vet inte om jag riktigt förstår, eller bör kunna förstå allt den har att komma med, men något har jag troligen fått med på vägen.

Read Full Post »

Under 1200-talet tycks islänningarna ha bestämt sig för att producera så mycket sagamaterial som de bara kunde: antingen skrev de ner redan existerande, eller så gav de material till nya. Vissa bidrog rentav på båda sätt, vilket demonstreras i den samling som på svenska nu givits namnet Sturlunga, vilket består av ett flertal halvlånga sagor och en längre.

Allt tycks egentligen ha börjat i slutet av föregående sekel. Sagorna själva spekulerar inte i varför, men plötsligt tycks det isländska samhället falla isär i en ständigt ökande hastighet. 1100-talet hade varit relativt fredligt, men plötsligt tycks de fejder som trots allt funnits inte längre kunna stoppas. Fler och fler blandas in och makten koncentreras: där tidigare fejder varit mellan familjer står de plötsligt nästan mellan härader, och när man till slut når något som liknar fred finns alltid någon tidigare förvisad släkting som kan återkomma från Norge, någon avundsjuk lokalhövding som är beredd att satsa allt för att komma upp sig, någon som inte känner sig helt nöjd med en förlikning, och så börjar allt på nytt.

I centrum står som namnet antyder sturlungarna, bröder och farbröder och kusiner och till slut sysslingar vars släktkänsla sträcker sig så långt att de mestadels kan avhålla sig från att slåss med varandra, men inte mycket mer. På 1200-talets Island kan man lita på bröder, föräldrar och barn, i alla fall oftast, men allt bortom detta är osäkert: man kan inte lita på brorsöner, inte på biskopar, inte mågar (i alla fall inte om äktenskapet avslutats).

Den mest kände av alla dessa personer som sviker och slår ihjäl (om än sällan med någon större värme i sin själ) är naturligtvis Snorre Sturlasson, en av tre bröder till den Sturla släkten uppkallats efter. Hans litterära verksamhet nämns knappast här, däremot hans framfart för att samla anhängare och förmögenhet. När han halvvägs genom berättelsen slås ihjäl framstår det inte som mer förtjänt än när någon annan förlorar livet, men kanske inte heller mindre. I generationen efter tas hans litterära mantel upp av brorsonen Sturla Þórðarson, som skrev den längsta sagan i denna samling, men också självklart deltog i den allmänna oredan. Han var också en av få som kanske får ses som framgångsrik, i det att han överlevde fram till att det hela fick en ände i och med att kungen av Norge till slut var den som lyckades ta makten.

Som litterär upplevelse är Sturlunga inte att jämföra med de gamla islänningasagorna: de är långt rörigare, långt mindre destillerade. Antalet personer är enormt, och bara att hålla reda på vilken Sturla, Þórð, Snorre eller Kolbein som just nu omtalas är inte lätt. Ibland lyckas dock författarna höja sig över den allmänna förvirringen, skaka av sig stridsdammet och åstadkomma något i stil med Sighvats förmaning till sin son. Då är plötsligt de där cirka tvåhundra åren som bortblåsta, och man är tillbaka med Njal eller Egil. Inte speciellt uppbyggligt det heller, men roande.

Read Full Post »

Jag tror jag egentligen mest plockade upp Strange: I belong to death för att jag gillade omslaget. Jag har egentligen inte läst om doktorn tidigare, och intrycket jag då har fått är att marvelmagi bara är aningen mindre godtyckligt än fjärde-väggen-brytande -pool-figurer. Här har Stephen Strange gått och dött, och hans fru Clea måste ta över manteln figurativt och bokstavligt.

Med den kommer problem: döda hjältar som proppats fulla med döda själar och som nu måste stillas, en liemanliknande figur som försöker göra just detta, en mystiskt inriktad gangsterliga samt Cleas mor. Naturligtvis visar sig saker hänga samman, men exakt hur i alla detaljer får man införskaffa del två för att få reda på. Snyggt tecknat och berättat är det i vilket fall.

