Jag vet inte om Joanna Russ The female man är den mest förvirrande bok jag har läst och uppskattat, men den måste vara bra nära. Själva idén med en multivärldarstolkning med divergerande historier som går att hoppa mellan (så länge man hoppar långt nog) tar författaren det någorlunda lugnt med: huvudsakligen håller man sig i vårt New York i mitten på sjuttiotalet, samma stad fast i en tidslinje där nazismen självdog innan andra världskriget, samt en framtid där mänskligheten enbart består av kvinnor och samhället fungerar helt annorlunda mot vårt.
Från dessa världar kommer Joanna, Jeannine och Janet, och därmed förvirringen: här sker en sammanblandning av författare och berättare på ett sätt som gör att man aldrig kan vara riktigt säker på vem som berättar, och om personen egentligen skall föreställas befinna sig i rummet kroppsligen. Den avancerade leken med perspektiv har förvisso en poäng, men det tar ett tag innan den framkommer.
Det huvudsakliga ärendet är annars feminism, och att se till att läsaren vet precis hur jävla dumma idéer är om att Riktiga Kvinnor minsann bara vill stanna hemma och ta hand om man och barn och annat man hoppades skulle ha lämnats kvar förra milleniet. Det är lite uppgivet, men inte såpass att humor inte är verksamt, och det går ju alltid att hoppas på Janets framtid.
Vissa delar är medvetet obehagliga att läsa, när satiren över mäns ömtåliga självkänsla blir för bitande eller boken försöker illustrera hur jäkla obehagliga idéer om kvinnor som egentligen i avsaknad av rationellt tänkande egentligen är genom att applicera dem på män, och det finns nog de som skulle finna detta obehag väl starkt (bland dessa rimligen precis de som mest borde utsättas för det). Caveat lector.