Read Full Post »

Efterspel

Aiscyholos Perserna är på flera sätt anmärkningsvärt: det är det äldsta bevarade grekiska dramat och ensamt bland dessa behandlar det samtida händelser istället för mytiska. Scenen är det persiska hovet, tiden är den just efter Xerxes misslyckade invasion: nyheten når staden under pjäsen, och vad handling som finns är reaktionerna på den persiska härens undergång.

Kören är de män som var för gamla att följa med Xerxes när han lade skepp till skepp och gick över Bosporen, namngivna roller är en budbärare, drottningmodern Atossa, den ur dödsriket uppkallade Dareios samt den övermodige Xerxes själv. Tonen är veklagans. Egentlig konflikt finns inte; man kan ana att kören tidigare var tystad men nu kan framföra kritik mot en enväldig kung.

Syftet är rimligen att förhärliga Aten, men med ett snart glömt memento mori: Xerxes var mäktig, guldglänsande, med möjligheten att uppbåda folk från tre av världens hörn, men hans sol gick i moln när han sökte utsträcka sitt välde till Grekland och mötte det fria Aten. Så alltid för tyranner!

Om nu bara senare folk, däribland atenarna, haft vett att inte själva drabbas av samma högmod …

Read Full Post »

Erik Andersson är en högst oväntad författare: inte i det att han kommer från Alingsås – gubevars skall väl även en stad som annars främst förknippas med den kanske mest opoetiska av lantbruksprodukter också kunna producera intressanta skribenter – utan snarare i sin förmåga att publicera saker som ingen annan skulle komma på tanken vore värda undersökningar. Klippboken med essäer är måhända inte någon ny uppfinning, men den är knappast den mest livaktiga av genrer.

Tankstrecket som försvann har fått fyra avdelningar: längre texter, diverse kortare bokrecensioner, musikrelaterade stycken samt slutligen en som behandlar Erikssons eget författande. Tonen är väl snarast lugnt reflekterande, utan större åthävor. Ämnena får väl betecknas som lite vid sidan av allfarvägarna: Humleodling i Ugglum, Slas respektive Py Sörmans författarskap eller Prins Williams Sverigeskildringar är knappast brännande ämnen, för att ta fyra av de fem längre tidiga texterna: att den femtes ämne, Helle Helle, fått bredare uppmärksamhet är nästan det mest oväntade.

Ett bra mått på om en litterär essä skall anses lyckad är om den får en att själv vilja upptäcka eller utmana det författaren skildrar i andra hand: och jo, förvisso finns där en viss lockelse i att söka upp Py Sörmans märkliga roman i vilken en död kvinna skall skildra hur hennes kropp skapar sig en ny tillvaro utan ett styrande medvetande, eller Kestin Ekmans bok om Olof Bjerkander, en av Linnés studenter som visste att gräva där han stod. Eller för den delen att åter läsa Frans G Bengtssons avfärdande av Andrées ballongfiasko (en essä jag nu insåg måste ha sökt sig in och påverkat mitt eget tänkande kring andra upptäcktsfärder).

Likafullt tvekar jag inför att helhjärtat rekommendera Anderson som läsning: det kan vara fåfänga, men jag tror ändå han kanske är en författare som inte kommer gouteras av alla läsare. Egensinne är spännande men närmast definitionsmässigt inget som alla kommer uppskatta.

Read Full Post »

I volym 16 av Lumberjanes, Mind over mettle, så råkar Mal hamna i landet med förlorade saker (alltså platsen där dinosaurier bor), och de andra måste försöka hjälpa henne att hitta tillbaka. Ett litet, litet inbrott senare och så är de där; en liten, liten vansinnesfärd på dinosauriedragen släde senare och så måste de hjälpa till och öppna ett bergspass som blockerats av en nedfallen rymdstation, utan att uppröra andra dinosaurier för mycket.

Det är ett ganska rättfram äventyr, alltså, med en del humor inslängd, och kanske lite mindre fokus på de budskap som annars ofta skrivs fram aningen övertydligt: vänskapen finns där, liksom en liten bit om vad det innebär att vara modig, men mest är det bara spänning. Vilket faktiskt är ganska uppiggande.

Read Full Post »

Older Posts »